Vi skulle ha lämnat Bora Bora lördagen den 26 augusti. Men väderutsikterna var inte bra ! Vindstyrkor upp till 25 sekundmeter (mer än 40 knop) och fem meters vågor i sidan, det är inte vad man önskar sig på en översegling på 660 distans. 
Vi satt på Mai Kai Yacht club och tog hem väderprognoserna via Wi-fi. När en svart katt strök runt oss 😯 och farmors låt spelades i radion! (våra barn förstår vad vi menar) Men vi ville verkligen vidare! Så vi tog beslutet att segla på lördagen den 26 augusti tillsammans med Blue Lilly! De hade bestämt att segla iväg, för enligt deras väderleksrapport var det bara 25 knops vind och endast 3 meters vågor! 

1

Tommy var inte nöjd med det beslutet ! Men eftersom Blue Lilly valde att segla sade vi Ok, vi seglar med Er! Vi tankade diesel och vatten, så allt var klart för avfärd, när Tommy upptäckte diesel i motorrummet straxt efter vi tankat klart. Vi startade motorn och tänkte att vi fyllt i för mycket diesel, så en halvtimmes motorgång skulle nog snart sänka dieselnivån. 

Men då upptäcker Tommy ett vattenläckage på saltvatten kylningen. Det är en liten bult som läcker! Han försöker täta läckan med smart steel epoxi men det lyckas inte. Han försöker därför dra bulten lite extra! Vilket resulterar att bulten läcker hur mycket vatten som helst! Gängorna är trasiga så bulten drar inte tätt. Vad göra nu? 
Det är lördag! Tommy tar med sig bulten in till land och försöker hitta en ny! Men ingen butik här i den lilla byn har någon bult som passar. En kille som säljer kläder i en butik ropar till Tommy! Jag har en sådan bult hemma! Jag stänger straxt butiken så kan du få åka med mig hem och kolla! Visst det tog två timmar att åka med honom upp och ner i bergen, men inte hade han en bult som passade. Tyvärr finns det ingen sådan bult att uppbringa här på Bora Bora. Så vi försöker med super epoxi lim två komponent för att klistra fast bulten ! Efter 24 timmar har vi inget vatten läckage så nu hoppas vi att bulten håller tätt ända till Nya Zeeland.
Jag har funderat på om vi ska ta alla tecken vi fick på allvar? De som bad oss stanna kvar! Eller är det bara vidskepelse? Först den svarta katten! sen farmors sång! dieseln i motorrummet och vatten läckaget från bulten? Var det någon som varnade oss från att segla iväg? Vilket som! vi stannade vi kvar tre dagar till och det mesta av lågtrycket blåste över. Vi seglade vidare ut i den höga sjön onsdagen den 30 augusti mot den lilla atollen Palmerston som ingår i The Cook Island.

 

 Efter ett par timmars segling har vi hög sjö och hård vind! Lite över 20 sekundmeter, vilket nästan är storm. Vi har en sydostlig slör, under kvällen och natten ökar vinden och naturligtvis våghöjden. Vi har fem meters vågor rakt i sidan och det är inte så bekvämt att segla då. Blue Lilly som egentligen ville segla iväg på lördagen får en tuff natt! De får en översköljning, och får in vatten i ruffen. Hela deras sittbrunn fylls med vatten, så instrument panelen för motorn blir dränkt.
Även dag nummer två får vi hård vind, vi toppar på 23 sekundmeter i byarna och vågorna kryper upp mot fem meter! Det är mulet och regn lite då och då, så vi sitter inne mestadels hela tiden. Som tur är får vi nu vågorna lite mer bakifrån, så det är ok för oss ombord på Bonnie, men Blue Lilly får ytterligare problem med sin autopilot. De ropar upp oss och meddelar att deras Raymarine plotter och autopilot slutat fungera. Vilket resulterar att de måste handstyra hela sträckan till Palmerston. Eftersom de saknar vindroder.
Då Raymarine systemet sitter ihop med GPS och sjökorts funktionen och autopiloten har de nu inget som fungerar, utan måste plocka fram sjökortfunktioner från en enskild dator. De sista två dagarna får vi en ganska bekväm segling med 10 sekundmeter och sol.
Anländer Palmerston klockan 10 på måndags förmiddagen och ankrar upp vid en angöringsboj. En liten båt kommer ut och möter oss. Det är Bob som kommer med tullen och emigrationen! Vi får betala totalt 90 USD för inklareringen och tio 10 nya zeeländska dollar per dag för angöringsbojen. 


Bob har nu adopterat oss till sin familj och bjuder på lunch. Det är fullt med seglare i hans trädgård som han också adopterat, och alla bjuder han på lunch. Han berättar att han är den sjunde ättlingen till William Marsters som var den första att bosätta sig på denna lilla ö i mitten av artonhundratalet. Han var gift med tre fruar och fick 26 barn. Idag är den lilla ön uppdelad i tre delar efter Williams tre fruar, med ett överhuvud per familj och en närbelägen släkting som vice överhuvud.

Dessa sex personer bestämmer och de övriga byborna måste rätta sig efter deras beslut många regler och lagar är gamla och gjorda av William Marsters på 1800-talet. Men de har Nya zeeländska pass samt valuta och polismyndigheten är Cook Island men de säger sig ändå vara självständiga! 


Idag bor det cirka 60 personer på Palmerston, men på 70-talet bodde här över 200 personer, det är de unga som överger ön och flyttar antingen till Rarotonga eller Nya Zeeland. Vi träffade inflyttad ung kille från Nya Zeeland som berättade att sen han flyttade ut hit för fyra år sedan, har han inte använt pengar! Det finns inget att köpa! 
Han är en mångsysslare och kan lite om bygg-VVS samt motorer så han har fullt upp med att hjälpa de övriga byborna. Han får därför mat och vad han behöver som betalning. Just nu söker de en lärare till skolbarnen här på ön, så om by äldste rådet godkänner läraren får han bo här i ett skolår i taget. Kanske finns det någon stressad lärare från Sverige som vill byta livsmiljö och kan söka tjänsten? Enda kravet är att han/hon skulle vara tvungen att tycka om mycket kokosnötter och fisk.
De har fått en solcells anläggning av Nya Zeeland gratis! så de har gott om el och slipper numera det stora bullrande elverket de hade tidigare. Men de måste betala för förbrukningen cirka 100 Nya Zeeland dollar per månad. Pengarna går in på öns gemensamma konto, varifrån man senare kan ansöka om att tex få en ny vatten uppsamlare eller något annat till bostaden. De har också en sjukstuga med en sjuksyster på ön, men skulle något svårt sjukdomsfall inträffa kan de inte få hjälp.

Då samlas alla byborna till bön vid den sjukes säng och ber. De är mycket stark troende här och söndagen är en tyst och kyrkosam dag för byborna.
Första kvällen vi kom hit blev vi inbjudna att tillsammans med Bobs familj delta i en minnesgudstjänst efter en kvinna som avlidit förra veckan. Hon bodde visserligen i Nya Zeeland sen många år men hennes ättlingar bor på Palmerston. Pastorn kommer i chokladbrun kostym med flipp flopp skor till, och alla byborna har klätt sig i svart och vitt, och damer har hatt på huvudet. Sen lyssnar vi till pastorn som säger att det finns bara två val! 
Himmel eller helvete! Så alla som inte valt Jesus har valt fel väg! Nu är det bara att genast bestämma sig för himlen! säger pastorn och tittar på oss seglare! Vi sitter hemma i den avlidnas hem och byborna sjunger maoriska hymner akapella, de låter lite som musik från avlägsna infödningar. 


Efter gudstjänsten bjuds de på mat, alla byborna har gjort någon maträtt, här fanns kycklinggryta, köttgryta sockrad pumpa och hoprullade pannkakor med choklad i, varje rätt för sig var mycket god men blandningen var lite ovanlig. De gillar verkligen socker här och all dricka är söt färdigblandad saft. 
Vi blir hämtade varje dag av Bob som kör oss in genom en mycket trång och grund revöppning! Inget man skulle vilja göra själv med jollen. Sen är det alltid lunch klockan två för då kommer skolbarnen från skolan. Vi bjöd på lunch en dag tillsammans med Blue Lilly. Det blev chili con carne med pasta skruvar och fruktsallad till efterrätt. När barnen kommer till bordet är deras första fråga var är riset? Lilla Henry går genast från bordet och gråter! Madinia tittar argt på sin mamma och säger samma sak, var är riset! Bob skrattar i bakgrunden och säger det är första gången i hans 48 åriga liv som han inte fått ris på tallriken.


Vi njuter av den lilla paradisiska ön vandrar runt bland husen och pratar med de vänliga byborna. Vi badar i timmar på den långa sandstranden. Men säg det som varar för evigt? Polisbåten anländer en dag och alla byborna ropar stolt till oss! Ser ni de har åkt 380 distans hit från Rarotonga bara för att titta till oss! Men polisbåten ankrar och det kommer in flera polismän in till ön. Efter ett dygn står det klart att de är en eller två män som förgripit sig på tre små barn! Så polisen tar med sig cirka 10 personer från ön två misstänkta för övergrepp på små barn och de övriga tas omhand som vittnen, så det som på ytan verkar vara så idylliskt kanske inte alltid är det.
Men olycka kommer som sagt sällan ensam. Vi blir väckta mitt i natten klockan 02.15 av Bill som kommer ut i mörkret för att berätta att en jordbävning med magnitud 8.5 ägt rum utanför Mexikos kust, samt att det utfärdats en tsunami varning med en våghöjd på flera meter. Tsunamin kommer träffa Palmerston klockan sex på morgonen!

Nu blir full aktivitet på VHF radion och vi seglare som ligger på angöringsbojarna diskuterar hur vi ska göra. 


Det rätta är att lätta från bojen och gå ut på djupt vatten så vågorna inte kan skada oss, som de annars gör när det grundar upp och bryter mot land. Vi ligger visserligen väldigt nära revet men vinden är ostlig så vi driver ifrån revet, men med en tsunami vet vi inte vad som kan hända. Vi bestämmer i alla fall att avvakta vidare information.

Ställer klockan på tre timmar och går och lägger oss. Klockan fyra får vi uppdateringar från Palmerston att våghöjden på tsunamin inte är högre än 0,3-1,0 meter och eftersom vi ligger på lä-sidan av det stora revet bakom ön kommer vi inte märka någonting alls då revet bryter vågorna. Men för säkerhets skull ställer vi klockan på halv sex och sitter beredda ifall vi måste fly ut till havs. 
Det enda vi märkte av tsunamin var lite extra vågor som rullade samt att vattnet nästan kokade för en minut eller två klockan 06.15 lokal tid på Palmerston. Men en stor tsunami skulle ställa till stor skada här då ön inte sticker upp mer än ett par meter ovan vattenlinjen.


Vi blir liggande här i paradiset då vinden inte vill blåsa alls! Så när söndagen inträffar måste alla seglare gå i kyrkan. Vi är en skara på 10 seglare som är uppklädda i långärmat för herrar och knälång kjol och hatt för damerna. Tommy vägrade ta med sig någon skjorta på båten, så därför blev han tvungen låna min småblommiga inskurna skjorta för att gå i kyrkan😜 alla seglare hade därför väldigt kul åt hans mycket nära figursydda skjorta. Jag hade som tur var en hatt och nästan knälång kjol. 
Här på Palmerston är de presbyterianer så kyrkan saknar helt utsmyckning! Inte en enda bild på Jesus eller något kors fanns i kyrkan, de hade inte heller någon orgel. Men de behövdes absolut inte heller, för församlingen sjöng så högt att jag hade önskat mig öronproppar! Hymner på maoriska sjöngs och de lät lite som infödnings musik för mig med stakaton och hummanden, men vackert och ovanligt för mina öron.Efter det bjuds det på lunch! rå papegoj fisk i kokosmjölk och kokosbröd bakad i en underjordisk ugn. Speciellt och ganska gott, men de använder knappt några kryddor här bara salt och socker, så det smakar inte så mycket mer än kokos om allting.

På söndagen får man inte bada, fiska eller göra något som låter! Man sitter hela dagen efter kyrkan i skuggan och dricker vatten. Inte nog med att vi ska gå i kyrkan klockan tio på förmiddagen man måste också gå tillbaka för ytterligare bön klockan fyra på eftermiddagen, men då hade vi fått nog! Och åkte ut till båten för att ta ett bad och eftermiddags fika i den vackra eftermiddagssolen.


Byborna fiskar papegojfisk här som de sedan exporterar till Rorotongas restauranger, vi fick också färdiga färska filéer som jag panerade och jag gjorde även ceviche. Överallt annars så är papegojfisken förgiftad med cigutiera som är ett gift som korall ätande fisk får i sig från korallerna. Men på Palmerston finns ingen cigutiera. Det simmar stora knölvalar förbi på tio meters avstånd varje dag,man hör dem när de blåser ut luften, då skyndar vi på för att hinna ta ett foto! Men det lyckas sällan för de dyker så snabbt ner i djupet igen.  


Varje dag kollar vi vädret! Och hoppas på en förändring så vi kan segla mot Nuie. Men det enda som dyker upp är höga vågor från ett oväder på Nya Zeeland som kommer drabba oss där vi nu är, men ingen vind att segla vidare på. Vi är fast i paradiset och kan bara vänta. Men nu ser det ut som vi skulle kunna komma i väg på onsdagen

Nästa blogginlägg kommer från Nuie
Vid pennan Helene 

Annonser

Författare: bonniestockholmblog.worldpress.com

Vi är från Stockholm och har seglat hela vårt liv Nu prövar vi att segla lite längre och utforska världen till sjöss. Vi seglar på en 46 fots segelbåt som är en Feltz Skorpion byggd i Hamburg.

2 reaktioner till “”

  1. Onekligen ser det helt fantastiskt ut på bilder! Hemma i Vaxholm regnar det idag och är allmänt trist väder, men igår var det fint, 17 grader och sol, men eftersom det är höst så blir det kalt så fort solen gömmer sig bakom molnen. Vi var på OSK-föredrag om Kuba igår så dit kanske vi styr kosan januari 2018. Fair Winds!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s