Kiwisar Wallabies and fish 🎣

Efter att ha varit här i snart tre månader har vi lärt oss lite om människorna här.

Ännu har jag inte lyckats få se en levande Kiwi men jag har hört dem. Deras läte är K-weee därför har de fått namnet Kivi. Det sitter varnings skyltar där Kivi fåglarna finns. Det är förbjudet att ha hundar lösa, mest pga giftet som läggs ut för att utrota pungråttan Possum som anses äta upp Kivi ägg och de unga fåglarna. Possum råttan togs hit från Australien av farmare som födde upp dem för pälsens skull, så de hör inte till NZ fauna och därför försöker de utrota den.

Vi besökte ön Kauwa Kauwa där det finns inplanterade wallabies som också kommer från Australien, de är små söta kängurur och som vanligt är de inte populära här heller! för de är som våra svenska rådjur, de äter upp alla blommor i trädgården. Faunan här är lite annorlunda än hemma i Sverige, men ändå känner vi igen flera blommor som rödklöver, tusensköna och en gul liten ogräsblomma (fibbla kan den heta) jag inte kan namnet på men som är vanlig hemma.

Det som inte finns hemma är deras Manuka träd, de är mycket större än våra enbuskar och de har blad istället för barr, men träd stammen påminner om en stor enbuske. På våren blommar tusentals små vita rosa blommor och bina här samlar in nektar som sedan blir till den mycket dyra men goda Manuka honungen, som sälj överallt. Manuka är också namnet på spånen som de tillverkar för rökning av fisk.

När det gäller fisk! Så finns det nog inte en enda Nya Zeeländare som inte fiskar. Allt här går ut på fiske, överallt säljer de Salty fishbeat! Och salty Ice

Fiskbetet för att fiska Red Snapper och den salta isen för kylboxen. Alla båtar har stora fiskespön på akterdäck, och stora kylboxar. Snappern kan bli enormt stora här! Men vi har ännu inte lyckats få upp en stor, bara små fiskar. De är god matfisk med vitt fast kött, perfekt för fish and chips, vilket vi gjort några gånger.

Vi drar oftast linan efter båten och på väg in mot Gulf Harbour fick en Kawai fish, Det är en god fisk som Kiwisarna här nere röker i sina Manuka spån. Röken finns att köpa överallt i alla tänkbara storlekar. De har även en patrullerande Fisk polis här! Som kontrollerar att Du inte tar upp för små snapper och inte för många! Endast 20 Snapper per dag och per person är tillåtet och inte mindre än 30 centimeter får de vara.

Vi träffade på Fisk polisen (påminner lite om kustbevakningen hemma de har inga vapen men handfängsel och batong) när de patrullerar bryggan i Gulf Harbour en söndag kväll, då alla återvändande båtar kommer hem efter helgen. De var trevliga och undrade om vi laddat ned fisk appen som talar om alla reglerna angående fisket. Naturligtvis hade vi det! Så alla Snapper under 30 centimeter åkte tillbaka i havet.

Vi har nu förflyttat oss söderöver på den norra NZ ön, och för att få komma tillbaka till Opua i norr, måste vi bottenmåla båten eller bevisa med certifikat att vi rengjort botten! Fanworm från medelhavet är problemet! Det är en undervattens mask som kan bli en eller två decimeter stor som fäster på båtbotten och längst ut har den ett paraply liknande nät som den filtrerar vattnet med! Ännu har den inte nått upp till norr, och de vill absolut inte få in den i den marina faunan då den konkurrerar med musselodlingarna här.

Alla är väldigt vänliga mot oss här, så när vi angjorde pontonen C22 så kom många och hälsade oss välkomna! De erbjöd skjuts till butiken, bjöd in oss till Yachtklubbens barkvällar. Folk kommer även från de andra pontonerna för att hälsa på den nyanlända svenskbåten. Så lite exotiska anses vi i alla fall vara.

När vi kom i början av november var det kallt regn och blåst. Men sen i mitten av december har sommaren kommit, och på radion gör de reklam för ”summer christmas” dags att ta fram utemöblerna och köpa ny grill. NZ börjar sin semesterperiod i januari, det är lite som hemma med industrisemester! Allt är stängt. Men vi gör som de andra NZ vi tar också semester och seglar ut i den vackra naturen.

Man kan segla i Bay of Island som ligger längst norrut, sen Waiheke Island varifrån man ser Auckland Skyline. Coromandel är en stor halv ö med lite vulkaniska heta vatten källor och till sist Great Barrier. Alla öarna är höga mycket stora vulkaniska berg med en otrolig grönska och höga träd. De vackraste är nu när de röda träden blommar! ”Julträden” som de kallar trädet Pohutakawa lyser rött mitt i denna grönska, de finns även ett blått träd med stora blåklocks liknande blommor på, som jag inte kan namnet på.

Man ligger hela tiden på svaj här och att ta sig in med jollen är inte alltid helt lätt pga tidvattnet. Ska man gå på en långpromenad så måste man antingen ta jollen långt upp land dit inte tidvattnet når eller försöka ankra jollen och vada eller simma ut och hämta den. Vår jolle är så tung så vi orkar inte själva dra upp den, särskilt inte när det helt saknas sandstrand utan bara är en hård klippa.

NZ är så stolta över sina öar med alla vikar och visst är det fantastisk natur, men det kan inte jämföras med vår skärgård! Ibland visar vi dem gamla sjökort över Stockholms södra skärgård och de kan inte tro att vi har så många öar. Vi får ofta frågan varför vi har ett ankare i aktern på båten? Vi förklarar då att vi lägger ut ett ankare i aktern och förtöjer fören mot en klippa! Vi får skynda oss att förklara att Östersjön saknar tidvatten. Vi brukar visa dem foton hur vi är förtöjda, på en härlig klippa och att vi gärna sitter i den sena ljusa sommarnatten och grillar på klipporna som är sammetslena och varma.

Luften och den oerhört klara sikten är annorlunda mot hemma, det känns som man ser väldigt långt! Vi hör på radion hur de rapporterar om vädret men de ger också alltid dagens UV ljus styrka i siffror. Nu är det högt 7-8 på en vad jag tror är en tiogradig skala. Så de varnar för att vara ute i solen, och vi märker också hur hårt solen tar. Man går inte ut utan hatt och nästan ingen ligger och solar här. Jag tog ett dopp och låg bara på däcket och torkade i en kvart! Och blev direkt solbränd, fast jag är brun i skinnet sedan ett år tillbaka.

Julen firade vi med barnen Niklas och hans fästmö Petra och Annie. Vi seglade ut till Waiheke som är den närmaste on frånAuckland, här finns vackra vikar att ankra i, flera vingårdar att besöka och en liten mysig by med flera små pubar och restauranger. Lite som Sandhamn fast större. Niklas och Petra är här i nästan fyra veckor, och Annie stannar i sex veckor. De är nu ute på camping på sydön och kommer att komma tillbaka en knapp vecka innan de flyger den långa resan på 30 timmar hem till Sverige. Vi kommer också att ta en campingtur på sydön, någon gång i mars-april.

Då vi var ute på Great Barrier så drog vi på oss våtdräkten tog en skrapa och gick i vattnet för att rengöra botten på båten, vi hade väl hållit på i en timme då båtgrannen ropar att det är en stor haj i vattnet😮och jag var som vanligt längst fram i fören! Jag simmade som en galning mot akterstegen Tommy hade redan hunnit upp, det var inte lätt att snabbt få av sig simfenorna så Tommy drog mig upp.<<<<
n var över två meter lång och troligen var det en Bronze Whale Shark, koppar haj på svenska. Det är inte vanligt att den anfaller människor men det var en man som simmade ut från en strand i Aukland förra året som avled efter en haj attack av en Bullshark och en Bronzeshark. Så det gäller att vara försiktig när man badar här. Vattnet är inte lika klart som det är i Pacific .<<<<
et firade vi tillsammans med Serenity of Swanwick Phil och Sara, vi var ombord på den tyska båten Jack med Helga och Fredric och drack Champange på tolvslaget. Innan dess samlades alla ankrade båtar på stranden i Smoke House Bay för lite mingel runt en brasa på årets sista kväll.<<<<
ennan Helene

Annonser

Nya Zealand

Nu har vi seglat runt halva jorden! Bara den andra halvan kvar alltså. Vi kom fram till Opua fredagen den 3 november klockan åtta på morgonen, seglingen hit tog sju och en halv dag, vilket får anses som ganska fort. Vi hade starka vindar hela tiden, vi kunde segla halvvind men sista dagen fick vi sätta ut bommarna för att segla wing on wing.

Vi hade följe med flera båtar som vi pratade med på kortvågsradion och två båtar som vi nådde inom VHF avstånd. Alltid kul att ha någon att prata med. Fisket gick inge vidare utan vi blev av med två krokar på för stora fiskar. Men vi hade hela tiden hård vind så det kan vara besvärligt att ta ombord fisken på akterdäck i höga vågor.

Det blåste bra när vi la till på Q-dock och inväntade tullen. Incheckningen i landet gick bra men sen kom hälso tullen ! De kollade i min kyl och snodde med sig vår sista svampstuvning, alla ägg och allt frukt och grönt. Tommy blev av med sina älskade kokosnötter och de tog den sista löken. Men jag visste om att de skulle ta ett och annat så jag hade så lite som möjligt kvar.

Vi fick en bryggplats så nu ligger vi stilla i en marina. Här i Opua på norra ön är det vår just nu, alla träden står snart i full blom. Men det är inte varmt cirka 17 grader i vattnet och lika lite i luften, så vi fryser. Nu måste vi ha tjocka täcken i sängen igen och fleece tröjorna har vi på oss hela tiden. Kiwisarna säger att snart är det sommar och då blir varmt.

Här finns allt att köpa det är som hemma, stora supermarkets för mat och så har de massor av båtaffärer till Tommys stora lycka. Vi kommer att köpa oss en bil för att kunna ta oss runt och utforska Nya Zealand, det är billigare att köpa en bil än att hyra. Sen får man försöka sälja bilen innan man åker härifrån någon gång i början i maj.

Nu bryggseglar vi och fixar med båten, det finns alltid något att göra! Jag har putsat mässing i flera dagar, och sen är det bara att ge sig på det rostfria, som rostar. Tommy går igenom allt vi har ombord, för att se om det finns något att åtgärda eller förbättra. Så arbetslös behöver man inte vara ombord.

Den här veckan börjar All Point Rally som har ett digert program. Vi kommer få lära oss reparera segel, lära oss om vädret här i området av Bob McDavitt som är vädergud här. Så kommer de ha kurs i fiske! Samt många flera evenemang om allt som rör båt och båtliv. Och efter varje dags olika evenemang så hålls det Barbeque afton eller andra trevliga tilldragelser med mat och dricka. Vi hoppas kunna träffa många nya trevliga seglarvänner under den kommande veckan.

Vid pennan Helene

Tonga 

Tonga det sista i Söderhavet Tonga är tre olika skärgårdar med många öar, djungel och många koraller under vattnet. Vi har varit i Niuefa som är huvudstad i Vavau den norra skärgårdsdelen av Tonga. Här finns allt man behöver men det är ganska fattigt och inte många turister, mest är det yachtisar! men jag har sett en och annan blek Japan! 


Inloppet till Vavau 

De har en fin frukt och grönsaksmarknad och en hel del hantverk gjort av torkade palmblad, samt smycken gjorda av valben. Tommy köpte ett fint litet smycke av valben att ha runt halsen. Att äta ute är också billigt, det har vi gjort flera gånger! Vi var på en nattklubb där de har dragshow. De är fyra killar som bjuder på sig själva och de har det här som ett extraknäck. De dansar runt utklädda bland herrarna på klubben och får sedlar nedstuckna i bh-n. En del killar var riktigt snygga.


Dragshow

De flesta åker på valsafari och simmar med knölvalarna som kommer hit och föder sina ungar från juli-september, de återvänder till Arktis i oktober en resa på 6.000km. Man kan se valarna från land då det simmar på grunt vatten med sina lekfulla ungar, och man kan höra dem sjunga under vattnet.Vi har hört berättelser om hur man snorklar helt nära mamman och hennes kalv, mamma val är stilla, men det är den nyfikna kalven som man måste hålla avstånd till, för kalven kan inte hålla reda på sina fenor och stjärt och ett slag från dem brukar orsaka benbrott på en människa.


Knölval

Vi seglar ut i skärgården och ankrar framför en vacker sandstrand, vi skrapar botten ren från sjögräs.(vilket numera växer som ogräs! Snorklar på reven och ser stora flygande hundar (fladdermöss) som flyger runt bland träden på jakt efter frukt. Promenerar runt på ön, här finns en liten by med en kyrka och grisarna är fler än hundarna och alla springer fritt omkring. På återvägen går Tommy ovetande under ett getingbo! Getingen anfaller direkt och sticker honom i nacken! 


Flygande hund

Himla otur nu får vi skynda ut till båten, för att sätta in kortison och antihistamin innan han blir för dålig för att gå. Kliande börjar direkt runt alla lymfkörtlar, sen kommer utslagen som växer upp till stora vattenfyllda blåsor, runt höfterna på honom.Bettet i nacken är stort som två femkronor! Efter två timmar så går utslagen ner och Tommy känner sig helt matt, som tur är verkar det inte slå sig på andningen utan han har fria luftvägar hela tiden. Men skulle det inträffa så hoppas jag att adrenalinet vi har ombord hjälper! Vi får brödfrukt av hövdingen på ön Tapa, den är god att göra mos på eller så steker man den som pommes frites, den har samma struktur som potatis men smakar mer frukt.


Lösa grisar på gatan

Tonga är verkligen genuint ! På den lilla ön MataMaki går vi på en TongaFeast kväll hemma hos en familj som lagar mat och visar oss hur man gör kokosmjölk och Cava! Kokosmjölk för matlagningen och Cava för berusningen! 


En vanlig Tongabo så går de flesta män klädda.

Cava är ett narkotiskt preparat😬från pepparbuskes rot som mals ner och blandas med vatten och det ser ut som diskvatten! Det smakar bittert men inte starkt, och om man dricker lite mer, så domnar man i munhålan ungefär som en lindrig tandläkare bedövning. Man kan också bli lite trött och avdomnad. Vår värd Carlos säger att om man har problem med levern, så läker den med Cava. Jag vet inte vilket som är sant men att dricka Cava var inte gott det vet jag i alla fall ! Ett glas Chardonnay smakar helt klart mycket bättre. 


Carlos och hans döttrar Hannie och Linda

Vi får papaya med kokoskräm, samt flera goda rätter med fisk och kyckling, och till dricka! En väl kyld kokosnöt med sugrör. Carlos bjuder in oss till söndagens kyrkobesök! Han lockar med traditionell Uma (jordugn) lunch efteråt! Vi funderar lite på det, men inser att det här ett bra tillfälle att få se hur man lever på dessa små öar. Carlos har två små söta döttrar! Hannie och Linda som är sex och sju år gamla, hans fru och sonen på fyra månader. De bor i en villa som ser ut som en rivningskåk i två plan. Här serverar familjen en liten inblick i deras liv och matkultur, flickorna dansar en dans för oss iförda traditionellt vackra Tonga kläder. Vi känner oss priviligierade som får titta in i deras liv. 


Klockan halv tio på söndagsmorgon står Carlos och väntar på bryggan iklädd traditionell Tonga klädsel med sina döttrar för att eskortera oss till kyrkan. Det finns tre kyrkor på ön med endast 70 invånare, vi blir eskorterade till Tongas statliga kyrka, här finns inga kyrkklockor. När de kallar till gudstjänst, har de en trumma, gjord av en stor urholkad stock från ett mangoträd, och en stor klubba som pastorn slår på stocken med. Ljudet är öronbedövande dovt, och den andra fria Tonga kyrkan har liknande trumma, den tredje kyrkan är en Metodist kyrka och den har öns enda kyrkklocka. 


Pastorn som slår på Mango trumman

Vi har nu varit på två gudstjänster i kyrkan här i stilla havet. Mer än jag har varit på hemma sen jag konfirmerades, men intressant att notera är att de är klart olika, både från hemma och från varandra. Här på Tonga finns mycket av de gamla infödings traditionerna! trumman som kallar till gudstjänst, och hur prästen verkligen skriker och vrålar från predikstolen! Visserligen förstod vi inte språket men meningen var helt klar för oss! När pastorn vrålande och skrek som högst så var det med djävulens röst 😈och när han talade med en låg vänlig stämma så var det Guds röst 😇han återgav.


Sue och Christoffer Singer hemma hos Carlos 

Församlingen knäböjer i kyrkbänken rakt ned på det hårda golvet och med huvudet vänt mot utgången 😮 i början av gudstjänsten. Det finns inga psalmböcker, alla kan psalmerna utantill och det var bara tio personer i kyrkan som sjöng, men det lät som en hel kör. När vi sitter i kyrkbänken hör vi också de andra prästernas som vrålande från de andra kyrkorna. Sen skrek även grisarna helt förtvivlat! de lät som de höll på att dö, och hundarna ylande och hjälpte till med oljudet. Kanske var det för att överrösta prästerna som skrek som galningar i kyrkan.Vi träffade Sue och Christoffer Singer som hade hyrt en båt för att uppleva Tonga. Det var också med hos Carlos på lördagskvällen och i kyrkan på söndagen.De bjöd över oss på fika, och de kom till oss för en sundowner. Nästa dag blev de hämtade av dyk båten för en utflykt att simma med valar! Det tråkiga var att de inte kom tillbaka, utan deras båt hämtades av charterbolaget. Vi frågade varför och fick det sorgliga beskedet att Christoffer avlidit när han simmade med valarna. Hans liv gick inte att rädda då de inte hann få tag på en hjärtstarter 😢De tråkiga var att hade de stannat kvar ombord på sin hyrbåt så hade han kanske överlevt, för bakom oss låg läkarbåten för ankar med full utrustning ombord. 


Den lilla grisen som stektes under Benjamin fikus trädet.

Nästa dag seglade vi till grannön, för där skulle det bli en riktig Tonga fest med grillad gris. Vi var ett tiotal seglare som ville vara med på festen. Här bor David med sin familj och han har elva barn och deras enda inkomst är att hålla Tonga fest. Det bodde i ett plåtskjul utan el. Men de större barnen hade mobiltelefon och de kom ut till oss seglare och bad om laddning. Deras svärdotter som också bodde där, kom ut och tiggde corned beef ! så vi undrade hur de kunde förse oss med så mycket mat som vi fick på kvällen. 


Och här är grisen färdig grillad.

Det var så många rätter att vi inte ens kunde smaka på alla. Fiskkakor, rå fisk med lime och kokos, kyckling i olika skepnader. Friterad brödfrukt och vattenmeloner. Men godast var den lilla knaperstekta grillade grisen! 😋 De började grilla fyra timmar innan vi kom under ett väldigt stort träd, som visade sig vara en Benjamin fikus. Det är helt otroligt hur stora dessa träd är, kronan är tät och sträcker sig trettio meter ut så det bildade ett tak och stammen är flera meter i omkrets. Vi seglare satt tillsammans senare på kvällen runt läger elden, två av seglarna spelade gitarr, ekulelle och vi andra sjöng med så gott vi kunde.


Här fanns också ett känt vackert rev som man kunde snorkla på. Vi simmade över det grunda revet för att komma ut till korallerna på en brant nedåtgående undervattens kant mot mycket djupt vatten. Här kan man få se både stora och små fiskar, samt massor av vackra koraller. Vi snorklade runt i det klara vattnet, men när vi skulle tillbaka så var vågorna väldigt stora! Jag upplevde för första gången att man kan råka illa ut, när man kastas runt av vågorna på ett vasst korallrev. Som tur var hade jag våtdräkt på mig, men att simma fort med snorkel i höga vågor, gjorde att jag fick andnöd. Det kommer en stor våg och bryter i nacken på mig när jag simmar för fullt! Jag tumlar runt i vattnet och ser inget annat än skummet från den brytande vågen. Det var läskigt att inte veta var man är! samtidigt som det var svårt att få tillräckligt med luft. Men jag hade spolats över revet och jag kunde ta bort snorkeln och andas ordentligt, men det var riktigt otäckt och inget jag gör igen. 


Flickorna som dansade för oss på grisfesten.

Från Vavvau Tonga till nästa ögrupp Haaipai Tonga är det 80 sjömil, så för att vara säker på att angöra i dagsljus måste vi segla från Vavvau på kvällen. Det utlovade vädret var cirka 10 sekundmeters vind från sidan, och kanske lite regn. Vi var tre båtar som seglade samtidigt i lätt undanvind på torsdagskvällen. Vi satte ut spir bommen då vinden kom bakifrån för att göra lite fart framåt i den svaga vinden. Men säg det som varar för evigt. Klockan tolv mitt i natten får vi sydvind rakt i nosen och vi hör åskan dundra på avstånd, så vi tänker att detta går nog snart över och vi kan segla igen. Men vinden ökar nu till 25 sekundmeter och vågorna sköljer över däck, vi vågar inte ta oss ut på däck i detta hårda vädret för att ta ner spir bommen, så vi avvaktar. Regnet öser ner och vågorna bygger sig större och större för varje timme. Efter ett par timmar lägger vi om kursen och åker med vinden, vi tänder däcks belysning och går ut på däck för att ta ner bommen. Vi kopplar oss i repet som löper längs däck, så vi kan röra oss framåt, Tommy tar tag i den tunga spir bommen, och jag klättrar upp på jollen som ligger på däck för att nå upp till den så kallade klockan som sitter cirka två meter upp på masten och som bommen sitter fast i.Det är tufft att jobba på däck i blåst, hög sjö och ösregn, båten kränger från sida till sida. Man måste hela tiden se till att hålla i något ! och noga tänka över sina rörelser, men det går oftast bra. Vi får inte skada oss eller ramla omkull, men skulle man spolas över bord blir det nog skador, eftersom man sitter så tajt fast i livlinan. Enda fördelen när man seglar i dessa varma vatten är att man inte behöver så mycket kläder! det gör inget att man blir blöt.


Vi checkar in i Haaipai och går runt i den lilla staden. Det finns sju små matbutiker och de drivs av kineser, alla med samma utbud av varor. Vi lyckades hitta en stor banan stock som vi köper för 20 paanga (ca 80kr) vi delar den med Blue Lilly. Sen seglar vidare till Uoleva en vacker söderhavsö med fyra små pensionat. Ett för yoga,ett för kitesurfes, ett för bag packers och en för eko turism, men de har en liten bar och kan servera lättare luncher. Här stannar vi förstås och alla andra seglare också. Det är verkligen den perfekta sandstranden här på Uoleva. 


Men vi seglar vidare till nästa ö Haaleva här bor det 300 personer och vi går in till byn och tittar! de har en kines affär förstås men så har de också en butik som drivs av en Tonga bo. Här hittar vi hemodlade tomater ett helt kilo för endast 12 kr och de var verkligen goda! 


En liten hundvalp på baren på Uoleva

Vi fortsätter vår segling till Nuomoka Ika här har kronprinsen av Tonga sponsrat ett litet forsknings center för marint vattenbiologi och som en extra liten krydda en yachtklubb! Men den är tyvärr inte klar förrän 2018 ! Så alla ni som kommer nästa år glöm inte att segla hit. Vi gick runt halva ön på en timme i lågvatten och såg massor av krabbor men även en Murena som simmade alldeles för nära våra fötter när vi strosade runt i knä djupt vatten.


Åsa från Blå Ellinor hissar Ksss flaggan på Numoko Ika

De firar två årsdagen av yachtklubben tillkomst här på Nuomoka Ika så vi blir inbjudna till Pot lock vilket är samma sak som knytkalas, alla tar med sig något att äta! Jag gjorde en ostpaj och banankaka. Vi var fyra båtar som kom in till stranden och de som bodde här gjorde massor av god mat. Vi hade flagghissning och skönsång av den enda Tonga medlemmen där alla andra var från övriga världen.Blue Lilly seglade iväg en dag före oss! Hannes kan inte vänta längre han är så otålig och diskuterar vädret dagen lång, men vi vill inte kryssa och vi har gott om tid så vi väntar. Vinden skall bli till vår fördel nästa dag så då seglar vi. Hannes vill nu till varje pris segla mot Nya Zeeland för han har tröttnat på långseglarlivet, och tänker resa hem till Österrike. Vi vill gärna segla med dem då vi håller samma fart, men vi tänker inte gå förrän vindar och väder är rätt för vår del. Så hur det går med den saken återstår att se.

 

Nu ligger vi på Nu’kaloufa som är huvudstaden på Tonga. Det är en hamnstad inte särskilt vacker, och mitt i stan ligger Kungens hus. För något palats var det inte, ett rött staket runt en lite större sliten gul villa. Vi hittar en fin grönsaksmarknad där nästan alla grönsaker finns och så alla dessa små kinesaffärer som säljer skräp prylar gjorda av plast. Nu ligger vi mitt emot stan på den lilla för långseglare kända ön Big Mamas. Härifrån går det en liten färja in till stan tre gånger om dagen. 


Vi är ett tjugotal båtar på ankringsplatsen och alla väntar på ett väderfönster för att gå ner till Nya Zeeland. Där lågtrycken antingen äts upp av högtrycken och försvinner eller så går två lågtryck ihop och bildar en storm. Barometern kollas av flera gånger per dag, och det finns kända väder gurus som man kan betala för att de ska skicka mejl till oss om hur vädret ska bli. Problemet är att prognoserna endast är för åtta dagar framåt och seglingen ner till Nya Zeeland tar mer än tio dagar, sannolikheten för att hamna i blåsväder är stor. 


Big Mamas

Den senaste infon är att vi seglar på fredagsmorgon! Så håller sig vinden går vi direkt utan att stanna på Minerva Reef seglingen beräknas ta 9 dagar om vi klarar att hålla en snittfart på 6 knop.


Skepparmöte på Big Mamas om när vi ska ta skuttet över till Nya Zeeland
Vid pennan Helene 

Niue Tonga

Vi lämnade den idylliska lilla ön Palmerston mitt i Stilla Havet onsdagen den 13 september. Vinden in från aktern med cirka 6 sekundmeter så vi seglar med båda bommarna ute med två försegel åt vardera hållet så kallad Wing on Wing. En mycket behaglig segling. Så för att pigga upp oss lyssnar vi på kortvågsradion, där det Polynesyska kortvågsnätet sänder och vi checkar in som båtar på väg. Här hör vi andra båtar som är på väg åt samma håll som vi. Det känns bra att veta att vi inte är helt ensamma här ute på Stilla havet. Vinden ökar så vi får 20-30 knop vilket är en bra vindstyrka för Bonnie men då ökar ju även våghöjden och jag hade glömt stänga akterluckan IGEN! en våg slår upp på akterdäck och rakt ner på mig som ligger och läser i sängen. Jag blir genomblöt och det blir även våra sängkläder så det är bara att försöka hänga upp dem på tork i sittbrunnen. Vinden dör mitt i natten så vi får gå upp på däck och ta ner spir-bommarna i mörkret för att kunna segla vidare med största genuan och storseglet.
En 40 år gamal Uga vilket är en kokoskrabba

Sista dygnet har vi dåligt med vind så vi hinner inte in till Nuie innan det blir mörkt. Vi har seglat 400 distans från Palmerston och anländer Nuie den 17 september på söndag morgon klockan 02.00. Blue Lilly är före oss och de får hjälp av den Tyska båten Alumni för att hitta en angöringsboj, sedan hjälper Hannes oss att hitta den absolut sista angörings bojen. Blomdoften från land är samma som när vi angjorde Hiva Oa! Vattnet här är oerhört klart vi ser botten på 14 meters djup, där den giftiga vatten ormen simmar förbi badstegen! Ett bett av den och man är död efter fem minuter. Men det bästa med ormen är att den har så liten mun för att kunna bita en människa och att den inte är aggressiv, så chansen att den ska kunna bitas är minimal. Men jag badar numera mycket snabbt på badstegen, och kollar noga efter den randiga ormen som kommer upp till ytan för att andas.


Eftersom det är söndag idag är allt stängt, men en kille från tullen och skrev in oss i landet i alla fall. Niue Yacht Club kommer också ner till kajen och Keith kör oss runt på en liten kortare sightseeing tur på ön. 


Det är inte lätt att komma iland här på Niue, det finns bara en stor kaj rakt ut i havet. Här finns inga skyddande rev att gömma sig bakom och det går alltid in svall. Så på ankringsbojarna gungar vi en hel del. När man kommer in till kajen så finns det trappsteg att kliva i land på och jollen kopplar man fast i en elektriskt lyftkran, som sedan lyfter upp jollen på kajen. Det är utmärkta parkeringsplatser för jollar på kajkanten, dit man kör jollen med en liten dragkärra. Allt är väldigt väl ordnat. På vardagar kan det vara mycket trafik med upp och nedtagning av båtar och jollar. Befolkningen sjösätter också sina båtar från denna kran, så ibland får vi yachtisar hålla oss på sidan. 
Vår jolle är väldigt tung så vi liftar med Blue Lilly in varje dag, så är vi flera som kan hjälpa till att lyfta jollen. Dagarna då vi hade hyrt bil var svallen från en storm från Nya Zeeland extra stora, vilket gjorda angöringen med jollen mycket svår.

Sjöhävningen var flera meter och att försöka hoppa av jollen på trappan blev nästan farligt. Vi cirklade runt flera gånger innan någon vågade hoppa ur jollen, innan den skulle tryckts in i sten kajen av vågorna. Alla hade vi bad kläder på oss för våt det blev man. Bara att byta om på kajen till torra kläder, som vi hade med oss i så kallad sjösäker väska.


Ön Niue är inte stor! Man åker runt ön på en timme, på en liten och oftast mycket gropig väg. Naturen är tät djungel mitt på ön, nära vattnet är det bara vassa korall stenar. Det är även här väldigt välordnat när vi besöker grottor och underjordiska sötvatten bassänger. Väl skyltat med information om platsen, och så finns det alltid en toalett och en sötvatten dusch samt parkbänkar att vila på. Oftast är vi högt upp och måste ta oss ner till vattnet via stigar som är gjutna i cement med trappsteg och trappräcke. Här finns vackra kalksten grottor, lite likt de på Gotland med stalaktiter och stalakmiter. Vi simmar i underjordiska sötvatten grottor och ute på revet finns det naturliga pooler att simma i vid lågvatten.


Det finns många övergivna hus här, den enda arbetsgivaren är staten och här jobbar cirka 400 hundra personer, och nästan alla unga flyttar till Nya Zeeland. Flera byar står helt övergivna, folket har bara stängt dörren och flyttat härifrån! Spöklikt öde står skolor, kyrkor och fotbollsplaner. De hade en svår cyklon här 2004 där vågorna klättrade upp längs bergväggen på varandra över tjugo meter i luften, och tog med sig korallstenar från havsbotten som sedan slungades upp i luften och förstörde byggnader och vattnet spolade bort resterna av husen. Ett sjukhus som låg nära vattnet totalförstördes samt flera hotell och villor. Idag får ingen bygga längs vattnet utan sjukhuset och de flesta villorna ligger högt upp mitt på ön. De har tsunami varning skyltar och hänvisning till flyktväg överallt längs vägen när man går i byn.


På Niue


Jag firade min födelsedag här med gravad Mai Mai och skumpa tillsammans med Hannes och Lydia från Blue Lilly. Vi fick en jätte stor guldmakrill på vägen hit, den var så stor att handtaget till fiskespöt gick av! Som tur var sitter rullen och resten av spöt fast i en kedja på båten, men vi hade stora problem att få ombord fisken. Den fick inte plats i håven, så Tommy stod på badstegen och lyckades få in fingrarna i gapet på fisken så han kunde slänga ombord den i stora baljan, den är så vacker när den kommer upp ur vattnet men färgerna bleknar när den dör. 


Min födelsedag


Guldmakrillen som nästan kostade oss spöt, här utan huvud

Seglingen från Niue till Tonga tog två dagar, vi lämnade Niue den 24 september och kom fram onsdagen den 27 september! Så på vägen förlorade vi hela tisdagen, då vi passerade datumlinjen som går utanför Tonga. Vi passerade också Tonga graven med ett djup på 10.890 meter rakt ner i havet. Där nere sjunker en kontinental platta under en annan med en hastighet av 20 centimeter per år och är anledningen till många jordbävningar och vulkanisk utbrott i området. Vi hörde just om ett vulkanutbrott på Vanauta lite längre norrut än vad vi är. Vi har alltid på radion i hopp om bra musik ! och 10 distans från Tonga får vi en radiostation från 60-talet. Bara gamla sextiotalslåtar i flera timmar, men det gör ingenting vi är så glada när vi når någon radiostation och får in lite musik.


En envis Bobbie

Väl framme på Vava’u i kungariket Tonga möttes vi av tre svenska båtar, Loupan, Blå Ellinor och Hakuna Matata som gav oss all välbehövlig information vi behövde för att klarera in i landet, och som också fixade den sista angöringsbojen till oss genom att snabbt betala för den och hänga på en fender med upptagen på. Vi bjöd på en drink ombord på Bonnie och det var så kul att äntligen få prata svenska igen! 


Bilden tagen av Pelle Berg från segelbåten Loupan

Nästa morgon vaknar vi av ett rejält åskväder! Blixt och dunder i flera timmar starka kastvindar och båtar som draggar med sina bojar. Vi låg beredda med motorn ifall nödläge skulle uppstå. Men allt gick bra och så kom solen tillbaka, men vi fick ösa jollen på 120 liter vatten


Ankringsplatsen på Tonga

Våra vänner i Blue Lilly hade otur! Hannes skulle plocka ner en antenn som sitter lite högt upp på akterdäck, och han glömde stänga av vind generatorn! Vilket resulterade i ett djupt jack i huvudet. Han hade tur det kunde gått mycket värre när vingarna från snurran träffade skallen, men en färd till Tongas sjukhus blev det och fem stygn för att få ihop jacket.


På Tonga Aquarium café på Tonga med Hannes från Blue Lilly

Här i Vavau är det lite likt Västindien tycker vi, det är fler fattiga här mot vad vi mött i övriga Polynesien, men folket är vänligt och tillmötesgående mot oss yachtisar. I matbutiken finns det inte mycket annat än konserver och fryst kött, alla grönsaker köper man på marknaden och brödet det får man köpa hos bagaren. Men vad gör det! Det vi behöver finns ju och så kan man alltid gå på restaurang, som inte är särskilt dyrt om vi jämför med franska Polynesien. Vi stannar nog här i en vecka sen seglar vi sakta söderut genom Tongas alla öar som bildar en skärgård med skyddade vikar och sandstränder. Ner till N’ukalufa som ligger i Tongas södra del, härifrån kommer vi segla ned till Nya Zeeland i slutet av oktober. Så fort vi får ett bra så kallat väderfönster, för helt enkelt är det inte att segla ner till kiwisarna.

Vid pennan Helene 

Vi skulle ha lämnat Bora Bora lördagen den 26 augusti. Men väderutsikterna var inte bra ! Vindstyrkor upp till 25 sekundmeter (mer än 40 knop) och fem meters vågor i sidan, det är inte vad man önskar sig på en översegling på 660 distans. 
Vi satt på Mai Kai Yacht club och tog hem väderprognoserna via Wi-fi. När en svart katt strök runt oss 😯 och farmors låt spelades i radion! (våra barn förstår vad vi menar) Men vi ville verkligen vidare! Så vi tog beslutet att segla på lördagen den 26 augusti tillsammans med Blue Lilly! De hade bestämt att segla iväg, för enligt deras väderleksrapport var det bara 25 knops vind och endast 3 meters vågor! 

1

Tommy var inte nöjd med det beslutet ! Men eftersom Blue Lilly valde att segla sade vi Ok, vi seglar med Er! Vi tankade diesel och vatten, så allt var klart för avfärd, när Tommy upptäckte diesel i motorrummet straxt efter vi tankat klart. Vi startade motorn och tänkte att vi fyllt i för mycket diesel, så en halvtimmes motorgång skulle nog snart sänka dieselnivån. 

Men då upptäcker Tommy ett vattenläckage på saltvatten kylningen. Det är en liten bult som läcker! Han försöker täta läckan med smart steel epoxi men det lyckas inte. Han försöker därför dra bulten lite extra! Vilket resulterar att bulten läcker hur mycket vatten som helst! Gängorna är trasiga så bulten drar inte tätt. Vad göra nu? 
Det är lördag! Tommy tar med sig bulten in till land och försöker hitta en ny! Men ingen butik här i den lilla byn har någon bult som passar. En kille som säljer kläder i en butik ropar till Tommy! Jag har en sådan bult hemma! Jag stänger straxt butiken så kan du få åka med mig hem och kolla! Visst det tog två timmar att åka med honom upp och ner i bergen, men inte hade han en bult som passade. Tyvärr finns det ingen sådan bult att uppbringa här på Bora Bora. Så vi försöker med super epoxi lim två komponent för att klistra fast bulten ! Efter 24 timmar har vi inget vatten läckage så nu hoppas vi att bulten håller tätt ända till Nya Zeeland.
Jag har funderat på om vi ska ta alla tecken vi fick på allvar? De som bad oss stanna kvar! Eller är det bara vidskepelse? Först den svarta katten! sen farmors sång! dieseln i motorrummet och vatten läckaget från bulten? Var det någon som varnade oss från att segla iväg? Vilket som! vi stannade vi kvar tre dagar till och det mesta av lågtrycket blåste över. Vi seglade vidare ut i den höga sjön onsdagen den 30 augusti mot den lilla atollen Palmerston som ingår i The Cook Island.

 

 Efter ett par timmars segling har vi hög sjö och hård vind! Lite över 20 sekundmeter, vilket nästan är storm. Vi har en sydostlig slör, under kvällen och natten ökar vinden och naturligtvis våghöjden. Vi har fem meters vågor rakt i sidan och det är inte så bekvämt att segla då. Blue Lilly som egentligen ville segla iväg på lördagen får en tuff natt! De får en översköljning, och får in vatten i ruffen. Hela deras sittbrunn fylls med vatten, så instrument panelen för motorn blir dränkt.
Även dag nummer två får vi hård vind, vi toppar på 23 sekundmeter i byarna och vågorna kryper upp mot fem meter! Det är mulet och regn lite då och då, så vi sitter inne mestadels hela tiden. Som tur är får vi nu vågorna lite mer bakifrån, så det är ok för oss ombord på Bonnie, men Blue Lilly får ytterligare problem med sin autopilot. De ropar upp oss och meddelar att deras Raymarine plotter och autopilot slutat fungera. Vilket resulterar att de måste handstyra hela sträckan till Palmerston. Eftersom de saknar vindroder.
Då Raymarine systemet sitter ihop med GPS och sjökorts funktionen och autopiloten har de nu inget som fungerar, utan måste plocka fram sjökortfunktioner från en enskild dator. De sista två dagarna får vi en ganska bekväm segling med 10 sekundmeter och sol.
Anländer Palmerston klockan 10 på måndags förmiddagen och ankrar upp vid en angöringsboj. En liten båt kommer ut och möter oss. Det är Bob som kommer med tullen och emigrationen! Vi får betala totalt 90 USD för inklareringen och tio 10 nya zeeländska dollar per dag för angöringsbojen. 


Bob har nu adopterat oss till sin familj och bjuder på lunch. Det är fullt med seglare i hans trädgård som han också adopterat, och alla bjuder han på lunch. Han berättar att han är den sjunde ättlingen till William Marsters som var den första att bosätta sig på denna lilla ö i mitten av artonhundratalet. Han var gift med tre fruar och fick 26 barn. Idag är den lilla ön uppdelad i tre delar efter Williams tre fruar, med ett överhuvud per familj och en närbelägen släkting som vice överhuvud.

Dessa sex personer bestämmer och de övriga byborna måste rätta sig efter deras beslut många regler och lagar är gamla och gjorda av William Marsters på 1800-talet. Men de har Nya zeeländska pass samt valuta och polismyndigheten är Cook Island men de säger sig ändå vara självständiga! 


Idag bor det cirka 60 personer på Palmerston, men på 70-talet bodde här över 200 personer, det är de unga som överger ön och flyttar antingen till Rarotonga eller Nya Zeeland. Vi träffade inflyttad ung kille från Nya Zeeland som berättade att sen han flyttade ut hit för fyra år sedan, har han inte använt pengar! Det finns inget att köpa! 
Han är en mångsysslare och kan lite om bygg-VVS samt motorer så han har fullt upp med att hjälpa de övriga byborna. Han får därför mat och vad han behöver som betalning. Just nu söker de en lärare till skolbarnen här på ön, så om by äldste rådet godkänner läraren får han bo här i ett skolår i taget. Kanske finns det någon stressad lärare från Sverige som vill byta livsmiljö och kan söka tjänsten? Enda kravet är att han/hon skulle vara tvungen att tycka om mycket kokosnötter och fisk.
De har fått en solcells anläggning av Nya Zeeland gratis! så de har gott om el och slipper numera det stora bullrande elverket de hade tidigare. Men de måste betala för förbrukningen cirka 100 Nya Zeeland dollar per månad. Pengarna går in på öns gemensamma konto, varifrån man senare kan ansöka om att tex få en ny vatten uppsamlare eller något annat till bostaden. De har också en sjukstuga med en sjuksyster på ön, men skulle något svårt sjukdomsfall inträffa kan de inte få hjälp.

Då samlas alla byborna till bön vid den sjukes säng och ber. De är mycket stark troende här och söndagen är en tyst och kyrkosam dag för byborna.
Första kvällen vi kom hit blev vi inbjudna att tillsammans med Bobs familj delta i en minnesgudstjänst efter en kvinna som avlidit förra veckan. Hon bodde visserligen i Nya Zeeland sen många år men hennes ättlingar bor på Palmerston. Pastorn kommer i chokladbrun kostym med flipp flopp skor till, och alla byborna har klätt sig i svart och vitt, och damer har hatt på huvudet. Sen lyssnar vi till pastorn som säger att det finns bara två val! 
Himmel eller helvete! Så alla som inte valt Jesus har valt fel väg! Nu är det bara att genast bestämma sig för himlen! säger pastorn och tittar på oss seglare! Vi sitter hemma i den avlidnas hem och byborna sjunger maoriska hymner akapella, de låter lite som musik från avlägsna infödningar. 


Efter gudstjänsten bjuds de på mat, alla byborna har gjort någon maträtt, här fanns kycklinggryta, köttgryta sockrad pumpa och hoprullade pannkakor med choklad i, varje rätt för sig var mycket god men blandningen var lite ovanlig. De gillar verkligen socker här och all dricka är söt färdigblandad saft. 
Vi blir hämtade varje dag av Bob som kör oss in genom en mycket trång och grund revöppning! Inget man skulle vilja göra själv med jollen. Sen är det alltid lunch klockan två för då kommer skolbarnen från skolan. Vi bjöd på lunch en dag tillsammans med Blue Lilly. Det blev chili con carne med pasta skruvar och fruktsallad till efterrätt. När barnen kommer till bordet är deras första fråga var är riset? Lilla Henry går genast från bordet och gråter! Madinia tittar argt på sin mamma och säger samma sak, var är riset! Bob skrattar i bakgrunden och säger det är första gången i hans 48 åriga liv som han inte fått ris på tallriken.


Vi njuter av den lilla paradisiska ön vandrar runt bland husen och pratar med de vänliga byborna. Vi badar i timmar på den långa sandstranden. Men säg det som varar för evigt? Polisbåten anländer en dag och alla byborna ropar stolt till oss! Ser ni de har åkt 380 distans hit från Rarotonga bara för att titta till oss! Men polisbåten ankrar och det kommer in flera polismän in till ön. Efter ett dygn står det klart att de är en eller två män som förgripit sig på tre små barn! Så polisen tar med sig cirka 10 personer från ön två misstänkta för övergrepp på små barn och de övriga tas omhand som vittnen, så det som på ytan verkar vara så idylliskt kanske inte alltid är det.
Men olycka kommer som sagt sällan ensam. Vi blir väckta mitt i natten klockan 02.15 av Bill som kommer ut i mörkret för att berätta att en jordbävning med magnitud 8.5 ägt rum utanför Mexikos kust, samt att det utfärdats en tsunami varning med en våghöjd på flera meter. Tsunamin kommer träffa Palmerston klockan sex på morgonen!

Nu blir full aktivitet på VHF radion och vi seglare som ligger på angöringsbojarna diskuterar hur vi ska göra. 


Det rätta är att lätta från bojen och gå ut på djupt vatten så vågorna inte kan skada oss, som de annars gör när det grundar upp och bryter mot land. Vi ligger visserligen väldigt nära revet men vinden är ostlig så vi driver ifrån revet, men med en tsunami vet vi inte vad som kan hända. Vi bestämmer i alla fall att avvakta vidare information.

Ställer klockan på tre timmar och går och lägger oss. Klockan fyra får vi uppdateringar från Palmerston att våghöjden på tsunamin inte är högre än 0,3-1,0 meter och eftersom vi ligger på lä-sidan av det stora revet bakom ön kommer vi inte märka någonting alls då revet bryter vågorna. Men för säkerhets skull ställer vi klockan på halv sex och sitter beredda ifall vi måste fly ut till havs. 
Det enda vi märkte av tsunamin var lite extra vågor som rullade samt att vattnet nästan kokade för en minut eller två klockan 06.15 lokal tid på Palmerston. Men en stor tsunami skulle ställa till stor skada här då ön inte sticker upp mer än ett par meter ovan vattenlinjen.


Vi blir liggande här i paradiset då vinden inte vill blåsa alls! Så när söndagen inträffar måste alla seglare gå i kyrkan. Vi är en skara på 10 seglare som är uppklädda i långärmat för herrar och knälång kjol och hatt för damerna. Tommy vägrade ta med sig någon skjorta på båten, så därför blev han tvungen låna min småblommiga inskurna skjorta för att gå i kyrkan😜 alla seglare hade därför väldigt kul åt hans mycket nära figursydda skjorta. Jag hade som tur var en hatt och nästan knälång kjol. 
Här på Palmerston är de presbyterianer så kyrkan saknar helt utsmyckning! Inte en enda bild på Jesus eller något kors fanns i kyrkan, de hade inte heller någon orgel. Men de behövdes absolut inte heller, för församlingen sjöng så högt att jag hade önskat mig öronproppar! Hymner på maoriska sjöngs och de lät lite som infödnings musik för mig med stakaton och hummanden, men vackert och ovanligt för mina öron.Efter det bjuds det på lunch! rå papegoj fisk i kokosmjölk och kokosbröd bakad i en underjordisk ugn. Speciellt och ganska gott, men de använder knappt några kryddor här bara salt och socker, så det smakar inte så mycket mer än kokos om allting.

På söndagen får man inte bada, fiska eller göra något som låter! Man sitter hela dagen efter kyrkan i skuggan och dricker vatten. Inte nog med att vi ska gå i kyrkan klockan tio på förmiddagen man måste också gå tillbaka för ytterligare bön klockan fyra på eftermiddagen, men då hade vi fått nog! Och åkte ut till båten för att ta ett bad och eftermiddags fika i den vackra eftermiddagssolen.


Byborna fiskar papegojfisk här som de sedan exporterar till Rorotongas restauranger, vi fick också färdiga färska filéer som jag panerade och jag gjorde även ceviche. Överallt annars så är papegojfisken förgiftad med cigutiera som är ett gift som korall ätande fisk får i sig från korallerna. Men på Palmerston finns ingen cigutiera. Det simmar stora knölvalar förbi på tio meters avstånd varje dag,man hör dem när de blåser ut luften, då skyndar vi på för att hinna ta ett foto! Men det lyckas sällan för de dyker så snabbt ner i djupet igen.  


Varje dag kollar vi vädret! Och hoppas på en förändring så vi kan segla mot Nuie. Men det enda som dyker upp är höga vågor från ett oväder på Nya Zeeland som kommer drabba oss där vi nu är, men ingen vind att segla vidare på. Vi är fast i paradiset och kan bara vänta. Men nu ser det ut som vi skulle kunna komma i väg på onsdagen

Nästa blogginlägg kommer från Nuie
Vid pennan Helene 

Huahine Bora Bora

Seglade vidare mot Huahine den 9 augusti. Det är 90 distans så vi var tvungna segla natt för att angöra i dagsljus. Väderutsikterna sa att vinden skulle vara 18-20 knops från syd sydost, vilket är ett mellanting av slör/läns. Vi satte upp spir bommarna innan vi gav oss ut, så vi skulle slippa det jobbet ifall vågor och vind var besvärliga. Visst det blåste bra när vi lämnade Moorea , men väl utanför ön Moorea blåste det ännu mer! Vindstyrkan gick upp till 43 knop! Och det var ju bara 20 knop mer än utlovat! 😬


Bonnie är nu en väldigt god havs seglare när det blåser små djävlar, och våghöjden är mer än fyra meter, hon plöjer rakt igenom vågorna, hon gungar knappt alls. Vi stänger däcks luckorna och låter vindrodret sköta styrningen. Här sitter vi bekvämt inne i salongen nästan hela tiden. Eftersom vinden är stadig, så står genuan hela tiden utan slag, och det behövs knappt några justeringar alls, vilket betyder att ingen av oss behöver gå ut i sittbrunnen eller på däck. Alla säger att detta område är det svåraste att förutsäga när det gäller väder vågor och vindar.

Jag kan nu inte förstå varför vi alltid hamnar i hård vind? Vi är noga med att försöka läsa väderleks rapporterna! Men så fort vi är ute på djupt vatten så ökar vinden. Våra engelska vänner på Serenity of Swanvick säger att de aldrig går ut samtidigt med Bonnie för de har av erfarenhet lärt sig, att Bonnie alltid hamnar i hårda vindar! 
Vi ankrar på 6 meters djup, men här är det fullt av koraller så efter ett par timmar låter det som om åskan går om vår kätting, när den snurrar runt bland korallerna. Då måste man snabbt kolla och rädda kättingen från att fastna. Hannes från Blue Lilly dyker ner på vår kätting, och meddelar att vi hamnat i en åtta med kättingen runt först en korall sen runt en gammal bojsten med utstickande stålkanter. Inget vi skulle klara att komma loss i från, bara genom att dra upp ankaret. Hannes är en van dykare, så han lyfter loss alla rundorna runt koraller och bojankaret. För att ligga säkert måste vi sen sätta en en fender på ankarkättingr för att höja den från botten så den inte fastar igen.


Vi hyrde cyklar och cyklade runt nästan hela ön, här finns fina asfalterande vägar och de är hela tiden platt! Inga backar. Men på ett enda ställe måste man upp över bergen, lutningen är 15 grader. Det låter inte mycket men fy f-n efter en kilometer uppför i den lutningen, är jag beredd att ringa efter assistans! Mina lår skriker! Mjölksyran i benen är hemsk! Jag har klumpfot och benen vägrar röra sig😬 men det finns ingen pardon bara att fortsätta uppåt en kilometer till, och så är snart vattnet slut också.


Men efter två kilometer uppför är vi på toppen. Härifrån är utsikten helt fantastisk, så visst var det kanske värt mödan. Men jag gör inte om det😜 Nu väntar en helvetisk nedförsbacke, jag ligger på bromsarna hela tiden och de glöder som brinnande kol, de går inte att ta på, men efter några stopp för att plocka papaya och bananer är vi äntligen nere i dalen. Men det är inte lätt att plocka papaya eller bananer heller, då de växer högst upp på en smal ranglig stång.
Man måste klättra uppför en rak stör som inte på något sätt är stabil. Lydia från Blue Lilly ställer sig på Hannes axlar och klättrar sedan uppför en ranglig mjuk stängel! Det är branta stup just nedanför trädet 😬 och vi säger att de ska sluta innan en olycka inträffar. Men de säger sig gjort detta förut, så det är bara att ta emot frukten som Lydia slänger ned. 


Allt går bra och vi får ihop sex stora papaya. Vi fortsätter nedför och plötsligt växer det finfina bananer i sikte. Samma sak här! Bananerna växer på tre meters höjd men stängeln som de växer på är så vek att Hannes bara viker ned trädet och skär av banan stocken. Så nu fick vi ihop både papaya och bananer! Men annars kan man enkelt köpa dem ganska billigt på torget 😯 ifall man inte vill utsätta sig för risken att plocka dem utan att trilla ned och slå sig.

Vid den lilla byn Faie finns det heliga ålar! Vi stannar och frågar var vi kan hitta dem? en man visar oss en liten uttorkad bäck. Han hoppar ned i det grunda vattnet och plockar upp en ål lika tjock och lång som mitt ben! Den är en och halv meter lång, en riktigt best, med väldigt blå ögon.

 Vi får veta att den äldsta ålen är över femtio år, och det är honorna som har den grå färgen och hannarna är svarta, vi har aldrig sett så många stora ålar på samma gång. Vi hade inte hjärta berätta att i Sverige äter vi rökt ål till julbordet varje år.

Här skulle ingen ens komma på tanken att äta ål, för innevånarna betraktar de som Heliga och de har alltid funnits i deras lilla uttorkade bäck. Lite högre upp i bäcken finns det flera familjer av ålar som befolkningen här har full koll på, och som de matar med fisk.


Att cykla på Huahine var verkligen en fin upplevelse så mycket natur. Blommor och enorma träd, vackra trädgårdar, och så har de Polynesiens äldsta fornminnen! I form av stora uppresta stenblock, de har troligen varit en skyddande Borg som de första invånarna här bodde i när de kom till dessa öar. Vi hade en skön dag på cykeln, men den sista biten tillbaka till byn, hamnade vi i ösregn! Så helt indränkta av vatten återvände vi till byn. Vi stannade på Yacht klubben där de hade Happy Hour, en stor öl till pojkarna och väl kyld Mai Tai till mig, och efter den tyckte jag att vi inte behövde någon middag ! Men det tyckte inte Tommy! Så det blev en varmkorv till middag😋så stupade vi i säng efter det, helt utmattande i muskler och sinne😴
Vinden ökade så vi valde att stanna kvar på Huahine några dagar till istället för att gå till grannön Taahae. Det finns alltid något att göra och idag var det watermakerns tur. Vi har så stora tankar ombord att vi sällan behöver använda watermakern. Men för att den ska behålla sin fräschör måste vi konservera och köra den en gång halvåret. Det är en ganska stor procedur, vilket tar en hel förmiddag i anspråk. Men efter att allt detta är gjort kan vi konstatera att membranet är i fullgott skick, då mätaren som mäter vatten kvaliteten visade de allra bästa värdena som man kan ha för en ny watermaker.


Dagens middag är alltid en arbetsuppgift! Vad ska vi ha idag? Då de hade så fina äggplantor på marknaden så blir det Moussaka, inget jag tidigare gjort så fram med den stora kokboken för recept ! Det var flera moment att göra! steka köttfärs sen steka äggplanta för att sedan göra vitsås med ägg och riven ost. Sen ska hela skapelsen in i ugnen en halvtimme, och så är köket fullt av kastruller och pytsar som måste diskas. Några flera Moussaka vet jag inte om det blir! 

Men kvällens middag var till belåtenhet så till den milda grad att jag nästan inte fick en smula kvar till morgondagens luch😋 Men det enda vi inte lider brist på är faktiskt tid! Så man har ju möjligheten att ägna en hel dag bara för att tillaga middagen.
Nu var det var länge sedan jag gick till jobbet! Jag kommer ihåg att jag hade mycket att göra där! Jag kände mig stressad för att jag skulle hinna med allt som skulle göras! Jag kommer också ihåg att det var mycket ansvarsfullt och viktigt! Många härliga arbetskollegor hade jag! Och så många fina kunder! Nu så här efteråt borde jag verkligen ha känt stor tillfredsställelse för att jag hann med så mycket som jag verkligen gjorde, och jag borde verkligen ha känt mig nöjd för att jag hjälpte så många människor.

Men då kände jag mig otillräcklig och stressad! Jag tyckte inte att jag räckte till. Nu när jag har möjligheten att kolla i back spegeln, så ser jag det som verkligen var viktigt! Det var inte tiden ! Utan varför ! Som var det viktigaste. 

Man blir lätt att bli uppskruvad när tiden inte räcker till. Då är det lätt att falla för fel prioriteringar.

När jag kommer tillbaka till arbetslivet, kommer jag ha mer erfarenhet som jag tidigare saknade. Så jag kan ju alltid hoppas på att någon vill ta mina tjänster i anspråk när jag återvänder från de sju haven.

Vi fortsatte från Huahine till Taahaa och angjorde den smala passagen i hög sjö, väl inne hittade vi vackert turkost vattnen som vi ankrade på i fyra meters djup, men med en vindstyrka rakt i nosen på femton sekundmeter! Här ligger vi tryggt med ankaret nedborrat i sanden. Inget man skulle göra hemma.
Nästa dag seglar vi innanför revet runt ön Taahaa. Det är väldigt vackert att segla innanför denna ö, där grönskan är som en tät regnskog och ytterkanten är det ett grunt korallrev och där emellan är det vatten på ungefär 20-30 meters djup. Enstaka byar seglar vi förbi, kyrktorn sticker upp lite överallt på vår väg mot den kända Coral Garden som ska var något man måste se! 

Vi ankrar mellan väldigt grunt och djupt vatten. För så ser det ut här! antingen så får skicka ned ankaret på mer än tjugo meters djup, eller så vågar vi oss närmare pallkanten av sand med ett djup på en och en halv meter. Där finns det fullt av stora koraller, inget vi vill att ankaret ska fastna i. 

Det tar oss nästan en timme att scanna av botten så vi kan hitta en hyfsat stor sandplätt att sätta ned ankaret på. Blue Lilly lyckas inte hitta en sandplätt så de ger sig av mot en vik på Taaha med en ankring i lera på mer än tjugo meters djup. Serenity of Swanvik ankrar om för tredje gången och kommer så nära oss, att vi inte vågar lämna båten utan uppsikt.

Här blåser det hårda vindar, men vi bestämmer att stanna kvar ett dygn. Vi sätter på oss snorkel och cyklop och simmar in till den berömda Coral Garden, för att kanske se något vi inte sett förut! Men vi inser ganska snart att vi är oerhört bortskämda med att uppleva vackra koraller och mångfalden av fiskar. Visst här fanns allt det vi tidigare sett under våra snorkel turer, men det motsvarande inte alls våra förväntningar. 


Vi tog därför en promenad runt denna vackra semester resort. Här är alla stigar gjorda av cement, de är välsopade och med mycket väl krattad sand på sidan om. Alla hälsar på oss när vi går förbi den lilla swimmingpoolen, där kypare serverar champagne till gästerna. Det finns en liten ö mitt i lagunen, och där sitter det några gäster! kyparen kommer i en utriggad kanot, tillsammans med servitrisen som har en vacker klänning och blomsterkrans i håret, och i bakgrunden sitter det en liten man som spelar på ukkelelli för att underhålla gästerna. Allt ser precise ut som en vacker reklam broschyr. 


Vi seglar vidare till Bora Bora, det är tjugo distans mellan öarna och i hög sjö som det alltid är här i södra Pacific. Det höga berget reser sig i mitten av lagunen, just som vi känner igen från alla fotografier. Vi tar av till höger om passagen och ankrar i åter turkosblått vatten på fyra meter. Med risk för att låta tjatig, så är detta den bästa ankringsplatsen hittills! Vi hoppar i det blå, njuter av naturen, men för säkerhets skull är vi beväpnade med både skrapa och diskborste! 

För botten av båten måste hela tiden skrapas ren från sjögräs, annars kommer vi kanske inte in i Nya Zeeland, då de snart kommer införa nya regler som säger att man måste bevisa att båten är bottenmålad inom de senaste sex månaderna 

Vatten temperaturen har gått ner från 28,5 till 26 grader och jag vet att ju längre ner mot Tonga vi kommer desto kallare väder kommer vi att få. Ännu har vi inte plockat fram de exklusiva plaggen som långkalsonger och strumpor, men det är nu bara en tidsfråga! Vi kommer att angöra södra halv klotet när våren och sommaren inträder i november. Något att betänka, då det på norra halvklotet bara är kyla och snö att invänta närmaste tiden.


Vi har gjort Bora Bora med scooter idag 32 kilometer asfalterad väg och hela tiden kör vi nära strandkanten. Vacker utsikt med andra ord. Bora Bora är inte stort! Här finns inget särskilt att se mer än de stora banien träden, som inspirerade James Caméron när han gjorde Avatar filmen. Ett högt berg i mitten av ön, en rest av en vulkan, med ett ringrev runt. Ser man detta från luften är det en spektakulär utsikt. 


Tyvärr har turismen slagit ut naturen, det finns få levande koraller kvar här, de flesta är gråa av tvättmedel och sköljmedel. Utanför revet finns det fortfarande vackra levande dykställen, dit dykbåtarna går. Men flera hotell här är nedlagda, då turisterna inte är lika många som förut. Det påverkar befolkningen här som lever på turismen. De hotellen som som fortfarande är kvar har en tuff uppgift att nå sina kunder. Bora Bora är det mest kända namnet av alla Sällskapsöarna, och kanske därför mest sliten.


Skulle någon fråga mig vart skall man resa? Så blev svaret ta flyget till Tahiti och njut av den ön i ett par dagar. Ta sedan färjan över till Moorea och stanna där så länge pengarna räcker. Huahine var en också en vacker ö men vi tyckte bättre om Moorea! 

Taaha och Raitera är två öar som delar samma rev, och de ser ut som de flesta små öarna i Franska Polynesien.

Vi räknar med att segla härifrån på lördag, men väderutsikterna säger att vi kommer få för mycket vind, så vi kanske inte kommer iväg. Utan blir tvingade att ligga kvar en vecka till, eftersom det verkar som lågtrycken har en veckas cykel. Det kommer nu bli svårare att segla iväg som vi tidigare gjort med vinden bakifrån. Nu kan vi få allt från kryss, stiltje och halv storm, vilket gör seglingarna lite mer besvärliga. Så vidare information från oss kommer via SSB radion med lite Hjälp av Niklas så kan ni följa våra vidare seglingar.

Vid pennan Helene

 

Tahiti Moorea

Tahiti är vackert! Vår angöring i staden Papeete sker tidig på morgonen när det fortfarande är mörkt vi ser stadens alla ljus. Staden som jag hört så mycket dåligt om! Men jag blir glatt överraskad, det är en ren stad jämfört vad vi tidigare sett, här finns en helt nybyggd Marina och med inbyggt akvarium mot gatan med Tahitis alla vackra fiskar. Det råder ordning på gatorna och staden är inte särskilt stor, här finns nästan allt att köpa. På marknaden finns massor av frukt och grönt varje dag. Vi anländer nu i högsäsong då alla Polynesier firar sin så kallade Heiva. Då uppträder stora dans grupper utklädda i sina traditionella palmblads kläder. Trummorna dånar konstant då de dansar. Dansen är en berättelse om deras förfäders historia.
Man har sagt oss att om man kollar in nya Disney filmen så får man god inblick i Polynesiens liv.

Hela staden är full av doftande blommor. Tiare är den Polynesiska blomman som det doftar om, här sitter kvinnorna på gatan och säljer sina fantastiska blomsterkransar, att ha i håret eller runt halsen för endast 80kr. I varje gatukorsning sitter det spelmän som spelar på Ekuuleli, till bas har de en upp och nervänd plast soptunna med en pinne nerstucken i mitten som de spänt upp en tråd på! Men det låter riktigt bra. Det svänger om Tahiti.

Det här är det svarta pärlornas mecka, överallt säljer de pärlor. Som färdiga smycken eller i lösvikt. Som turist kan man naturligtvis inte bedöma kvaliteten. Men priset är en vägledande faktor. Butikerna som säljer pärlor är hur många som helst, på gatan säljer veranda invånare sina hemmagjorda smycken och på fina gatan är pärlorna infattade i guld och silver. Vita pärlor är vad jag är van att se men här finns de i färgskalan från mörkgrått till ljust grönt och de bästa skimrar i regnbågens alla färger, de är vackert och nästan alla invånare har pärlor i sina öron eller runt halsen, även männen bär pärlor här.

Tahiti är en hög ö med gröna sluttande vulkan berg ner mot havet, ett ring av rev löper nästan runt hela ön, så innanför revet ligger man säkert från havets sjögång. Vattnet är klart och fullt av akvariefiskar som simmar runt båten, som vi ser så bra eftersom vi ligger ankrade på endast tre meters djup. Temperaturen innanför revet är 28,5 grader varmt, så det svalkar knappt när man badar. Vi flyttade oss från Papeete för att gå 5 distans söderut, så vi åter kunde ligga på eget ankar. För att komma dit måste man passera flygplatsen, vilket betyder att vi måste begära tillstånd för att få passera, när vi seglar förbi den sista startbanan blev vi uppropade av kontrolltornet! De bad oss att snabbt öka farten, då ett stort flyg var på ingång.

Vi har bilat runt hela ön Tahiti som är 10 mil, men det finns inte så mycket att se från bilen. De finns få kulturhistoriska monument, några kända vatten källor med mycket regnskog samt mycket stora träd. För att inte glömma att det står en nybyggd kyrka i varje by. Mormon kyrkor är vanliga här samt de katolska.

Jaa å rana ! säger alla när man möts, vilket betyder hej. När man tackar säger man
Ma u ruru, språket är inte lätt att förstå, då de inte har så många bokstäver i sitt språk, när man hör de tala, låter det som om de säger tiaoorr roror mauroror i varje mening. Det är inte heller lätt att läsa alla ortsnamn Ohuaopua,hianano, hiva Oa, Touan tahaena, men vi har ju lärt oss Bora Bora ,Huahine och Moorea. Alla är vänliga och tillmötesgående som vi möter, nästan alla hälsar på oss när vi går i staden! Tänk Er det i Stockholm att alla hälsar på dig när du går på gatan.

Från Tahiti till lilla ön Moorea Cooks Bay är det inte långt bara 15 distans, vi ankar upp på tre meters djup. Vi är väl skyddade innanför revet, trots att vinden ibland blåser upp till 15 sekundmeter rakt i nosen. Vi dyker alltid ner och kollar att ankaret har satt sig ordentligt i sanden och att inga korallhuvuden finns i närheten som kättingen kan fastna i. Nu låg ankaret nära en brant mot djupare vatten, så Tommy och Hannes dyker ner och lyfter vårt tunga ankare tre meter längre in mot grundare vatten. Det ser roligt ut när de går runt på botten och flyttar kätting och ankare

Här på Moorea finns det många lyxiga turist komplex, vilket gör att det mesta är lite extra dyrt när vi ska handla eller gå på restaurang.
Men vi sitter fint i sittbrunnen med en exotiskt stor fullmåne ovan oss, med en liten sundowner, och i det grunda vattnet ser det ut som vi ankrat i en swimmingpool! vi hör vågorna dåna mot revet. Så vi är nog väldigt nära paradiset i alla fall.

Igår gick vi in till den närmaste restaurangen där de har dinge brygga, vi fick betala 98 kr styck för ölen, men då fick wi-fi gratis😮 Vill man kan man här gå på tur upp i bergen, men vi nöjer oss med att promenera runt omgivningarna och det finns inte så mycket mer att se än regnskog, vanilj och fruktodlingar. Det växer mango i varje trädgård men de är inte riktigt mogna ännu, likaså brödfrukt och avokado. Tommy gick in till ett hus och fråga ifall han fick köpa en brödfrukt ! de blev glatt överraskade över att få frågan!då de flesta bara tar frukten och går. Tommy försökte få betala men damen vägrade ta emot pengarna. Så nu blir det Tommys favorit mos på brödfrukt igen i flera dagar.😋

Vi flyttar oss till nästa Bay Opunorua där ligger något som heter Sting Ray City!
Vi tar dingen bort till platsen, här ser vi massor av Black Tip Shark och fullt med stora Sting Ray rockor simmar omkring i vattnet. Bara att hoppa i och snorkla då 😬 jag är lite skraj då rockorna verkligen är stora och de har en tagg liknande dolk i svansen som de kan försvara sig med. Det ska göra väldigt ont om man får ett slag av den, så det gäller att inte trampa på någon som gömt sig på botten.

Men efter ett tag så vågar även jag simma runt bland hajar och rockor! De är verkligen häftigt att se dem på nära håll, jag klappar till och med en stor rocka.😜
Anledningen till att de simmar just här, är att befolkningen matar dem ! Man kan se på hajarna och rockorna när det kommer en båt som de känner igen!

Håller man handen ovan vattenytan så simmar rockan upp längs din kropp och försöker hitta maten du håller i handen, då gäller det att hålla tummen nära handen, för de kan bitas. Men de är snälla och antagligen mycket vana med människor. Hajarna är lite mer försiktiga de väjer i sista stund bort från mig när vi möts under vattnet, och när man matar dem slänger man maten så långt bort man kan. Så de inte av misstag tar med sig en tumme eller två😮

Vi såg även tonfiskar som simmade runt samt andra riktigt stora fiskar som också ville ha mat. De visade god respekt för oss stora människor och höll sig på bra avstånd. Men om de skulle bli provocerade eller rädda! Ja då vet inte jag vad de gör men jag skulle kunna gissa. Jag såg tre hajar simma iväg med blixtens hastighet bort från oss, så att försöka simma ifrån dessa fiskar är nog helt omöjligt.
Vid pennan Helene