bonniestockholmblog

Grenada Karibien

Seglingen till Grenada blir halvvind slör cirka 20 knops vind. En hel del squall på nätterna, vilket är jobbigt för man måste dra in seglen lite snabbt då vindstyrkan ökar upp till 40 knop. Efter ett dygn hamnar vi i en helt nybyggd area med oljeplattformar.

Här är vi i Secret Haourbor på Grisfest som lokala företagare bjöd på för att fira att orkansäsongen är slut

De finns inte med i sjökortet, men vi hörde på radion i Surinam att de hittat gas och olja i vattnet på gränsen mellan Guyana och Surinam. USA var tydligen också med och investerade vilket syntes på storleken och omfånget av oljetorn och stora båtar.

Bob, Glenda och Wendy njuter av den grillade grisen.

Vi får då lägga oss på en kryssbog i flera timmar för att klara av att passera på behörigt avstånd. Lite guppigt och så får vi salta vattensjöar över däck vilket inte är så kul.

Det bjuds på livemusik också här på Grillfesten.

Vi går långt ut till havs cirka 120 distans,för att inte komma för nära Venezuelas kust. Vi har stängt av AIS och lanternor på natten, för att inte synas då området är känt för sina pirater. Men dag fyra ser vi ett stort ljus på vattnet mitt i natten, flera timmar innan vi ser vad det är! Så då slår vi på lanternorna så de kan se oss.

På det lokala bryggeriet måsta man skriva in sig i liggaren med namn och telefonummer efter att först tvättat händerna.

Det är antagligen en kinesisk jätte trålare som är upplyst värre än gröna Lund. Trålaren har inte heller sin AIS på, så vi kan inte se vem det är! Båten åker sakta och lite i sick Zack så Tommy blir lite förbannad, när han kommer för nära. De har ju hela havet att att tråla på! De behöver ju inte komma 100 meter från vår båt.

Efter det dyker det upp ett vitt ljus, det är en liten motorbåt som har kurs mot oss. Men som passerar 25 meter framför och viker sedan av söderut längs vår styrbords sida. Detta skulle kunna vara en pirat! Som kanske inte vågade chansa då jättetrålaren fanns inom vår räckvidd, Som tur var sov jag annars hade jag blivit nojig, och trott de var pirater men man vet aldrig vilka som döljer i dessa små båtar.

Här firar vi Wendys födelsedag ombord på Icaros.

Efter fyra dygn till havs så seglar vi in till Grenada, och nu är cirkeln sluten för det var här vi seglade söderut ner mot Panama och började vår jorden runt segling. Eftersom Corona råder får vi inte gå någon annanstans än till huvudstaden Port Lois för att checka in. Vi får inte igång vår utombordsmotor så vi går in först nästa dag.

För fyra år sen tog vi vår drink här innan vi seglade iväg ut på vår jordenrunt segling, och nu sitter vi här igen med en ny drink och cirkeln är sluten.

Thanks Given middag ombord på Icaros Wendy, Nancy och Beverly som är skepparinna ombord.

De första de frågar efter är vårt Corona test ! Som vi visar men de är för gammalt säger de! Vi visar då upp vår karantän tid i Suriname med underskrift och friskförklaring! Men de dög inte! hade vi inte en 7 dagar gammalt Corona test. Så var de vara att åka tillbaka till Suriname för att skaffa ett! Men för tusan säger vi vi har ett negativt test och efter det har vi suttit 14 dagar i karantän, och efter det har vi seglat i fyra dygn på havet utan att träffa en enda människa! Så vad är problemet?

På Thanks Given äter man Pumpkin Pie och något annat gott som jag inte minns namnet på.

Minister William vill inte hjälpa oss. Han säger vi kan inte avvika från våra regler! Vi står på oss, ingen kan vara smittad efter 14 dagars karantän och fyra dagar till havs. Mr William ringer då upp en läkare som säger att vi får komma in. Men vi måste sitta ytterligare en vecka i karantän. Sedan måste vi testa oss till en kostnad av 1.500kr/ styck innan vi får komma in. Det är dyrt med Covid test här.

Men på sjunde dagen får vi ett sms om att vi ska komma in till tullen och immigration för att checka in i landet. Ingen sa något om covid testet vi skulle göra, så vi sa såklart inget heller om det. Den ena handen vet nog inte vad den andra gör här på Ministeriet of healt security . Men vi tackade och försvann runt hörnet så fort vi kunde.

Här sitter vi Glenda i förgrunden och Fenton och Bob i bakgrunden på sidan sitter Koshima och Wendy vi njuter en Carib öl efter långpromenaden till Hog Island

Nu har vi varit på Grenada i tre veckor och njutit av vackert väder med ständigt skön bris ombord, inte den tropiska värmen som Suriname bjöd på. Vi ligger nu i Prickley Bay och har närhet till båt och mat butiker samt en hel del restauranger.

Det är öppet överallt här har de bara haft 39 fall av Corona här. Men överallt måste man bära mask, och utanför varje butik eller restaurang finns det ett handfat och tvål samt en säkerhets vakt som kollar att du verkligen tvättar händerna.

På restaurangerna och på butikerna måste du uppge ditt namn och telefonnummer som de bokför i fall de skulle behöva smittspåra. Vi har just fått veta att det är svårt om inte säga nästan omöjlig att få ett flyg hit, de skärper reglerna hela tiden, när vi kom gällde 7 dagars covid test nu är det nere på 72 timmar. Och kommer man från Europa eller USA så hamnar man i karantän i 14 dagar på Hotell till på egen bekostnad.

Varje morgon är jag med på Noodel vattengympa vi är ett gäng som troget ställer upp varje morgon. Vi använder de färgglada långa plastleksaker som de här kallar noodel att flyta på och att göra många olika rörelser med.

Vi badar i klart fint vatten här och det är 28 grader varmt. Så man behöver inte vara badkruka här inte! Dagarna går och vi renoverar hela tiden något på båten, sist var det diskproppen som totalt rostat sönder. Vår lilla 2 hästars utombords motor har totalt gett upp. Den fick vi i bröllops present 1985 så man får väl säga att den hållit rätt bra ändå.

Vi hade också problem att få igång stora utombords motorn men efter en hel del meckande och utbytta delar så går den på fint nu. Så har våra gamla datorer gett upp, vi använder dem sällan men eftersom de används till SSB radion, så lämnar vi in dem för reparation och nu fungerar det igen.

Varje morgon kör det ett lokalt VHF nät här alla seglare får info om lokala företagare som hjälper till med transporter av mat, vin eller båtdelar. Det finns också en konstig prick som varje morgon kör en gåta för oss seglare att gissa, hans båt eller båtar är lite av det ovanliga slaget.

Det här är Mr Camues tre båtar och han är nog Prickley Bays original.

Vi tog oss en riktig långpromenad till Hog Island det är en mil fram och och tillbaka, här mötte vi OSK legenderna Anna och Krister från båten Caiso de har seglat här sedan 60-talet. De seglar i en Arcona 32 och ligger gärna ankrade här på den lilla paradisön Hog Island.

Krister och Anna från segelbåten caiso som är en Arcona 32

Vi har åter träffat seglare som vi träffade i Sydafrika. Bob och Beverly på katamaranen Icaros, Bob och Glenda från Nero och Jim och Wendy från Jaga II och så två båtar till Spill the Wine med Chris och Nancy och Fenton och Koshima. Alla är åter samlade här i Karibien.

En kväll bjuder Chris och Nancy på rökt/grillad kyckling i sin enormt stora grill som väger 70 kg, och det smakade mycket gott.

Vi träffas ibland ombord för en Sundowner eller så tar vi oss in till någon utomhus bar för att ta en öl. Men vi brukar först ta en riktigt långpromenad så man verkligen förtjänat sin öl.

Efter en månad i Prickley Bay så lämnar vi för att segla upp till Carriacou, och ankrar på 5 meters djup med så klart vatten att vi nu ser vårt ankare. På morgonen kommer en liten båt och säljer färsk fisk, lobster och vitt vin! Vilken service de vill gärna ta våra sopor också, men de brukar vi själva ta in och slänga i någon riktig avfalls behållare.

Simon säljer fisk och vin så vi passar på att få lite färsk fisk.

Nu ligger vi nog här på Carriacou i en månad för att sedan försöka ta oss upp till Union Island som tillhör St.Vincent och det är ju ett annat land. Då kommer vi nog behöva ta ett covid-test innan vi kan komma in. Men det ligger bara 8 distans bort så det är nära.

På Återhörande Helene och Tommy.

Suriname

Vi anlände Surinam i början av juli och tog oss upp längs floden till Marina Resort Waterland. Som också har en liten Marina för ett tiotal båtar, här blir vi mötta av Donovan och hans kollega som hjälper oss på plats.

Här ser man hur långt upp i floden vi gick.

Marina Waterland Resort här simmar pirayorna i vattnet

Marinan ägs av Noel Pauw en holländare som byggt hela dettta vackra Resort själv, då han tröttnade på livet i Holland för 20 år sedan.

Eftersom det är Corona så blir vi satta i karantän trots att vi blev lovade att slippa, så efter 14 dagar kommer en läkare och kollar vår temperatur och skriver oss ett friskhets intyg. Vi hyr bil och åker in till Paramaribo som är landets huvudstad.

Här finns gamla kolonial hus från 1800-talet i trä som nybyggarn byggde då de kom hit, och letade efter guld och andra ädla metaller. Man kan tyvärr inte säga att staden är vacker utan den är ganska så förfallen, och framförallt svår att ta sig igenom med bil.

Vi lyckas få en flygbiljett hem så den 19 Juli kom vi hem till den svenska sommaren. Den 18 augusti kommer lilla Birger till världen, en frisk och fin liten pojke.

Han blir genast farmor lilla älskling, och alla andras också förstås. Men det är något särskilt med det första barnbarnet.

Det var planerat att i skulle flyga tillbaka till Surinam den 20 september, men flyget blev inställt. Vi fick en ny biljett den 16 oktober, då hade vi som tur var fått igenom våra visum. Men när vi skulle resa blev det åter ned stängningar.

Vi chansade och flög till Amsterdam för att hoppas kunna komma med planet till Surinam nästa dag. Tidigt på morgonen fick vi så ett särskilt brev via mail från ambassadören som sa att vi skulle med flight KLM 713 . Det är troligen Mr Elliot som vi har tjatat på via Whats App som är den som räddat oss.

Men det tyckte inte flygbolaget som gick strikt efter sina regler. De meddelade oss att planet var inställt två timmar innan avgång ! Nu var det inte så utan planet skulle flyga men KLM hade bestämt att Suriname var stängt för oss. Kvinnan på KLM sa att vi inte kunde komma med flyget utan nytaget Corona test, och ett bokat hotellrum i Paramaribo.

Vi hade visserligen testat oss! men ännu inte fått svaret, och hotellrum hade vi på Resort Marina Waterland med ett skriftligt bevis på det från ägaren Noel Pauw. Men det gällde inte sa KLM kvinnan för hans hotell stod inte på listan, och utan Corona test skulle vi bara glömma att få resa. Då plockar vi fram vårt brev från ambassadören och säger, klart och tydligt att vi ska med flight KLM 713 till Paramaribo.

Hon ringer så småningom om upp ambassadören som styrker att vi ska med, men i sista stund så säger hon ändå nej! Då vårt Corona test inte var klart. Vi står nu på oss igen och efter ytterligare samtal med olika chefer och ambassadören som hon åter ringer upp, släpper hon motvilligt igenom oss med en liten godkänd lapp på våra pass.

Hon frågar lite småsurt vilken sorts diplomat vi var, för det var ju bara inhemska och diplomatpersonal som skulle få flyga. Vi svarar så svävande vi kan och hävdar att brevet säger allt som behövs för att få åka, så en timme innan avgång hamnar vi på listan för de passagerare som uppfyller samtliga krav för att få åka med.

Efter nio timmar på planet, börjar cirkusen igen då alla passagerare ska kontrolleras med sina handlingar, vi hamnar så framför en man som man knappt förstår vad han säger, men ambassadör brevet hjälper oss även här. Vi får varsitt gult åkband runt handleden och får order att inställa oss på smittskydds sjukhuset för kontroll om 10 dagar efter avslutat karantän.

Veckan efter vi kommit in så stänger de flygplatsen i Surinam på obestämd tid, då alla länder i Europa har för mycket smitta. De övriga stackars båtägare som ligger i marinan har inte en chans att få flyga till sin båt på den här sidan året, och då missar de ju säsongen i Karibien. Vi hade väldig tur som kom med ett flyg hit.

Tanken var att vi skulle utforska djungeln här med jolle, men eftersom Coronan fortsätter så bestämmer vi oss för att segla så fort som möjligt till Grenada innan de också får för sig att stänga sina gränser. Så bara tre dagar efter vi sluppit ur karantän så checkar vi ut. Vilket gick smidigt hos militär polisen då alla andra myndigheter här är stängda.

Tiden i Surinam har ändå bjudit på djungel, och lite vilda djur! Det är bara att kliva ut genom porten från Marinan så går man på små stigar i djungeln, och ser vackra fåglar massor av olika stora och små ödlor som prasslar i gräset när man kommer. Växtligheten med blommor och stora kappock träd är verkligen vackra att se på.

Tidigt på morgonen hör vi vrålaporna på andra sidan floden, och de låter väldigt kusliga när de vrålar. Men vi såg tyvärr inte några apor. Men däremot så möter vi flera sengångare som sitter i träden här runt omkring oss.

Donovan och hans kollega som kommer med mat när vi var i karantän

Noel som äger marinan här har hjälpt oss med precis allt man kan begära.

Vi har verkligen känt oss välkomna här, men Corona gör att bara restauranger med utomhus terass får servera mat.

Helene njuter ett glas chardonnay på söndags buffén

Snabbmat ställena får man köpa bara via avhämtning eller sitta utomhus. Alla butiker har en vakt som läser av din temperatur och spritar dina händer innan Du får gå in, alla har munskydd på sig hela tiden ute som inne. När man handlar i butik så är personalen helt inplastad så man inte ska komma i kontakt med varandra.

Men så har de heller inte många fall av Corona här cirka 40 döda och bara 109 smittade! Men det är så väldigt varmt här 35 grader eller mer. Vi fixar till båten och seglar vi vidare mot Grenada i Karibien

På återhörande och vid pennan Helene

Djävulsön och Surinam

Vi passerar åter igen ekvatorn för fjärde gången så nu är vi på den norra halvan igen, och frågan är om vi någonsin kommer tillbaka till den södra! Vi hade 35 årig bröllopsdag den här gången när vi passerade ekvatorn, kanske ett lite ovanligt ställe att fira den på.

Väderbilder de orange fläckarna är åskväder.

Runt ekvatorn finns det stora bältet med åskoväder som man måste passera igenom. Ofta är det vindstilla eller så blåser det hur mycket som helst i åskbyarna. Vi får mycket regn den här gången och en del starka vindar, men inte så som i Malakka sundet och Malysia.

Vi ser så småningom om hur vattnet helt ändrar färg från härligt djupblått till murrigt buteljgrönt! Det är Amazonas floden som rinner ut i Atlanten med miljoner kubikmeter söt vatten som fördärvar vattnets färg. Vi seglade ändå flera hundra distans utanför kusten.

På vägen till Surinam stannar vi på Salutöarna som heter Royal,

St Joseph och Diable (Djävulsön )de tillhör Franska Guyana och är en fransk koloni. När vi närmar oss ser vi ett militärfartyg ligga i viken på ön Royal, kanske de inte har släppt på restriktionerna mot Corona än! Men vi går in tar en boj och stoppar motorn. Så härligt att få ligga still efter nio dagar till havs! Visst vi har haft en av våra bättre seglingar på den här sträckan men alltid skönt att få stanna. Vi badar i det icke klara vattnet som är grönt men ett siktdjup på en decimeter. Tar en sötvatten dusch och kopplar av med en öl i solnedgången.

Nästa dag är det midsommarafton hemma, och eftersom vi nu befinner oss på franskt territorium så kan vi använda vårt svenska abonnemang som om vi vore hemma. Vi pratar med Niklas som är ute i vår närmaste skärgård och med Annie som är på Saltkråkan och firar midsommar. De har strålande väder i Stockholm så de blev nog en fin dag hemma.

Vi får också fint väder fast mycket varmare, vi fyller upp våra dieseldunkar i tanken och fixar med båten. På eftermiddagen går vi in till bryggan och förtöjer, så vi kan se något av ön.

På den här ön och på St Joseph satt de kriminella fångarna, de politiska fångarna fick sitta på Djävulsön, där det tynade bort under omänskliga förhållanden. Under den hundraåriga period som fransmännen nyttjade öarna som fängelse, skickade de hit 56.000 fångar knappt tio procent av dem överlevde. 1953 slutade de använda öarna som fängelse. Idag har Franska främlingslegionen en semesterby på St Joseph, då legionen idag används som beskydd för den raketbas som finns på fastlandet. Det gjordes en film om Djävulsön med Steve McQueen och Dustin Hoffman filmen heter Papillon. Vi såg Diable på håll då strömmarna här gör det svårt att ankra där.

Vi ankrade på bryggan och i bakgrunden ön Royal.

Vi är på väg till Surinam där de öppnat gränsen för seglare och de räknar den tid vi varit till havs i karantän tiden. Surinam är en gammal Holländsk koloni med cirka 500 000 tusen invånare. Det är större än Holland. 1980 skedde en militärkupp, då en officer vid namn Desi Bouterse tog makten och grundade en socialistisk republik. Han passade också på att mörda landets mest betydande medborgare. Holland bröt då med Surinam och dömde Bouterse till fängelse för narkotikasmuggling. Det gick bättre för honom i Surinam, de valde honom till president 2010 och gav honom amnesti för morden.

Det tog oss 8 timmar upp till Waterland Marina.

Vi anländer mynningen av floden som vi ska upp i klockan 10.00 på förmiddagen, då det enligt vår tid vattentabell ska vända och bli högvatten.

Förtöjda i sötvatten men som tyvärr är chokladbrunt.

Men vi får en motström på tre knop så inte har vattnet vänt inte. Först klockan två då vi passerar Nya Amsterdam så vänder tidvattnet. Men det ger oss inte medström förrän efter ytterligare två timmar. Vi blir osäkra på om vi ska hinna fram innan mörkret. Men klockan sex på kvällen, anländer vi Waterfront Marina.

Badstranden där man bara får bada mellan 10-18 inga öppna sår tillåtna inte heller får man ha mat med sig i vattnet, man simmar på egen risk, man bör heller inte föra oväsen och plaska i vattnet för då kanske pirayorna kommer.

En liten Sengångare som bor här i träden.

Det tog alltså 8 timmar att komma hit från flodmynningen, här uppe i floden är det bara sötvatten så nu växer det inga snäckor mer på båt botten.

Vackra blommor i trädgården på resorten.

Waterland Marina är också ett resort med otroligt vacker trädgård, och små helt undanskymda bungalows. Papegojorna flyger och tjattrar runt oss, och i trädet sitter det flera sengångare. Vi är mitt i djungeln här finns små krokodiler så kallade Caymaner och i vattnet finns det Pirayor, så vi blir tillsagda att inte blöda om vi vill bada i det chokladbruna vattnet, för då kan det hända att pirayorna dyker upp. Anakondor finns det också och den stora fågelspindeln, och massor av små grodor och ödlor.

Eftersom det är coronatider finns det inga andra gäster här, men baren är öppen för oss ifall vi vill, men det serveras ingen mat. Vi ligger säkert och tryggt här och de säger att flyget ska börja flyga till Amsterdam i mitten av juli, då hoppas vi kunna ta ett flyg hem.

Vid pennan Helene

Brasilien

Vi lämnar St Helena i början på mars 2020 och sätter kurs mot Recife Cabadelo Marina Jacaere. Vi börjar vår segling med att gå för motor då vinden är svag, men efter sex timmar kommer det vind och vi kan segla med båda bommarna ute. Behaglig segling i 4-5 knop då vinden fortfarande är lite för svag för oss 10-12 knop. Vi gör ungefär 100 distans om dygnet vilket gör att vi kalkylerar på en resa på 17 dagar. Det är 1.900 distans till Brasilien så det är långt, och denna sträcka på Atlanten är känd för sina svaga vindar. Sista veckan får vi lite mer vind och dygnsetapperna blir 120-130 distans vilket känns bra.

Vi pratar via kortvågsradio med andra seglare som också är på Atlanten, tre gånger per dygn. Mest brukar det handla om väderförhållanden, vindar och eventuell fiskelycka.

Men den här gången är det mycket allvarligare ämnen som kommer upp! Vi får höra att Europa och USA har stängt sina gränser pga Corona viruset, en båt som vi känner ropar in från Assention och säger att hamnarna på Azorerna är stängda dit de var på väg! Vad är det som händer? Ärdet tredje världskriget som brutit ut medans vi seglar på Atlanten? Vi får även rapport hemifrån att det är en pandemi som brutit ut, och folk är hemma från jobbet på obestämd tid.

Man blir väldigt orolig när man inte kan ta del av nyheterna, vi försöker lyssna på BBC som sänder nyheter via kortvågsradio, vi hade ju önskat att även Sveriges Radio kunnat sända men de slutade sända nyheter för flera år sen via kortvåg. Oron är stor får vi komma in i Brasilien? Så får vi beskedet att även Brasilien stängt sina gränser! Som tur är den danska båten Alexandra framme före oss, och de bekräftar att det är trots stängda gränser finns en möjlighet för oss att komma in i landet. Vi är fyra båtar som lyckas få visum på tre månader framåt.

Mariana Jacare’ ligger sex distans upp i en flod med strömmande vatten. Omgivningen här är vackert grön och med en liten fiskeby där det finns många fiskare som fiskar på ett speciellt vis, de slår med öskaret i skrovsidan för att göra höga ljud, sen slår de åran hårt i vattnet för att skrämma fisken in i deras fångstnät, och varje morgon kan vi köpa färsk fisk i fiskeläget.

Den lilla by som omger marinan är fattig, med sina små enkla hus, men ingen verkar svälta här då maten är billig och det finns ett överflöd av grönsaker. Hästar och åsnor går helt lösa runt marinan och i byn, de betar av gräset och jag har även sett hästar kolla in vad ätbart som kan finnas i soptunnan! När hästen eller åsnan betat klart så spänns de för en kärra och får arbeta med att transportera divers gods.

Det finns massor av papegojor som varje kväll slåss om den bästa platsen i träden, precis som kajorna för hemma!

En liten gullig apa springer runt på elledningarna och i träden, han har stora vita polisonger och en tvärrandig svans. Varje gång som tidvattnet är lågt kommer krabborna fram, de är en plåga då de klättrar upp på våra förtöjningslinor och springer runt på båten, de flesta dör då de inte hittar tillbaka till vattnet.

En dag såg vi flera getingar runt båten och vi försökte vifta bort dem, men till kvällen hade de allesammans samlats runt en knut som utgjorde min tvättlina ! Det satt hundratals svarta geringar på knuten, Tommy är allergiskt mot getingstick, så vad skulle vi nu göra? Vi tog fram värsta spray burken mot ohyra och sprutade! Jag stod beredd med vattenslangen. Men de flesta dog av giftet som vi sprutade på dem, de låg drivor av döda geringar på däck, som fick spolas bort med vattenslangen.

Allt är stängt här sedan den 15 mars men vi promenerar runt här på öde gator där en otroligt stor mängd katter lever. De som bor här matar dem varje dag och de ligger och dåsar på parkbänkar och utanför stängda butiker.

Ingen utomstående får inträde till marinans faciliteter, utan de är bara vi seglare som ligger här som får äta på restaurangen. Alla båtar som kom efter oss, fick bara stanna 72 timmar sen måste de lämna landet. De betydde att en amerikansk båt med en argentinskt kvinna ombord, blev tvungen lämna och segla hela vägen från Brasilien till Cheekapeak Bay! En resa på 4.000 distans ensam. Eftersom USA hade stängt sina Visumansökningar och därför kunde inte den argentinska kvinnan fortsätta segla med honom utan Visum.

En ensam seglande Fransman hade inte råd med förvaringen av båten här. Så han flög hem till Frankrike och gav bort sin båt.

Vi har tur som kan cykla till matbutiken för att handla, de har ett fantastisk utbud av grönsaker och kött och goda chilenska viner. Det finns en liten swimmingpool här som vi ofta nyttjar, då vattnet i floden här är chokladbrunt och inte inger någon önskan om att bada i. Vi har lyckat utforska vår närmaste omgivning med cykel och här i Cabadelo finns långa vita sandstränder där det är mycket lång grunt.

Men vi försöker hålla oss utomhus och vi umgås inte ombord på varandras båtar. Vi har det trots allt ganska bra här och nästan varje kväll går vi upp till marinan och använder det utmärkta Wi-fi för att läsa nyheter och ringa hem, och några äter middag för en billig penning, vi sitter alla på långt avstånd utomhus och kan utbyta erfarenheter om våra respektive hemländers elände. Men nu efter tre månader här så seglar vi vidare mot Surinam 1600 distans så på återhörande någon gång efter midsommar.

Vid pennan Helene

S:t Helena

Äntligen låter vädret oss slippa ut från Kapstaden, efter lite mer än två veckor. Vi blir eskorterade av en stor flock delfiner ut på öppet vatten. Vi har bunkrat mat för två månader för nu blir det långa havsseglingar.Första sträckan är mot St Helena som är en liten engelsk ö mitt i Atlanten.

Delfiner som följer med oss

Vi seglar på med fin akterlig vind i början och vårt vindroder styr så fint, men mitt i natten smäller det till och det undre fästet på vindrodret brister!

Tommy fixar fram flera spännband och lyckas få fast undre delen igen.

Vi lämnar Taffelbeget och Lions Head.

Men så klart är det mitt i natten och höga vågor, Tommy står på knä på badstegen i badbyxor och försöker spänna åt, medans vågorna hela tiden sköljer över honom. Jag står på akterdäck och försöker assistera med verktyg och lampa. Vi har hunnit 4 dygn från Sydafrika som tur är, för nu är vatten temperaturen uppe på 20 grader mot 10-12 grader som den var i Kapstaden.

På femte dygnet kommer det nordlig vind! Den enda vindriktningen vi INTE vill ha! Typiskt nu vi får kryssa västerut i Atlanten istället för att gå norrut mot St Helena, och efter ett dygn lägga om kursen österut mot det Afrikanska fastlandet igen. Vi gillar verkligen inte att kryssa.

Vi ser St:Helena

Men efter två dygn vänder vinden tillbaka till sydost och vi sätter bommarna och seglar Wing on Wing i 7-8 knop. Resten av seglingen blir med akterlig vind igen, så ibland forsar vi fram i 7-9 knop och ibland bara 3-5 knop beroende på hur mycket vind vi får. Två gånger får vi napp på kroken och bägge gångerna så tappar vi Guldmakrillen som far iväg med kroken i munnen tyvärr!

Staden ligger i en ravin.

På den 14 dagen ser vi St Helena i mörkret, för högst upp på klippan så ligger flygplatsen som visar alla sina röda ljus. Våra motortimmar har denna gång bara blivit 16 timmar så vi slipper köpa så mycket diesel, vilket är tur för här ute mitt i Atlanten är den mycket dyr.

Jamestown uppifrån.

Vi får hjälp av Ferry Master med att fixa fast tampen i en stor rund platt boj då öglan är i vattenytan. Man beställer transport med honom in till hamnen, för det är omöjligt att ta jollen in själv, pga av de stora svallen. Han tar 24 kr per person enkel resa men man får kredit tills man lämnar ön.

Den lilla staden Jamestown är inklämd i en ravin mellan de höga vulkaniska bergen, så det är hela tiden uppför när man tar sig in i stan. Alla och jag menar alla vinkar och och hälsar på oss, till och med från bilen så tutar de och vinkar till oss som om vi var stadens nya kändisar! Man känner sig verkligen välkommen här då alla hälsar så hjärtligt på oss.

Tommy i Jacobs Stege.

Sporten för oss seglare är att ta sig upp för ”Jakobs Stege” den har 699 höga trappsteg! Så efter en promenad i den är man helt klart mör i benen. Den som snabbast tagit sig uppför gjorde det på fem minuter.

Jacobs Stege.

Vi får oss en tur runt ön med den berömda historiker guiden Robert som kör oss i en minibuss från sent 80-tal! Jag blev lite fundersam när han berättade en av sina historier, där han nämner att 1941 var han en liten grabb som minns hur en båt från andra världskriget blir beskjuten här utanför Jamestown St Helena!

Robert vår guide och chaufför.

Hur gammal är denna guide som nu ska köra oss runt på ön? Det visar sig att han är 84 år, han har en hel del grå starr på ögonen men han kör oss ändå säkert runt, visserligen var han stundtals lite svår att förstå då hans engelska uttal saknade R, så orden lät inte som man tänkt sig.

Jamestown ovanför Jacobs stege.

St:Helena är lika stor som Fårö och det bor 4.000 människor här. Det är Englands näst äldsta koloni, man har använt ön som mellanstation för fartyg till och från Europa och Asien. Men engelsmännen skickade även hit sina fångar! Den mest kända är Napoleon som deporterades hit efter nederlaget i Waterloo.

Grön och vacker ö.

Napoleon dog här 1821 endast 52 år gammal, och han begravdes här och graven finns fortfarande kvar. Men Napoleons stoft flyttades till Paris 1940. Han satt visserligen här som fånge, men vi var på utflykt och tittade på hans ”fängelse” som var en stor fin villa, och den låg mycket vackert belägen med stor trädgård. Så jag gissar att få fångar hade så bekvämt som han. De deporterade även tusentals Boer från de Sydafrikanska krigen 1900-1902 hit till St:Helena.

Napoleons fängelsehus.

England har byggt en flygplats här för miljarder av engelska pund! De har kapat av bergs topparna för att få plan mark. Men trots det så är flygplatsen byggt i fel riktning, vilket gör att flygplanen alltid måste landa med vinden in från sidan.

Vy där kossorna betar.

Därför kan inga stora flygplan ta sig hit, utan bara små passager flyg från Sydafrika som kommer hit en gång i veckan. Halva ön är väldigt grön där det växer stora eukalyptus träd och barrträd i skogarna, och kullarna är gröna av gräs där kossorna betar. Den andra halvan är vulkanisk öken.

Sandstranden i bakgrunden.

Det finns bara en liten sandstrand som man inte kan bada på för att strömmarna är så farliga där. En gång i månaden kommer en fraktfartyg hit med förnödenheter, och då tar grönsakerna fort slut i butiken. En kvinna jag pratade med sa att hon inte kunnat köpa potatis sen i december!

Men de fanns tomater och gurka och ibland lite sallad att köpa som de odlade här.

Våra båtar på svaj.

Men det är de marina livet här som de lever av, en båtgranne till oss fick två Guldmakrillar när de fiskade med drag efter jollen. Men här finns också den största fisken av alla Valhajen. Den är ofarlig men har en stor mun som den hela tiden håller öppen, men den äter bara plankton och fiskägg från tonfisken.

Valhajen vi simmade med.

Varje år mellan december och mars syns valhajen runt St:Helenas kust, varför de samlas här i stora mängder vet man inte! Men en teori är att de fortplantar sig här. Men ingen har någonsin sett en liten valhaj så man undrar var de håller till innan de blir stora. Troligen befinner de sig på så djupt vatten dit inga fisketrålare når, och därför hamnar de heller aldrig i näten.

Tommy och valhajen.

Vi åkte med en ribb båt ut längs kusten och hittade efter en halvtimme en stor Valhaj som sakta simmade i vattenytan. Vi hoppade i och simmade med denna vackra fisk, för det är en fisk och inte ett däggdjur. Vi fick order att hålla oss på 3 m avstånd från kroppen och 5 m avstånd från stjärtfenan.

Så här glad är jag efter simturen.

Men det var inte lätt att hålla sig undan, rätt som de var kom den emot en, jag fick nästan panik när jag försökte komma undan. Men de är helt ofarliga och rör sig med mycket långsamma rörelser, men helt fantastiskt att få simma med denna fisk. Vår ribb båt var 8.5 m och valhajen var klart större. Tommy låg i och filmade i nästan en timme, så det blev många bilder på denna nästan fullvuxna hanne.

Buffén på Potlock.

Till kvällen blev det Potlock på en tysk katamaran det var Irka och Harry som bjöd in oss alla seglare vi blev nog ett 30 tal personer, och alla bidrog med något gott så det blev en vacker och god buffé.

Trevlig kväll ombord på Moyo.

Vi har också blivit bjudna till Barbeque på Yachtklubben här, vi var nästan alla seglare som samlades till klockan 3 på eftermiddagen och så blev det en trevlig dag även här. Det blev inte någon sen kväll! då sista färjan ut till våra båtar går klockan sju på kvällen.

Vägen till Sagolandet.

Det har varit svårt med internet här, det finns ingen täckning för varken tele eller internet. De har internet via satellit så man kan på ett par ställen i stan köpa wi-fi men det är dyrt kostar 70kr för en timme. Nästa år planerar de dra en kabel från Sydafrika så de kan få bättre kommunikationer.

Men nu är vi på väg igen denna gång tar seglingen lite längre kanske 15-17 dagar, vi hoppas på fina vindar men då vi seglar på ”Hästlatituderna ” så blir det nog en hel del motorgång. Målet för resan är Marina Jacare Brasilien och vi är fyra båtar som seglar tillsammans och alla vi har kortvågsradio så vi pratar samman tre gånger per dag, det är alltid kul att få kontakt med andra seglare när man seglar så här långt.

Vid pennan Helene

Sydafrika

Vi seglar i en grupp av tolv båtar söderut mot Sydafrika från den sista ankarplatsen Bali Bay på Madagaskar. Då vår väderguru Des Carson sagt att vi kan hinna till Bazaruto som ligger i Moçambique, för att där vänta ut ett lågtryck som ska passera. Några av båtarna är snabba och de hinner fram ett halvt dygn före oss! Men då meddelar Des att lågtrycket inte innehåller mer än 20-25 knop, så vi fyra båtar som är kvar därute, beslutar oss för att fortsätta mot Richards Bay. De åtta båtar som angjort Bazaruto får nu lite panik för de vill också hinna fram till Richards Bay innan nästa lågtryck gör entré.

Vi känner nu av den starka Aguhals-strömmen den ger oss två tre knops medström. Det är en farlig sträcka att segla längs Sydafrikas kust söderut! Agulhus strömmen flyter från norr med varmt vatten söderut, och då är det farligt med en hård sydlig vind som möter strömmen. Då uppstår det höga vågor som kommer med korta mellanrum. Det kallas för den vilda kusten! Här finns det många skepp som gått i kvav och få ställen att gå in i hamn. Så det är mycket viktigt att man har koll på vädret när man bestämmer sig för att segla här.

Vi blir tvungna sätta bommarna då vinden kommer mer bakifrån, det är inte så kul för det är mitt i natten och det går höga vågor när vi ska ut upp på däck och jobba. Vi tänder däcks belysningen och sätter på oss pannlampor. Flytväst och livlina har vi på oss, men jag ska klättra upp på jollen och fästa bommen i mastens klocka. Tommy försöker hålla och balansera de tunga otympliga bommarna. Samtidigt måste man klara av att hålla i sig själv, samt hålla balansen vilket inte är så lätt. Allt går bra och vi kan dra ett försegel på var sida om båten, så vi behöver inte ha storseglet uppe och slipper därför de farliga gipparna.

På dag åtta kommer ovädret över oss som en svart vägg från sydväst. Vi hann få ner bommarna då vinden dog helt innan vi mötte motvinden. Den utlovade vinden var från syd inte sydväst och max 20-25 knop, men vi får såklart betydligt mer nästan upp till 40 knop. Lågtrycket skulle också passera på 9-12 timmar, men inte heller det stämmer utan vi hade det i 24 timmar. Eftersom vinden kommer från sydväst får vi nu kryssa. Vi har som tur är däcks salongs båt och kan därför stänga luckorna och sitta varmt och skönt inne, medan vindrodret styr båten. Bara när vi måste slå behöver vi gå ut i sittbrunnen och skota över genuan. Sista dagen får vi en lugn segling så jag kan baka en kladdkaka till fikat. Vi angör Tuzi Gazi Sydafrika 23.30 i mörker men det är bra utprickat med fyrar och lysbojar. S/Y Margrethe som kom en timme före oss tar emot oss på kajen, vi tar en kopp te och går och lägger oss i en stilla säng efter 9 dagar till havs.

Helene och Lionel i Richards Bay.

Vaknar till en solig men lite kall morgon, en man som presenterar som Lionel säger sig kunna hjälpa oss med allt som vi behöver. Han tar oss till supermarket med bil för att fixa simkort så vi kan komma online. Han säger också till oss att inte gå ensamma på gatan utan alltid ta taxi! Det känns lite osäkert men vi lyder hans råd och det är för långt för att gå till affärerna i alla fall. I hamnen finns det flera restauranger och nattklubbar så vi behöver ju inte gå så långt.

Lionel ordnar också så vi kommer till en park där alla vilda djur finns, det blir en heldag tillsammans med Lars och Maria från den danska båten Alexandra. Vi får se elefanter, noshörning, giraffer, vildsvin, zebror och massor av olika hjortar och gaseller. Fantastik natur i denna enorma park höga berg och gröna dalar med stora floder där krokodilerna finns. Tyvärr får vi inte se lejonen och de stora kattdjuren, då de ligger och trycker i skuggan på dagtid. Men många vackra blommor och stora fåglar. Vi fick gå upp klockan fyra på morgonen för att hinna fram till parken när den öppnar klockan sex, så det blev en lång dag.

Då vädret inte vill bli till vår fördel blir vi kvar i Richards Bay i en månad. Då får vi klartecken från Des Carson att segla söderut, men vi kommer inte hinna längre än East London. Vi anländer tidigt på morgonen efter två dygn till havs. Här finns en liten yachtklubb med bara två platser vid bryggan. Alla andra platser är på angöringsboj som sitter ihop på ett långt rep, ett lite ovanligt sätt men då ligger båtarna på raka led i flodmynningen.

East London.

Vi kommer in sist av alla båtar som seglat från Richards Bay så alla bojar är upptagna. Så vi lägger oss helt enkelt på den lilla flytbryggan, men det är väldigt trångt att angöra mellan alla båtar som ligger på boj. Tommy lyckas vända båten på en yta lika stor som vår båtlängd, det blåser bra och strömmen kommer med två knops fart. Men vi angör bryggan perfekt och förtöjer. Då den danska båten Margrethe kommer, tar de den sista bryggplatsen. Alla de övriga båtarna som ligger på boj ser nu avundsjukt på oss som enkelt kan gå iland och de måste ta jollen runt alla förtöjningar för att nå land.

Yacht klubben är liten men det finns tvättmaskin fina duschar och en bar där man också kan få mat, de har tre stora grillplatser och medlemmarna kommer hit på eftermiddagen och ibland tar de med sig en köttbit att grilla.

Det är långt till affären och de avråder åter oss för att promenera på gatorna ensamma då rånrisken är så stor. Men det är enkelt att ta en Uber taxi eller Bolt som den heter här, billigt är det också under tjugokronor för att komma till närmaste butik. Vi trivs bra här med Judy som står i baren och Mark som tillsammans med sin fru sköter yachtklubbens service. Vi är åter många båtar här så på kvällarna blir det ofta trevligt med grillmiddagar och pub kvällar.

Simons Town.

En av yachtklubbens medlem bestämmer sig för att hålla vinprovning för oss med Sydafrikanska viner, vilket var ett trevligt sätt att lära sig om vinerna här. Några dagar blåser det storm som alltid här, så hålls man i båten, putsar mässing och jag tvättar alla dynorna i soffan, lite jobbigt knappa om alla ryggdynor men det blev rent.

Vi blev kvar här över jul då det blåser för mycket! Vi kan helt enkelt inte segla vidare. Men vi firade med de båda danska båtarna och det blev en lite ovanlig julaftonsmiddag med stekt ankbröst och små bruna potatisar. Till efterrätt blev det risgrynsgröt med mandel och körsbärs sås i Margrethes byssa.

Gitte och Klaus på SY/Margrethe

På juldagen hade vi sillunch med snaps och snapsvisor på svenskt vis ombord på Bonnie, någon julskinka hade vi inte men jag kokade glögg och så hade jag gravad Mai Mai med hovmästarsås. Det blev en lång lunch på sex timmar, så vi firade ordentligt.

Hout Bay.

Så blev det äntligen en väderlucka för oss att segla vidare mot Kapstaden. Den 29 december tidigt på morgonen bär det av i hög gammal sjö, så ingen av mår särskilt bra första dygnet. Vi kör med bommarna uppe till att börja med men sen vrider vinden till halvvind. Vi rundar Afrikas sydligaste hörn Cape of Agulhas, och vinden ökar igen.

Nyårsafton firade vi till havs med en ny fångad tonfisk men utan champage, vi trodde att nyårsnatten skulle bjuda oss på ett fantastisk fyrverkeri! Men det enda vi såg var en nödraket över land och det var lite snopet. När vi närmar oss ingången till Hout Bay ökar vinden rejält.

Sälarna i Hout Bay.

Det är mörkt så vi går med radar och GPS, allt ser bra ut på instrumenten men ögat tycker vi kör rakt in i berget. Så för säkerhets skull plockar vi fram två andra enheter, men alla tre GPS kurserna överensstämmer med vår radar så vi fortsätter in mot berget! Det blir riktigt kallt och vinden ökar nu upptill 50 knop, så vi funderar på om vi ska vända och gå mot Cape Town. Men vi får kontakt med Lars från Alexandra som är vaken för vår skull klockan tre på natten, och han säger att inne i hamnen blåser det bara 20 knop, därför fortsätter vi in och när vi är 100 meter från vågbrytaren minskar vinden och vi kan angöra pontonen med deras hjälp som pekar ut vår plats, genom att blinka med en ficklampa.

Snouk lunch.

Alexandra är bekant med en ung flicka som heter Jemma! Hon bor här och hon har lovat guida oss runt på de olika sevärdheterna här. Hon har lånat sin systers polo volkswagen från åttiotalet, och vi tränger in oss fem personer och beger oss på utflykt. Vi åker längs vackra små vägar längs de stora berg som finns här, vi besöker alla viktiga sevärdheter. Jemma har köpt rökt Snouk och ett gott bröd så vi sitter i en vacker vik vid havet och mumsar i oss. Snouk är en lång fisk med mycket långa ben inuti, smakade ungefär som rökt makrill. Sen åker vi hem till hennes mormor som bjuder oss på kaffe.

Hout Bay är en vacker plats med höga berg och vackra sandstränder, här finns turisternas alla tillgångar. Man kan ta båten ut för att titta på sälarna som finns överallt här, en del har blivit så tama att de matas och kan klappas på kaj kanten, där alla försäljare försöker sälja sina souvenirer till turisterna. Restaurangerna serverar all tänkbar fisk och skaldjur, då de stora fiskebåtarna angör denna hamn.

Men det är ett blåshål ! Har aldrig varit i hamn och haft så hård vind som här, det blåste 30-35 sekundmeter vilket är mer än storm. Vi vågade inte lämna båten, och det kunde vi knappt heller för att det var svårt att ta sig fram längs bryggan. Risken att blåsas av var stor. En hel vecka varade stormen! Fendrar gick sönder tampar gick av, men det värsta var att båten blev helt glaserade finfördelad salt! Det låg som en perfekt glittrande hinna på allt. Tamparna blev stela, däcket blev vitt av salt och upp i hela riggen satt saltet. Killen på grannbåten kom efter stormen och sa att han aldrig upplevt något liknande under alla år som han legat i hamnen. Det ska vara fint väder i januari men det verkar vädret inte veta om. Eller så är detta en ytterligare påminnelse om att klimatet inte är som det ska.

Vi fick också en fin vin tur i Constansias vingårdar. En del så gamla som från 1600 talet då de första Holländarna kom hit. Vackra hus i så kallad Boerstil, och fantastisk utsikt längs kullarna där vinstockarna växer. Vinet var gott och lunchen var fantastisk ! Så till kvällen blev det vatten till middag, för ingen orkade med att dricka vin! men vi lärde oss en hel del om druvor och vintillverkning.

Vi bar skaffat busskort så vi kan åka till Cape Town enkelt, det tar ungefär en halvtimme på vackra vägar längs bergen med vacker utsikt. Cape Town var väl inget som imponerade på oss, utan de såg ut som vilken storstad som helst. Det som imponerar är det stora Taffelbeget som ligger som en bakgrund till staden och dess förorter. Att färdas i landskapet ovanför staden är det som ger behållningen här. Allt annat som Waterfront är bara uppbyggt för turister, stort marinakvarium lyxiga hotellkomplex stora shopping Gallerior ja allt som tillhör turism finns även här.

Men baksidan är inte lika fin, man kan inte röra sig som man vill, då de fattiga är långt mer än fattiga! De är hemlösa och saknar alla sociala spärrar. Människor blir rånade på allt de har på sig och får vara glada om de får behålla livet. Många butiker är försedda med en stål galler dörr, man måste ringa på för att bli insläppt i butiken. Vi tycker det känns överdrivet, men de som lever sin vardag här säger att det är allvar.

På väg in till Kapstaden med Taffel berget i bakgrunden.

Vi har också provat på sjukvården här då Tommy fick ont i magen en längre tid, och misstanken var magsår! Men efter en titt ner i magen med en liten kamera, så kunde vi utesluta magsår, men en liten blödning hade uppstått och sen läkt ut då Tommy ätit ett par tabletter av magsårs medicin. Kostnaden blev en hel del, när man som utlänning använder sig av sjukhus utomlands.

Nu lämnar vi Sydafrika på vårt visums sista dag och seglar till St Helena som ligger 1.900 distans härifrån. Så nästan två veckor till havs är vad som väntar oss nu. Väl framme där ska vi utforska ön där Napoleon tillbringade sina sista år i livet.

Bordsduken på Taffelberget.

Vid pennan

Helene

Mot Madagaskar

Vi har varit på Seychellerna i 104 dagar men 26 av dessa var vi hemma i Sverige. Då gifte sig vår son Niklas med sin Petra hemma i Söderby. Så vackert och så annorlunda skärgårdsbröllop.

Skothornet går av!

Vi har haft båten på varv på Caiscais båtvarv, ett litet fint varv som vi kan rekommendera, så vi sjösatte med ny bottenfärg hoppas att vi nu klarar vi oss ända till Karibien. Vi fick vårt nya försegel levererat till oss här, med en hel del pappers arbete innan vi kunde kvittera ut det på Seychelles flygplats.

Utriggade segelkanoter

En månad fick vi vänta för att segla vidare mot Madagascar, för det blåste för mycket och gick för stora vågor. Ska man lämna härifrån är det tidig juni eller oktober som gäller.

De seglar väldigt bra.

Den 26 september hittar vi ett litet väderfönster då vinden är svag så vi går för motor. Men så kan vi hissa segel och får dikt bidevind, vår nya genua fungerar fint. Första natten är det lagom vågor och vind, och det är skönt att få börja en långsegling så.

Skothornet trasigt.

Men nästa dag är det mulet och vinden ökar, vilket den inte skulle enligt väderleksrapporten. Vi får över 15 m/sek men seglar fint på en kryssbog, tills skothornet på storen brister med en smäll, vi lyckas snabbt få in storseglet.

Vågorna blir höga så vi rullar för mycket, eftersom vi bara seglar på förseglet.

Tommy binder fast mig vid bommen så jag kan stå stadigt när jag syr.

Han binder fast sig själv på andra sidan bommen och vi börjar sy fast skothornet. Segelduken är nog fyrdubbel vid hornet så att få igenom en nål är omöjligt, man måste först tryckta igenom en syl och sen försöka trä igenom nålen. Det är fyra starka band som håller själva hornet som ska sys fast, och det är inte lätt att få till ett stygn. Men efter fyra timmar så har vi lyckats sy fast banden, och kan åter dra ut storseglet.

Segelsömnad.

Vi får en fortsatt fin seglats när storseglet åter kan användas, vi seglar bidevind nästan hela sträckan på 700 sjömil. Sista dygnet gör vi rekord bästa när det gäller distans per dygn! 170 sjömil på 24 timmar, och när vi rundar toppen av Madagaskar går det undan då vi toppar på 12 knop. Vi slipper den svåra motströmmen på 4 knop och hinner innanför Madagaskar topp innan vinden ökar upp till 20 m/sek vilket väderleken förutsade.

Att segla ner mot den stora ön Madagaskar är lite knepigt, för man kan bara vara säker på en väderprognos tre dagar framåt, och en segling ner från Seychellerna tar minst 5 dagar. Det blåser alltid hårt runt Madagaskars topp, och vågorna blir väldigt stora pga att djupet i Indiska Oceanen går från 3000 meter till 29 meter.

Zebu ko.

Vi lägger ankar i en fin vik 40 sjömil norr om Nosy Be där ligger våra danska vänner Margrethe, så till kvällen blir det härligt återseende i Bonnies sittbrunn tillsammans med Alexandra som vi seglat med från Seychellerna. Vi firar min 50 års dag 😇 som Gitte så snällt skrivit på paketet.

Befolkningen kommer oss tillmötes i utriggare stock kanoter, som knappt flyter och de erbjuder oss färsk frukt! Vi betalar 3 t-shirts och ett mjukdjur för en stock bananer och 2 linnen för en papaya. Känns bra att utnyttja byteshandel, men befolkningen är nu vana vid oss seglare, så de kommer och ber om huvudvärks tabletter, hudkräm och deodorant. Männen ber om fiske krokar och rep, så vi kan köpa fisk och frukt helt utan pengar här, då det är bytes handel gäller

Incheckningen i Hellville går smidigt men det tar nästan en hel dag, men till vår hjälp har vi Jimmie och Ismael som passar jollen och visar var vi ska gå. Jolle passningen kostar 26kr och Jimmies agent kostnad är 126kr. Vi tar en Tuc Tuc till byn till en kostnad av 2,50 öre, så det är billigt här. Men man kan bara betala kontant. Vi känner oss som miljonärer när vi tog ut 1,6 miljoner ayrier som valutan heter här, och det är inte lätt att få in så många sedlar i plånboken.

Allt är billigt här en flaska rom kostar 25kr men en flaska vin kostar 55kr. Grönsaker och nötkött är också billigt men vill man har ost eller något annat importerat så blir det dyrt. Vi gick ut och åt lunch grillad kyckling och biff med pommes frites och grönsaker kostade under 100kr, och skulle man äta lokal mat med grönsaker och ris och någon fisk så kostar det 10kr. Men vi är lite försiktiga med att äta på gatan eller på små syltor, för det är lätt att bli magsjuk.

Vi tog en dagstur med bil och såg först lemurer,krokodiler, boaormar och kameleonter i en nationalpark. Det finns 160 olika sorters lemurer här men vi såg bara 12 olika. Några av arterna var nästan tama så de satte sig på våra axlar och så matade vi dem med bananer Här finns också det doftande trädet Ylang Ylang man känner den härliga doften i luften för här odlar de träden. För att tillverka oljan som utgör grunden i många parfymer. Det går det åt 40 kg blommor för att få ut 3 liter essens. Allt de destillerar här i fabriken går på export till Europa. Den är en ingrediens i parfymen Chanel 5, så jag köper så klart en flaska med mig.

Deras solskydd faktor 100%

Vi förflyttar oss sen till ön Sakatia där de stora vatten sköldpaddorna betar sjögräs på botten. Vattnet är klart och det finns en hel del fina koraller men inte så mycket småfisk. Men sköldpaddorna är inte rädda vi kan dyka ner och titta på dem väldigt nära, honorna är de som är minst och har finast färger i skalet och hannarna kan bli upp till 80 kg. De är vackra att se på och vi känner oss priviligierade att få ha simmat med dem.

Vi seglar så vidare till nästa lilla ö, Nosy Komba här är det små Bed and breakfast hotell, genuin by med trånga gator och många små gulliga restauranger. Vi hade hört om Yolandas restaurang där de serverade krabba så dit gick vi en lunch och åt riktigt god krabba med grönsaker och pommes frites, Tommy tyckte visserligen att det var ett väldigt pillande för att få i sig maten! Men med en stor kall öl gick det fin fint minsann.

De är väldigt fattiga här! De har friskt vatten massor av frukt och överallt springer hönsen fritt och fisk finns i havet, så de svälter inte. De har tak över huvudet visserligen bara bambutak. Så det är tur för dem att det finns lemurer som vi turister vill se, de lever vilt på den här ön men har förstås blivit halvtama då alla matar dem med bananer varje dag.

Byborna har gjort en liten rundvandring i skogen där de håller små och stora landsköldpaddor några boa ormar, kameleonter och små geckon, för att få gå turen har de en guide som vill ha 20kr av varje besökare.

Boaorm.

På vägen upp i skogen står alla försäljare och vill säja souvenirer. De broderar stora dukar och så säljer de skulpturer gjorda av trä. Det växer vild vanilj och svart peppar här så de köpte jag.

Vi checkar ut från Madagaskar den 19 oktober, men vi lämnar inte landet! Vi går söderut till Russian Bay där en segelregatta har sin avslutningsfest till kvällen. De grillar helstekt gris och har en bar uppsatt i sanden. Elgeneratorn går för fullt i bakgrunden så att de kan spela musik för oss, det är en trevlig tillställning men eftersom vi får vänta så länge innan de serverar maten, så drinkar vi bara på stranden medan myggorna biter oss för fullt på benen. Så vi flyr ut till båten för att slippa undan.

Vi seglar sakta söderut längs Madagaskars vackra kust, det finns många små vackra öar med små hyddor på där befolkningen bor. Vi ankrar i den ena efter den andra av paradisiska öar. Sandstränderna är så fina med massor av snäckor uppspaltade av havet, och till vår stora förvåning finner vi inget plastskräp inga plastpåsar. Så här rena ständer har vi sällan sett.

Vi går förbi en fiskare som just drar upp sin fångst ur vattnet, med ett långt snöre ser det ut som men när vi närmas oss ser vi att det är svansen på två oerhört vackra blå fläckiga rockor så kallade Sting Ray. Jag tycker det är sorgligt att döda dessa fina varelser så stora och vackra, men för infödingarna här är det bara mat. Men för oss som snorklar är lyckan stor om man får möta en i vattnet. Vi frågar om de har hummer! Och till kvällen kommer en kille ut med stor fin hummer som knappt får plats i grytan, men tillslut blev den kokt och den smakade väldigt gott med smörsås smaksatt med vaniljfrön.

På en ö är det ett hiskligt ljud när vi närmar oss, de är miljoner cikador som spelar, och till kvällen flyger det ut till oss på svaj, en cikada hamnade i sovrummet, och när Tommy skulle fånga den gav den ifrån sig ett otroligt högt ljud och flög runt i akterkojen. Vi fick ut den till slut men fy så läskig den var.

Vi stannar i en flodmynning där det är kända för sin honung, och såklart köper vi den, vi besöker också byn och deras pyttelilla bibliotek som de stolt visar upp. Vi och alla andra seglare skänker pennor, kritor och ritblock till dem.

Vi stannar också till i en annan flodmynning där de ska finnas Balboa träd och vilda lemurer som ser ut som små pandor! Här har så kommit ifatt alla de båtar som liksom vi är på väg mot Syd Afrika. Vi går iland och fotograferar de ovanliga träden som kan bli 2.000 år gamla. De är enorma i stammen med en liten grön krona högst upp. På Madagaskar finns de flesta arterna av detta träd på jorden medan de i Syd Afrika bara har ett par arter.

En man som fiskar med nät på stranden med sin fru kommer och möter oss och tar oss på en tur ut i djungeln för vi ska få se lemurerna, vips så sitter de högt upp i träden och tittar ned på oss. De låter sig snällt fotograferas utan att bli rädda. Mannen visar oss runt bland hyddorna där han bor, det är fint och välskött med små staket runt odlingar och mangoträd. För här går getterna fria, så det gäller att skydda sina odlingar.

Balboa träd

Vi seglar vidare söderut ! Vi slänger ut fiskespöt och lyckas få 4 stora Wahoo på en timme! Vilket är rekord. Frysen är full och vännerna får färsk fisk.

Vi stannar i Marahangjha en ful stad fattig och korrupt. Vi lyckas få diesel och lite mat, Tommy åker in i en allt man kan säga om en sjö duglig båt till staden, vi har ankrat på en undanskymd plats. Men hamn kapten har lyckas hitta oss och ber om incheckning! Det vill vi inte! nu måste vi smyga ut i natten för att inte bli bötfällda

Så klockan fem på morgonen seglar vi vidare. Så fort ett väder fönster öppnar sig seglar vi över till Sydafrika.

Vid pennan Helene

Seychellerna

Elva dagar till havs innan vi når fram till Viktoria. Det är svårt att segla västerut från södra Maldiverna till Seychellerna, pga stiltjebälten och svåra åskväder. Området kallas för ITCZ och man bör akta sig för att gå igenom det.

Vi försökte verkligen så vi seglade söderut mot Chagos, vi var faktiskt bara 40 distans ifrån innan vi svängde västerut.

Men vi hamnade i oväder i alla fall med vindstyrkor upp till 60 knop. Vår stora genua blåste sönder totalt, den hängde i girlanger längs förstaget. Såklart var det vind rakt emot! av alla fyra väderstreck så drar vi allltid nitlott! Varför är det så?

Men ju längre västerut vi kommer desto mindre vind, vi fick lov att lufta Genackern för att få segla och få fart, men det blev många motortimmar på denna sträckan. Sista natten innan vi är framme så hamnar vi i storm med vindstyrkor på 35-45 knop! Och gissa från vilket håller den kommer? Rakt för över stampar vi i hög sjö och branta vågor som blandas med de 4 meters svallen från oceanen.

Det är som att koka i en gryta, väldigt obekvämt. Detta gör att vi kommer missar angöring i dagsljus, eftersom vi nu går ner på knappt två knop istället för fem som vi planerat för att hinna in. Så klockan nio på kvällen angör vi Viktoria och får en koordinat position av Port Control om var vi får ankra, för att imorgon bli incheckade på Seychellerna.

Myndigheterna kommer i båt tidigt nästa morgon, vi får tre månader uppehållstillstånd! Men bara en månad för båten! Hur tänkte de då?

Jo först ska vi betala kostnaderna för att de kom ut till oss med båt!

Det kostade 2.000kr sen måste vi hyra en agent som hjälper oss att importera för att sedan exportera båten till och från Seychellerna till en kostnad av ytterligare 2.200kr.

Så allt går ut på att få in så mycket som möjligt i avgift av oss seglare.

Det är inte enkelt heller att fixa heller då myndigheterna ligger långt ifrån varandra. Så man får en hel del motion när man springer mellan de olika kontoren för att fylla i blanketter och betala.

För att få segla ut till någon av öarna här måste man ansöka via en blankett och vänta på tillstånd och stämpel. Sen är alla ankarvikar runt öarna numera Nationalpark vilket kostar oss 150kr/ person och 350kr/ båt och natt! Så det gäller att välja vart man vill ankra.

Vi har försökt i flera månader via mejl ansökt om att få ta upp båten på land och resa hem över sommaren, men vi fick aldrig några svar. Så vi tänkte att då löser det sig nog när vi kommer fram! Men icke det var inte lätt att få en plats här inte. Allt är fullt både på land och i vattnet!

Vi kan se att på Eiden Marina finns det hur många lediga platser som helst, så vi undrar då varför det är fullt! Managern säger då att Ok, Ni kan få ligga på en av bryggorna, men om det kommer en superyacht så måste det finnas en inhemsk person ombord som genast kan flytta ut båten på ankar. Så det kändes inte som något bra alternativ.

På varvet där de har den största traveliften vi nånsin sett, var det också fullt! Eftersom de hade alldeles för liten markyta att tillgå för denna stora lift.

Vi fick tips om att det fanns två mindre varv till på ön, så vi åkte till Cascais boatyard. Där träffade vi en trevlig man som gärna hade oss som kunder för upptagning och förvaring i en månad.

Det som också var bra var priset, här skulle det kosta ungefär hälften av vad stora varvet skulle ha i betalt. Men vi får nog betala en 25.000kr för kalaset i alla fall.

Ön Mahe som är Seychellernas största ö och där även huvudstaden Victoria ligger, här är det höga berg mycket granitsten sandständer med turkost vatten. På ena sidan ligger alla hotell och i Victoria ligger hamnen, där vattnet inte är vackert utan grumligt grönt.

Många hus påminner om kolonialtiden där först fransmännen ägde ön och sedan kom engelsmännen och tog över. Befolkningen är en mix av européer, kineser, araber, indier och så klart afrikaner. De pratar creole här men även bra engelska och franska, så vi gör oss lätt förstådda.

En dag tog vi lokalbussen till andra sidan av ön, bussen kör upp i bergen på små ringlande vägar, det saknas ofta skyddsräcke! Det är grönt och påminner oss om Maderia. Vi kom fram till Bueville och tog en lunch och promenad längs stranden tillsammans med alla turisterna. De ligger kritvita i solen och steker sig, vet de inte att det tar bara 6 minuter att få en sol skada i huden? Doften av solkräm är mycket påtaglig här.

Så vi tar bussen tillbaka till Viktoria, med en chaufför som helt säkert trodde han rattade en Ferrari! Jag har aldrig varit så rädd, bussturen tog 25 minuter på smala vägar där hastighetsbegränsning var 40 km/ timme. Den hastigheten höll chauffören inte en enda gång utan han körde mer än 70 km/ timme. Det går knappt att mötas på dessa vägar så uppkommer det ett hinder så tvärnitar han, med den påföljd att vi som sitter obältade i bussen slängs framåt.

Der fanns många gamla och handikappade på bussen, men medpassagerarna försökte hålla i dem så gott det gick, så de inte ramlade av stolen.

Vi talade sedan med Farima som jobbar på Yacht klubben och hon sa att så är det här på ön, en annan turist hade beskrivit det som en helvetisk karusell tur. Det sker ofta trafikolyckor med bussar inblandade och jag förstår nu varför.

Våra danska vänner Lars och Maria från båten Alexandra har flugit hem till Danmark på en månad, och våra andra danska vänner på Margrethe har seglat vidare till Tanzania. Så nu är vi ensamma kvar.

Efter att provianterat så seglar vi ut till ön La Digue. Vi har ringt i förväg och bokat plats inne i hamnen, som inte är så stor. Men så får vi inte upp ankaret! Vi har fastat i något.

Tommy får sätta på sig simfötter och cyklop och hoppa in i det smutsiga vattnet, han ser att vi sitter fast i en stor kätting, och han lyckas få bort den.

Det finns inga bryggor i hamnen på La Digue utan man lägger ankaret i fören och backar in mot land och fäster linor i land från aktern. Men avståndet till land är mer än 15 meter, så det blir att simma eller ta jollen iland.

Här ligger vi fint i tre dagar, sen kommer en 60 fots katamaran och klämmer sig in mellan oss, luckan är inte stor så de tar jollarna och trycker ut de andra båtarna så den ska kunna komma in. Han har inte en enda fender ute.

Vi får nästan panik då han är på väg att krossa vår solcell på sidan, och på andra sidan kommer nu ytterligare en 60 fots katamaran och förtöjer. Där får vi snabbt dra in grillen innan den också krossas. Det blev en påfrestande kväll med dessa hyr kärror! Gästerna ombord var trevliga och förundrades över vår långa segling hit.

Då vi trodde vi upplevt det mesta i denna hamn, så kommer det nästa dag in nio stycken 50 fots katamaraner! Samtidigt som den stora färjan lägger ut! Nu är cirkusen total, små jollarna far runt och försöker göra plats! Kaptenen på varje båt skriker ut olika order, till sina jollar som ska fästa linorna i land. Det här var ny upplevelse, men så här går det till varje vecka när hyr kärrorna ska hit med sina seglande gäster.

La Digue ligger cirka 35 distans från huvudön Mahe, här finns de stora landsköldpaddorna, de vandrar fritt omkring bland hotellen och badande gästerna. De går mycket långsamt så när de går på vägen blir det trafikstockning av alla cyklister som stannar för att fotografera dem. Ön har en vacker natur med mycket blommor och frukt träd, vita och färgade små fåglar kvittrar och flyger omkring.

Till kvällen flyger de stora fladdermössen spöklikt runt träden. Här finns många små hotell och många turister såklart, men lite bilar för här cyklar alla, eftersom ön inte är så stor. Vi har cyklat runt nästan hela ön och upp över bergen ner till andra sidan, där den stora sandstranden finns, man kan inte bada på den här vackra stranden för undervatten strömmarna är så farliga.

Men det är fantastiskt vackert kritvit sand till det gröna och blomstrande bergen. Efter en vecka så seglar vi tillbaka till Mahe för att ordna med allt pappersarbete för att kunna få in vårt nya beställda segel från Sri Lanka utan att behöva betala skatt på 15% eftersom vi är båt på genomresa i detta land.

Vi ska också ta upp båten på land och skrapa botten. Nu flyger vi hem till Sverige för att vara med på Niklas och Petras Bröllop i augusti. Då väntar nog en hel del arbete med både det ena och andra hemma.

Vid pennan Helene

Maldiverna

Paradisiska öar i Indiska Oceanen. Vi lämnade Sri Lanka den 3 april. Seglingen tog 4 dygn. Väl framme möttes vi av Asadhulla, Hammad, Niyas och några killar till. De var agenten, tullen och immigration samt kustbevakningen som klev ombord med ett paket glass som gåva till oss. Vi bjöd på kakor och coca cola. Killarna var trevliga och bjöd oss och den danska segelbåten Alexandra på middag på en närliggande ö, och vi fick inte betala

Tullen och immigration

Vi ankrade på 16 meters djup och vattnet är så klart att du ser botten, och runt oss simmar fantastiskt djupblå fiskar. När vi snorklar så är det mycket stora akvarier liknande fiskar och koraller, kanske inte de vackraste koraller vi sett på vår resa men det var levande och vackra koraller.

Vi stannade på Uligamo som den nordligaste ön heter, fyllde diesel i dunkar och åkte till andra närliggande öar i snabba speedboats med vår agent för att ta ut pengar i bankomaten och handla lite. Men det finns nästan ingen mat i butiken bara lite ägg och de kommer från Indien och är sällan färska så jag får slänga minst hälften av dem.

Middagen de bjöd oss på.

Vi lämnade Uligamo och gick till en vacker öde ö med turkosblått vatten. Här skrapar vi botten ren från snäckor, då nu bottenfärgen inte är lika bra som förut, men det var ett år sen vi målade botten.

Alexandra behövde diesel så vi gick in till en större ö där till och med stora gatan var asfalterad istället för sand som vi bara sett förut. Här fanns det restauranger och butiker men någon mat att tala om fanns det knappt. Jag köpte lite kyckling igen och Maria från Alexandra köpte fryst buffelkött. Vi tog oss till en restaurang på kvällen och åt en pizza och drack färskpressad lemonjuice.

uligamo.

Tyvärr fick vi vänta i två timmar innan maten serverades så det drog ner humöret lite. Men restaurang kulturen här är långt ifrån den standard vi är vana vid. Här sitter man på billiga plaststolar på stampat sand golv, vilket oftast betyder att man blir biten av sandmyggor. Små elaka bett ger de, och så kliar det oerhört. Tommy beställde chili kyckling pizza och jag tog en biff pizza. Varför Tommy valde chili förstår jag inte för den var verklig starkt kryddad det gick åt en hel liter vatten för att få ner den. Biffen på min pizza var seg som tuggummi.

Middag på restaurang med Lars och Maria.

Men de finns sällan något gott på menyn. Efter maten beställer de in små torkade skivor av Betelnöten som de kryddar med starkt mynta pulver. Det smakar som att trygga på hårda skal med tandkräm, det var inte gott, och tuggar man länge blir man röd i munnen.

Husen är byggda av koraller.

På Maldiverna finns det inte så väl skyddade ankringsplatser, och de som Mr John ger oss waypoints på är för osäkra, att vi inte vågar oss in över reven. Vi ankrade utanför ett stort resort med massor av hyddor, vi får inte gå inland de visste vi sen förut! och de är få resort som välkomnar seglare här. Vi tog jollen till ett närliggande öde sandrev som såg häftigt ut men blev bortmotade med att sandrevet var privat, så vi fick inte gå iland.

Coca cola ön surfarnas paradis.

Däremot stannade vi på en bebodd ö och de är väldigt välkomnade och möter upp och hälsar oss välkomna till deras ö, så befolkningen på de bebodda öarna är vänliga och gästfria. Det är fint att gå runt i deras by, det finns inga öppna illaluktande avlopp, lite skärp finns det men byborna städar en gång i veckan säger de! så skillnaden är stor mot Indonesien,Malysia och Thailand där allt stinker i värmen. Internetuppkopplingen är helt fantastisk här på Maldiverna.

Koraller.

Man skulle säkert kunna segla runt här i månader bland vackra korallöar och undervattensrev, men tyvärr så saknas det god information om öarna. Det enda som finns är Mr John( är en seglare som skrivit en bok om segling på Maldiverna) och där han säger sig komma igenom reven lyckades inte vi.

Blue Surgeonfish.

Det enda som går att navigera efter är satellit bilder som vi laddar ner för att försöka ta oss fram med hjälp av dem. Sen är det ögon navigering som gäller, jag står på fördäck och spanar efter turkos sand och mörka rev, så det gäller att solen är uppe. Nattnavigering är inte att tänka på. Men Tommy har blivit ganska bra på att förutsäga djupet med hjälp av satellit bilderna.

Vacker bild som Mari tagit.

Vi fick dåligt väder under påskhelgen. Det var åska, regn och vågor från flera olika håll, vinden blåste upp till 20 sekundmeter, så att ligga bakom ett oskyddat rev var inte att tänka på. Vi seglade in i den nybyggda hamnen på Thuslahado (även kallas coca cola ön) med hjärtat i halsgropen.

Vi hade hög sjö och vinden i häcken! Det finns inga beskrivningar på hur djup inseglingsrännan var genom revet, och inte visste vi djupet inne i hamnen heller. Jag stod på fördäck och försökte utläsa djupet, vi har framåt seende ekolod och vanligt lod, vi skulle inte kunna backa ut mot vinden om det var för grunt. Nu gick lodet från 35-5 meter så vi fortsatte in och hamndjupet var cirka 3 meter. Härligt att komma i sjölä för vågorna och vi ankrade upp mitt i hamnen och ropade upp den danska båten Alexandra, som låg utanför och avvaktade innan de vågade sig in på vår beskrivning.

På den här ön brygger de Coca Cola på avsaltat havsvatten, och så tillverkar de vattnet Bon Auqva här. Vi fick en rundvandring i fabriken men det var så högt oväsen så vi uppfattade knappt vad guiden sa! Och vi blev tvungna bära hårnät för att få komma in.

Fiskebåtarna som fångar tonfisk.

Folket på den lilla ön är alltid vänlig och hjälpsam mot oss seglare, så handlar vi mat och går på deras restauranger och på så vis bidrar vi till inkomster för lokalbefolkningen.

Eftersom Maldiverna är muslimsk så måste kvinnor bära lång kjol och inte visa för mycket bar hud, och det är inte lätt i den här värmen. Bikini får endast användas utanför hotellens badstrand och nudism är brottsligt här.

Men de kan verkligen göra fantastiska fruktdrinkar! vi hittade en limejucie med mynta och den smakade som en Mojito fast mycket bättre än den med rom.

En dag tog vi färjan in till Malé för vi ville ju se huvudstaden också, men den ser ju ut som de flesta städer i den här delen av världen, trånga smala trottoarer mycket trafik på gatorna, bullrigt men det har inte öppna avlopp som de andra städerna vi tidigare besökt, så man slipper lukten från dem i alla fall.

Huvudstaden Malé.

Här fanns det ganska bra affärer med fruset kött och bra grönsaker från torget. Men det jag inte lyckats hitta är bryggmalet kaffe! Det finns bara Instant Coffe och smaksatt med socker och grädde.

Vi fortsätter vår segling söderut och stannar vid lite olika rev, snorklar och badar och när vädret blir blåsigt! (vilket det blir ungefär var 10 dag) så lägger vi oss någon hamn.

Rashy min sömmerska.

På en av öarna med hamn hittade jag en sömmerska som kunde sy klänningar till mig av tyget jag köpte på Sri Lanka. Hon hette Rashy och ville ha 50kr för att sy upp enklänning sa hon! vilket jag tyckte var väldigt billigt, så jag betalade det dubbla! Hon fixade en klänning åt mig på två och en halv dag! En provning och hon fick justera lite men sen var den klar, så jag bad henne sy upp två klänningar till eftersom jag hade tyg, så tre dagar senare fick jag mina klänningar och jag betalade Rashy 300kr för jobbet. Hon var glad och så även jag. Så nu har jag några klänningar att välja på till Niklas och Petras bröllop i augusti, då vi kommer hem.

Livet som långseglare är hårt har jag ju sagt förut, men stundtals är det jobb att göra med oljebyte och allt underhåll som båten kräver av oss. Jag sydde nya fenderskydd till våra stora fender bollar, lagar blixtlås som gått sönder på våra solskydd och Tommy fixar alltid med något ombord. Vi gjorde ett par nattseglingar till de sista atollerna på Maldiverna och försökte ankra vid ett fantastiskt rev, men det var för djupt! Botten går från 45 meter rakt upp till 1,5 meter så ankaret riskerar rulla nere djupet om vi draggar.

Till slut fann vi en paradisisk ö och kunde ankra på 15 meters djup. Kliva i från badstegen och snorkla ut på de vackra revet. Men nästa dag vände vinden så för att inte fasta på det vackra revet var vi tvungna att flytta på oss.

Vi hittade en hamn igen på en ö som heter Hithadhoo och blev in vinkade av ortsbefolkningen att lägga oss längs kajen.

Kokosdrink i bybornas trädgård.

De kunde knappt någon engelska, men det tog oss genast med på hembesök till det närmaste huset som hade en fin trädgård. Där fick vi hälsa på barn och gamla, blev bjudna på kokosnöts drink och färsk frukt.

Själva varken åt de eller drack då månaden Ramadan inträffat, så då fastar de mellan sol uppgång och nedgång. Vi fick också en rundvandring på ön och se alla invånarnas inkomst! Det är kokospalmen!

Varje familj har sin egen odling och träden är märkta med husnumret på ägaren en del sköter sina kokospalmer exemplariskt och odlar nya palmer hela tiden för att till slut skörda kokosnöten när den är grön och har mycket kokos saft.

Här köper vi brödfrukt från kvinna i hennes trädgård.

De sa att de fick 10 USD per nöt när de sålde till Turist Resorterna! Så om de är sant undrar jag vad turisten får betala för en koksdrink på stranden ? Men det verkar vara en av inkomsten för invånarna här, och många palmer finns det!

Det finns många fiske båtar och de fiskar tonfisk, priset på tonfisk är 25kr/kg.

Båtarna har hög stäv och låg bred akter, de fiskar tonfisk med dessa på ett märkligt sätt! Först ser de till att en fontän uppstår genom ett sprinklersystem i aktern, sen slänger de i små, små fiskar i fontänen! Då kommer tonfisken i stim upp bakom båten och fiskaren står där med ett långt skaft med krok på och hivar helt enkelt ombord fisken.

Här skjutsar de oss runt ön på moppe.

Vi fick också se hur de rensar tonfisken, jag har alltid svårt med de hårda fiskfenorna när jag rensar tonfisk! Men de skär enkelt runt fenorna och buken då kan man lätt ta av huvudet och innanmätet. Vi tyckte verkligen om människorna på denna ö, så gästfria och så vänliga!

Vi har faktiskt inte blivit ovänligt behandlade någonstans här på Maldiverna. Vi har inte märkt av någon kriminalitet heller, kanske är byarna så små att de inte går att gömma sig ifall man gör något brottsligt.

Byborna bad oss hoppa upp bakpå moppen så körde de oss runt på ön så vi skulle få se så mycket som möjligt. På eftermiddagen kom de och hämtade oss så vi kunde handla i butiken, en farbror var så snäll han bar min matkasse och gav mig vackra blommor.

Till kvällen satt vi i båten och försökte vila oss lite men då kom de med massor av kokosnötter och frukt. Sen kom nästan alla invånare ner till hamnen på moppe för att kolla in oss!

Pappor med små barn i famnen söta flickor som blygt vinkade till oss. Vi känner oss lite som aporna på Skansen!

Senare på kvällen kom ungdomarna och slog sig ner framför oss i deras små hängstolar som finns överallt på ön. Tommy blev inbjuden att titta på deras fiskebåt. Vi har fått så många kokosnötter så mycket frukt och fisk samt de kommer ner till oss med färdiglagad mat de är oerhört gästfria och vänliga. Så den här ön har nog aldrig haft besök av utlänningar förr! I alla fall inga som kommit med egen

Nu har vi kommit till den sista atollen där vi kommer att checka ut för vidare segling till Seychellerna. Här ligger vi i en trång vik bakom ett rev med en smal revöppning att gå in genom.

De flygande hundarna som är ganska stora flyger runt båten mitt på dagen och vi lyssnar till böneutropet från moskén flera gånger varje dag. Vår agent Abdullah fixade fram en ny agent till oss här som körde runt oss till olika butiker för att köpa färska grönsaker, han ordnade så vi kunde tanka diesel och vatten. Vilket tog nästan en hel dag.

Vi hyrde moppe och körde runt på den lilla ön, då Ramadan fortfarande råder, så finns det ingen restaurang öppen så det blev matsäck som vi fick äta i skymundan på stranden.

Fruktmarknaden i byn.

Jag fick för mycket UV ljus i ögonen trots solglasögon och skärm! Så ögat skavde och jag såg små blixtar i ögonvrån, vilket inte kändes så bra, men efter ett dygn blev det bättre. Jag har också fått tillbaka karusell yrseln, som jag hade senast på Marquesans 2017 men nu är det tredje gången jag har det, och jag hoppas det blir bra snart.

Han klättrar upp i kokospalmen utan något redskap alls.

Vi ligger nu bara och väntar på bra väder! just nu har vi oväder hård vind åska och dunder. Som tur är ligger vi i bra skydd och gott ankarfäste i sanden på 4 meters djup. Det är stora åskbälten som finns på den här sträckan vi ska segla, och det känns ju inte så kul att behöva hamna i. Seglingen mot Seychellerna en sträcka på 1200 distans, det tar nog 10-12 dagar. Sen väntar nästa äventyr, att återigen upptäcka nytt land och nya människor.

Vid pennan Helene

Thailand

Bara man kommer lite norr om Langkawi så blir vattnet något klarare. Första natten stannande vi på en ö som heter Koh Tautaro den är Nationalpark och har en historia som gammalt pirat tillhåll, och för inte så länge sen fanns det saltvatten krokodiler här men de är utdöda nu, som tur var för mig som inte alls gillar krokodiler. Vi gick på långpromenad upp till den högsta utkikspunkten, där en liten Thailänsk figur i guld satt och övervakade bukten. Tillsammans med de andra seglarna i rallyt hade vi Pot Lock vilket är samma sak som knytkalas. Många goda rätter var det på bordet. Mitt bidrag blev gubbröra med Faluruts rågbröd.

Seglingen fortsatte till Koh Nok Rok cirka 50 distans ut i havet, här var det också Nationalpark så de tar betalt bara för att ankra 125kr/ natten. Men här var vattnet kristallklart med höga öar och vita sandstränder, tyvärr var man tvungen att ankra i ett sund, där havsdyningen rullande in och när tidvattnet vänder blev det rätt stökigt. Men goda snorklings möjligheter och till kvällen blev det grill afton på stranden.

Nästa ö blev Koh Mok fin liten ö och nu får vi första gången se var turisterna som flyger hit finns. Vi tog en tuc tuc taxi en moppe med sidovagn, till byns centrum för att köpa simkort och komma upp i cyber rymden igen efter ett par dagars tystnad. Koh Mok har en befolkning som verkar driva de enkla små hyddorna som turisterna bor i och även alla restauranger.

När vi ska ankra jollen kommer Åke och Carina från Borlänge fram och hjälper till, de är här på semester i 14 dagar och undrade var vi kom från! Han kunde inte riktigt förstå att vi seglat enda hit från Sverige. Vi tog oss in till kvällen för en sundowner tillsammans med Alexandras besättning, sen blev det middag på en restaurang som hängde högt upp på en klippa. Maten och drinkarna var goda och kalaset kostade under tre hundra kronor.

Nästa morgon gick vi upp tidigt för att simma in i Emerald Cave, en lång svart tunnel rakt in i mörkret där tidvattnet gjorde höga mullrande ljud. Jag tyckte de var lite läskigt men när man lyste med ficklampan i grott taket så lyste det lite grönt, men jag såg inga ädelstenar och inte heller alla fladdermöss som bor här.

När man simmat 80 meter så öppnar sig ett stort runt hål, med en sandstrand och lodräta bergväggar med lite gröna buskar och träd. De enda som bor här är aporna. Det här har också varit ett gammalt pirat tillhåll. Vi kunde inte stanna så länge eftersom tidvattnet var på väg upp och då blir tunneln vattenfylld. Vi ville inte sitta på strandkanten och vänta på nästa lågvatten.

Nästa stop blev på Koh Lanta stranden var väldigt lång med hotell och restauranger längs hela stranden. Vi behövde få fatt i en bankomat, så jag frågade en kvinna på engelska efter vägen, hon tittade på mig och svarade på svenska! Här behöver Du inte tala engelska! För de som bor här är alla svenskar och så följde hon oss en bit på vägen och berättade att hon bor där ett par månader om året och att hennes barn går i skola där. Så ville ha svenska köttbullar så fanns det här. Vi köpte lite bacon för det har vi inte hittat sen vi var i Australien.

Vi satt på en resort och tog en öl i kvällssolen, då en pappa och hans två barn fick för sig att leka med vår jolle, dra i startsnöret på motorn, spela bandy med våra åror och fylla jollen med sand! Våra tyska vänner som passerade frågade pappan varför de lekte med andras egendom! Och fick till svar att de bara lånade den lite. Tommy hann inte fram innan barnen och pappan försvunnit, vilket säkert var tur för dem, för han var långt ifrån glad. Men motorn startade och årorna hade inte gått sönder, det tog mig en timme att få städa bort all sand innan ordningen var återställd.

Vi är ju väldigt rädda om jollen eftersom det inte är lätt att köpa en ny, samma sak är det med årorna vi kan inte hitta några som skulle passa till vår jolle. Det avgjorde saken nu tyckte vi inte om Koh Lanta! för mycket tokiga turister, för många speedboat som kör som galningar mellan simmade folk och jollar och så kostade allt dubbelt upp mot vad vi betalade på Koh Mok.

Vi seglade vidare till Phi Phi Island, och besökte stranden som filmen The Beach spelades in på. Den var avstängd, så man kan bara se den på avstånd från båten, man fick inte gå iland men den var helt klart vacker som en turistbroschyr. Vi la oss på svaj i en liten vik, så vi hade hotellen lite på avstånd och de var klokt för till natten drog disco dunket igång och vi hörde det bara som ett dovt muller. Vi snorklad lite på revet innan stranden men blev inte imponerade! Det fanns några levande koraller och lite små papegojfiskar men efter vad vi upplevt i Pacific så var det här inget att se.

Ao Chalong blev nästa stop här checkade vi officiellt in i Thailand, tog en promenad i stan, som var ganska smutsig och hade mycket trafik. Det bjöds på storstilad lunch på yachtklubben mycket god Thailändsk mat, så fick vi läsa känna varandra lite närmare alla vi som seglade i rallyt.

Vi följde med på en gemensam utflykt för att titta på pärlfarm, romtillverkning, stor Buddafigur och elefanter. Efter denna heldag så avslutades det med en storstilad show om Thailands Historia i bästa Hollywood stil med mängder av skådespelare levande höns, getter och vattenfall på scenen. Man fick inte fotografera i lokalen men efter showen stod alla skådespelare längs vägen ut och man fick fota så mycket man ville, det blev en lång dag men en upplevelse.

Vi seglade sedan vidare själva för att möta Annie och Miko som tog en sista minuten resa ner till Thailand.

De seglade med oss till små vackra öar med grottor och sandstränder, sen fortsatte vi tillbaka med Rallyt och ungdomarna togs sig själva med färja ner till Koh Lanta för att besöka Annies jobbarkompis från Apollo. Vi fortsatte segla runt bland öarna i Phuket viken, besökte olika marinor och började förbereda för att byta ut teaken i vår sittbrunDen har blivit sliten och vatten läckte genom nåten, så för att inte drabbas av något oväntat stort fel så bytte vi ut den på Phuket Yacht Haven marina.

En natt när vi låg på svaj utanför marinan så vaknade vi av att båten hade 30 graders slagsida! Ner och kolla om vi tog in vatten, men det var snustorrt kollade loggen som visade 6,6 meters djup, kollade ankarkättingen! Men förstod inte varför vi lutade. Tillslut så kollade Tommy djupet och det stod 0.6 meters djup! Vi stod på grund med vinden i sidan. Vi hade legat ankrade här en vecka och inte märkt något tidigare, men nu var det fullmåne och extra lågt vatten, så fort tidvattnet steg kom vi flott och båten rätade upp sig. Nästa dag vi fick vi veta att när de muddrade hamnen så kapsejsade ett lass med muddermassor just där vi låg, så det var i den lerhögen vi fastnat. Så vi skyndade att byta ankarplats.

När teaken var nybyggt och klar så kom Niklas förbi på ett par dagars mellanlandning från Australien där han varit på jobb. Vi hyrde bil och tog en longtail båt ut till James Bond Island som vi visserligen sett förut med Annie och Miko men Niklas ville också se den fantastiska skärgården av kalksten med höga berg och vackra grottor som finns här.

Vi kollade också in vattenfall med Gibbonapor, aporna var fina men vattenfallet var nästan torrlagt den här årstiden.

Så vi åkte till en vacker sandstrand på utsidan av Phuket och badade i Indiska Oceanen. Goda middagar på Papas och Mamas som är ett litet drivveds skjul där en familj lagar fantastiskt god mat. Vi hade tre fina dagar med Niklas och elva dagar med Annie så nu har vi äntligen träffat barnen efter ett år sedan de besökte oss i Nya Zealand.

När barnen lämnat oss förbereder vi avfärd från Thailand för att segla till Maldiverna. Men först besöker vi Urban Bile och hans fru Maya som bor här i Phuket sen många år. De kom ut till oss segelbåten för en middag men Maya blev sjösjuk! Så några dagar senare bjöd de hem oss till sig, de tog oss med till den lokala marknaden för middagsinköpet och ett dopp i deras fina pool.

Sen fick jag lära mig rensa liten bläckfisk utan att bläcket stänkte, samt massor av goda skaldjur till Tom Kay soppan och en fantastik Green Curry som blev kvällens goda middag. Vi behövde en läckage mätare för gasol och den finns överallt så även i här i Thailand! men den stora frågan är i vilken butik? Urban grubblade lite på det och kom på att vi skulle ta en tur till en megastor butik och hör och häpna där fanns vår mätare! Så det var rena rama julafton för Tommy i denna tekniska och elektroniska affär!

Sen fortsatte vi till nästa butik full av kläder där Tommy hade lite svårt att trivas, men som tur var fick han en god lunch på Food Court där de hade allt! Vi åt anka och kyckling med soppa och grönsaker till det facila priset av 15kr/st. Ja att äta i Thailand är inte dyrt.

Nu är vi på väg vidare mot Maldiverna och måste kontakta agent och betala 1.445 US dollar bara för att få komma in i landet, så vi hoppas verkligen att det är värt pengarna.

Vi har haft en härlig tid här i Thailand, men det finns alltid för och nackdelar.

Vår upplevelse av Thailand är att människorna här är mycket vänliga och till mötesgående trots att de inte alltid förstår vad vi säger, då inte alla talar engelska. Hade vi inte seglat med Sail Thailand Rally skulle vinna missat så mycket av öarna som finns här! Och övärlden mellan Phuket och Krabi är en vacker skärgård!

Tyvärr har turismen en allt för stor inverkan på miljön, för många speedboat som slåss om kunderna! Sen alla Long Tailboats som körs av fiskarna med stora bilmotorer och långa axlar! Ljudet av dessa är inte att leka med, de låter förfärligt högt, och de unga speedboat killarna kör båtarna som på film! Alldeles för fort utan minsta förstånd. Vi är förvånade att de inte sker fler olyckor.

Sen måste jag få säga att vattnet är grumligt, det är sällan mer sikt än 50cm, vilket för oss är för lite. Men detta är Mangrove land och kalkstenarna är bruna vilket gör att sikten är noll. Men vi är som långseglare jorden runt är tyvärr bortskämda med superklart vatten. Sen är värmen nästa minuspoäng för oss! Luftfuktigheten är total så du svettas floder bara solen går upp, och mitt på dagen finns knappt ett enda ställe att vara på utom i skuggan. Men det hjälper sällan då värmen och fukten tar dig direkt. Så att gå till affären att handla mat och bära varorna till båten är en stor bedrift.

Trafiken är en katastrof folk kör ihjäl sig varje dag! Alla dessa moppar och motorcyklar körs av barn gamla och bleka turister, få har hjälm fast det är lag på det. Det går fort också hastigheten är 50 km på tvåfilig motortrafikled men alla kör långt över det.

Innerfilen där kör moppar och där parkerar bilarna hur som helst så alla måste köra i ytterfil. Regeln här är störst går först! Vi har hyrt bil flera gånger och jag är så glad att vi kommer helskinnade tillbaka med bilen varje gång! Hade inte Tommy som körde bilen varit på alerten hade fler än en olycka inträffat. Vi har fått höra att om en olycka inträffar säger Thailändaren bara ”att hade Du inte varit här hade det aldrig hänt” så felet är nog Ditt!

Det är inte så många som kommer härifrån heller! Thailand är för många seglare en slut station. För här ska du fatta beslut om hur Du tar dig härifrån.

Man kan välja mellan att segla upp till Sri Lanka och vidare in i Röda Havet, vilket just nu är hyfsat säkert, eller så seglar du ut i Indiska oceanen och rundar syd Afrika ! Den vägen är lång och inte helt problemfri, så finns det tredje alternativet sätta båten på skepp hem till Europa. Prislappen är mellan 200.000kr upp till 400.000kr beroende på båtens storlek. För dessa pengar kan man ju segla nästan ett år.

Men ingenstans har vi sett så många båtar till salu som här, och inte många båtar som ska vidare utan de flesta lägger upp båten och flyger hem. Summering om Thailand för oss är att människorna är fantastiska i den miljön de har att vara i och visst finns det vacker natur och djurliv både under vattnet och på land som tar andan ur Dig, men minuset är turismen den som alla försöker tjäna på!

Vi samlar på minerna av det bästa och seglar vidare ut i Indiska Oceanen mot nya djärva mål. Maldiverna är 1.200 distans bort ungefär 8-10 dagar beroende på hur mycket vind vi får från rätt håll, och i värsta falla får vi sitta till havs i mer än 14 dagar då vinden är för svag, och gå det mesta för motor. Vädret uppför sig inte som det ska! De ska blåsa ostliga vindar nu ända fram till april, men det gör det inte det blåser sydväst eller nordväst och det vill vi inte ha. Men så fort vi hittar en lucka så seglar vi vidare.

Vid pennan Helene

	Christina Öst om Djävulsön och Surinam
	Monica Wibom om Maldiverna
	Caroline Halldén om Maldiverna
	Inger de Wendel om Singapore till Malysia
	bonniestockholmblog.… om Från Australien till Indo…