Nu har vi varit här i Karibien i ett halvår och inte kommit längre än till St Vincent och Grenadinerna. Meningen var ju att segla hem över Atlanten nu i maj, men som alla vet så bestämmer inte vi så mycket längre utan allt styrs av Pandemin.
Runt jul och nyår var vi på Grenada och Carriacou som också tillhör landet Grenada. Vi njöt av det klara fina vattnet och vita sandständer på Carriacou och av möjligheterna för shopping och bunkring på Grenada.
Vi tog också upp båten och fick ett storjobb gjort med att renskrapa hela botten på Bonnie. Vi tog hjälp av en kille som hette Wendy, han och hans kompis gjorde ett bra jobb med att skrapa bort all färg, men han ville hela tiden ha betalt i förväg! När han då fått nästan hela summan, då tog hans arbetslust slut. Så honom var vi tvungna avskeda och göra allt målningsjobb själva om vi ville får det ordentligt gjort.
När man ligger på land så ser man alla dessa båtar som bara har ett löst hängande roder, några har en hjärtstock men de flesta roder hänger bara fritt.
Tänk om de seglar på något hårt! En stock,container eller val/späckhuggare då blir det inget kvar av rodret. I värsta fall så blir hålet så stort att båten sjunker.
Vi är därför så nöjda med att ha vårt roder helt tillsammans med kölen. Bonnie är konstruerad likadant som ett fartyg. Vår köl fortsätter till och med bakom rodret. Propellern sitter också helt skyddad bakom kölen, så s.eglar man i ett nät så fastar det inte i varken rodret eller propellern.
Efter två veckor på land så var vi klart helt möra av allt hårt jobb, och alla dessa myggor som bits hela tiden dag som natt. Det är svårt att skydda sig från dem. Vi hade på oss myggmedel och tände åtskilliga myggspiraler.
Så fort vi kommit i sjön så blir Tommy sjuk! Han får troligen Denguefeber, hög feber i 8 dygn ont i huvudet och kroppen, men ingen snuva eller halsont. När febern ger med sig kommer det stora röda utslag på bålen och som är karaktäristiskt för denguefeber också de röda utslagen på fotryggen och upp på framsidan av benet.
Vi tackar syster Berit för de goda rådet att se till att dricka mycket, och framförallt se till och mäta mängden dryck som skulle drickas. Jag kokade näringslösning som jag försökte smaksätta med citron eller saft, det smakade inte gott men det gjorde nog nytta.
Efter två veckors vilande var Tommy tillbaka igen, och vi seglade åter upp till Carriacou. Där mötte vi två svenska båtar Clementine med Anders och Anneli och segelbåten Aurora med Jessica och Robert och deras tre härliga söner 4, 6 och 9 år, så dem saknade absolut inte något att göra. Båda båtarna kom från Göteborg och hade seglat över med Viking racet i januari till Grenada. Vi gjorde gemensam slag i saken och checkade ut från Grenada för att segla till ett Nytt land St Vincent och Grenadinerna.
Det är 8 distans mellan dessa länder men det krävdes negativt PCR test från Grenada till den facila summan av 1250kr/styck, och karantän 7 dagar vid framkomsten till SVG som landets kallas. Sedan nytt PCR test som visserligen var mycket billigare än på Grenada här kostade det bara 350 för oss båda ombord. Men istället har de krav på att man måste ha agent för att få komma in och deras avgifter för tull och immigration var inte billiga. Så resan för oss två att byta land kostade oss totalt 6.000kr.
Nu började vi fundera på om detta är rimligt! Ska vi hela tiden sitta i karantän en vecka efter ankomst till nytt land, betala hutlösa priser för PCR tester. Vi bestämde därför att inte segla hem detta år utan vända tillbaka till Grenada och lägga upp båten där, för att försöka segla upp längs den karibiska ökedjan nästa år. Vi hoppas på att vara vaccinerade då och möjligheten att förflytta sig mellan länderna ska bli bättre.
Vi tog en rundtur med bil på St Vincent och kollade in alla ställen där inspelningarna av Pirates of Caribien spelats in. Vi åkte fin buss tillsammans med besättningarna från Clemetine och Aurora. St Vincent är en förhållandevis grön ö, med fina svarta sandständer, då det är vulkansand överallt och inte vit korallsand. Vi har tidigare hört om att de är korrupt och kriminellt på just St Vincent, så när vi seglade här för 10 år sedan hoppade vi över att besöka just huvudön St Vincent.
Korrupt märkte vi att det var! då vi hela tiden blev lurade på pengar, vi åt på restaurang och betalade med kort, men tittade inte noga på slippen! Kvittot sa en summa men de som drogs var 100kr mer! Så efter den upptäckten är vi noga med att behålla slippen från kort maskinen. En kille tog 120kr för att slänga en soppåse, vattnet fick vi betala hutlöst för, dyrare än rommen. Att lämna i en säck för tvätt kostade 400kr. Visst de är fattiga och visst kan jag betala lite extra, men man vill inte känna sig lurad hela tiden.
Men St Vincent är en vacker ö hit kommer många turister från USA, särskilt de stora super yachten som ligger här. De är ofta någon kändis som äger dessa båtar, vi brukar roa oss med att kolla upp namnet på AIS för att sedan kolla vidare på nätet.
Vi seglar några distans söderut mot Bequia och här har de fina vita sandstränder. Det är en hel del svenskar som äger hotell och restauranger på Bequia. Vi besöker Papas som ligger lite på en höjd, här har Gert från Ludvika sin fina restaurang. Här finns god mat och dricka, samt en bokhylla med svenska böcker, så jag passar på att byta till mig flera stycken.
På Bequia går vi långa promenader och köper färsk fisk från fiskmarknaden. Ön är inte så stor men det finns många barer längs stränderna här och många skandinaviska båtar som vi träffar på i viken.
Vi lämnar Bequia och seglar ner till Canoan lägger oss på tre meters djup i vit korallsand, färgen på vattnet blir helt fantastiskt turkost på detta djup. Man behöver inget cyklop, man ser de oranga sjöstjärnorna ändå. Här på Canoan har de byggt en enorm Marina som är väldigt vacker med fina hus restauranger och butiker, som säljer diamanter och klockor. De har också en egen flygplats, och det står 15 privata jetflygplan där. Här kostar det för oss 1000kr/natt att förtöja, så vi tar en rundtur och går sedan ut och ankrar utanför marinan.
Vi tar oss längre söderut och besöker Västindiens mest fotograferade sandstrand Salt Whistle Bay. När det är högsäsong här ligger det fullt av katamaraner och dyra motorbåtar här, men vi är helt ensamma det känns lite kusligt. Det är nog så här det var för 50 år sedan att segla mellan öarna. Vi njuter av stillheten och köper en Lobster av fiskaren, som knappt går ner i kastrullen. Till detta Mannerströms smörsås smaksatt med vanilj så gott.
Våra svenska vänner Clementine och Aurora har seglat norrut, Clementine till Martinique där de ska skeppa hem båten på lastfartyg. Aurora försökte komma in på Guadeloupe,men de fick inte komma in så de fortsatte till Antigua. Så här är det att försöka segla i ökedjan. Länderna stänger sina gränser lite som de vill, och inför ständigt nya regler för oss seglare.
Vi tar oss ut till Tobago Cays där man fortfarande kan se vackra rev, när man snorklar och mycket fisk och sköldpaddor att titta på. Det var faktiskt riktigt bra klass på snorklingen, nästan lika fint som i Stilla Havet.
När vi ligger här så utbryter det ett vulkanutbrott på St Vincent som ligger 8 mil från oss. Vi ser den enorma pelaren av aska, som sträcker sig långt upp i himlen. Det är fortfarande sol där vi är, men dagen efter mulnar det och vinden för med sig svart sot och glas liknande sand. Det känns tungt att andas och vi stänger luckorna men sanden kommer in ändå. Däcket är svart av sot alla tampar och fall är svarta! det här var inget kul alls. De båtar som ligger kvar i Bequia flyr så fort de kan söderut då de har ett par centimetrar aska på båten.
Men värst är det förstås för befolkningen som bor där. Myndigheterna har evakuerat hela norra St Vincent. Men de har svårt att placera alla flyktingar, och så saknas det vatten. St Vincent har annars gott om sötvatten från sjöar och floder men nu är dessa helt förorenade av tung aska från vulkanen. Insamlingar har påbörjats av angränsande öar av vatten mat och andra förnödenheter.
Vi seglar tillbaka till Salt Wistle Bay och träffar två nya svenska båtar Ydrail med Anders och Gunilla Ullman och Joker med Leif och Christina Olsson även de från Göteborg. Här ligger också tre norska båtar och tillsammans äter vi middag på strandens lilla restaurang. Det bestäms att vi ska ha knytkalas eller Potlock som de säger här på stranden en dag.
Den Norska båten Ticora II med Jörn och Jill ombord, tar med sig spelet Kubb in på stranden. Tillsammans med andra båtar som också låg i viken blev det Kubb spel med killarna mot tjejerna. Vi tjejer vann förstås första rundan, men tyvärr blev det oavgjort i sista omgången eftersom killarna vann den.
Vi promenerar mycket på den lilla ön Mayroue som ön heter där Salt Wistle Bay ligger. Det är tuffa promenader branta uppförsbackar, de är så branta att man måste gå i slalom när man går nerför.
Vi stannar ofta till på någon lokal bar för vätskekontroll, det är ju närmare 30 grader varmt så man svettas floder. Människorna som bor här i sina extremt färgglada hus är oftast mycket vänliga och hjälpsamma.
Vi fortsätter seglingen ner till Union Island, vi var här för tio år sedan och då var det full fart här med turister, kitesurfare och försäljare!
Idag är nästan alla restauranger stängda inga turister, kitesurfare eller försäljare. Matbutiken och små lokala barer är öppna annars var det öde här.
Några seglare har dragit ihop ett gäng med folk som ska gå till andra sidan av ön, för att besöka den fina Resorten Sparrows. Vi får hänga med och det blir en trevlig dag på stranden med goda Pinacolada drinkar i vattnet, sen en god middag tillsammans med alla seglare på restaurangen.
Trötta vandrar vi hemåt i natten, de flesta seglare kommer nu att fortsätta åt olika håll. En del är på väg norrut för att segla över Atlanten tillbaka till Europa och andra är som vi, på väg att ta upp båten innan orkansäsongen börjar i slutet av maj.
Vi träffar återigen de Holländska paret på båten Argo Marieke och Ronald. Jag har så smått börjat kolla på flygresor hem då flyget från och med maj flyger igen från Grenada.
Men det ser ut som man måste flyga via USA då direktflygen till London är väldigt dyra med British Airways. Men hem kommer vi säkert någon gång i juni.
Vid pennan Helene
Skothornet går av!
