Seychellerna

Elva dagar till havs innan vi når fram till Viktoria. Det är svårt att segla västerut från södra Maldiverna till Seychellerna, pga stiltjebälten och svåra åskväder. Området kallas för ITCZ och man bör akta sig för att gå igenom det.

Vi försökte verkligen så vi seglade söderut mot Chagos, vi var faktiskt bara 40 distans ifrån innan vi svängde västerut.

Men vi hamnade i oväder i alla fall med vindstyrkor upp till 60 knop. Vår stora genua blåste sönder totalt, den hängde i girlanger längs förstaget. Såklart var det vind rakt emot! av alla fyra väderstreck så drar vi allltid nitlott! Varför är det så?

Men ju längre västerut vi kommer desto mindre vind, vi fick lov att lufta Genackern för att få segla och få fart, men det blev många motortimmar på denna sträckan. Sista natten innan vi är framme så hamnar vi i storm med vindstyrkor på 35-45 knop! Och gissa från vilket håller den kommer? Rakt för över stampar vi i hög sjö och branta vågor som blandas med de 4 meters svallen från oceanen.

Det är som att koka i en gryta, väldigt obekvämt. Detta gör att vi kommer missar angöring i dagsljus, eftersom vi nu går ner på knappt två knop istället för fem som vi planerat för att hinna in. Så klockan nio på kvällen angör vi Viktoria och får en koordinat position av Port Control om var vi får ankra, för att imorgon bli incheckade på Seychellerna.

Myndigheterna kommer i båt tidigt nästa morgon, vi får tre månader uppehållstillstånd! Men bara en månad för båten! Hur tänkte de då?

Jo först ska vi betala kostnaderna för att de kom ut till oss med båt!

Det kostade 2.000kr sen måste vi hyra en agent som hjälper oss att importera för att sedan exportera båten till och från Seychellerna till en kostnad av ytterligare 2.200kr.

Så allt går ut på att få in så mycket som möjligt i avgift av oss seglare.

Det är inte enkelt heller att fixa heller då myndigheterna ligger långt ifrån varandra. Så man får en hel del motion när man springer mellan de olika kontoren för att fylla i blanketter och betala.

För att få segla ut till någon av öarna här måste man ansöka via en blankett och vänta på tillstånd och stämpel. Sen är alla ankarvikar runt öarna numera Nationalpark vilket kostar oss 150kr/ person och 350kr/ båt och natt! Så det gäller att välja vart man vill ankra.

Vi har försökt i flera månader via mejl ansökt om att få ta upp båten på land och resa hem över sommaren, men vi fick aldrig några svar. Så vi tänkte att då löser det sig nog när vi kommer fram! Men icke det var inte lätt att få en plats här inte. Allt är fullt både på land och i vattnet!

Vi kan se att på Eiden Marina finns det hur många lediga platser som helst, så vi undrar då varför det är fullt! Managern säger då att Ok, Ni kan få ligga på en av bryggorna, men om det kommer en superyacht så måste det finnas en inhemsk person ombord som genast kan flytta ut båten på ankar. Så det kändes inte som något bra alternativ.

På varvet där de har den största traveliften vi nånsin sett, var det också fullt! Eftersom de hade alldeles för liten markyta att tillgå för denna stora lift.

Vi fick tips om att det fanns två mindre varv till på ön, så vi åkte till Cascais boatyard. Där träffade vi en trevlig man som gärna hade oss som kunder för upptagning och förvaring i en månad.

Det som också var bra var priset, här skulle det kosta ungefär hälften av vad stora varvet skulle ha i betalt. Men vi får nog betala en 25.000kr för kalaset i alla fall.

Ön Mahe som är Seychellernas största ö och där även huvudstaden Victoria ligger, här är det höga berg mycket granitsten sandständer med turkost vatten. På ena sidan ligger alla hotell och i Victoria ligger hamnen, där vattnet inte är vackert utan grumligt grönt.

Många hus påminner om kolonialtiden där först fransmännen ägde ön och sedan kom engelsmännen och tog över. Befolkningen är en mix av européer, kineser, araber, indier och så klart afrikaner. De pratar creole här men även bra engelska och franska, så vi gör oss lätt förstådda.

En dag tog vi lokalbussen till andra sidan av ön, bussen kör upp i bergen på små ringlande vägar, det saknas ofta skyddsräcke! Det är grönt och påminner oss om Maderia. Vi kom fram till Bueville och tog en lunch och promenad längs stranden tillsammans med alla turisterna. De ligger kritvita i solen och steker sig, vet de inte att det tar bara 6 minuter att få en sol skada i huden? Doften av solkräm är mycket påtaglig här.

Så vi tar bussen tillbaka till Viktoria, med en chaufför som helt säkert trodde han rattade en Ferrari! Jag har aldrig varit så rädd, bussturen tog 25 minuter på smala vägar där hastighetsbegränsning var 40 km/ timme. Den hastigheten höll chauffören inte en enda gång utan han körde mer än 70 km/ timme. Det går knappt att mötas på dessa vägar så uppkommer det ett hinder så tvärnitar han, med den påföljd att vi som sitter obältade i bussen slängs framåt.

Der fanns många gamla och handikappade på bussen, men medpassagerarna försökte hålla i dem så gott det gick, så de inte ramlade av stolen.

Vi talade sedan med Farima som jobbar på Yacht klubben och hon sa att så är det här på ön, en annan turist hade beskrivit det som en helvetisk karusell tur. Det sker ofta trafikolyckor med bussar inblandade och jag förstår nu varför.

Våra danska vänner Lars och Maria från båten Alexandra har flugit hem till Danmark på en månad, och våra andra danska vänner på Margrethe har seglat vidare till Tanzania. Så nu är vi ensamma kvar.

Efter att provianterat så seglar vi ut till ön La Digue. Vi har ringt i förväg och bokat plats inne i hamnen, som inte är så stor. Men så får vi inte upp ankaret! Vi har fastat i något.

Tommy får sätta på sig simfötter och cyklop och hoppa in i det smutsiga vattnet, han ser att vi sitter fast i en stor kätting, och han lyckas få bort den.

Det finns inga bryggor i hamnen på La Digue utan man lägger ankaret i fören och backar in mot land och fäster linor i land från aktern. Men avståndet till land är mer än 15 meter, så det blir att simma eller ta jollen iland.

Här ligger vi fint i tre dagar, sen kommer en 60 fots katamaran och klämmer sig in mellan oss, luckan är inte stor så de tar jollarna och trycker ut de andra båtarna så den ska kunna komma in. Han har inte en enda fender ute.

Vi får nästan panik då han är på väg att krossa vår solcell på sidan, och på andra sidan kommer nu ytterligare en 60 fots katamaran och förtöjer. Där får vi snabbt dra in grillen innan den också krossas. Det blev en påfrestande kväll med dessa hyr kärror! Gästerna ombord var trevliga och förundrades över vår långa segling hit.

Då vi trodde vi upplevt det mesta i denna hamn, så kommer det nästa dag in nio stycken 50 fots katamaraner! Samtidigt som den stora färjan lägger ut! Nu är cirkusen total, små jollarna far runt och försöker göra plats! Kaptenen på varje båt skriker ut olika order, till sina jollar som ska fästa linorna i land. Det här var ny upplevelse, men så här går det till varje vecka när hyr kärrorna ska hit med sina seglande gäster.

La Digue ligger cirka 35 distans från huvudön Mahe, här finns de stora landsköldpaddorna, de vandrar fritt omkring bland hotellen och badande gästerna. De går mycket långsamt så när de går på vägen blir det trafikstockning av alla cyklister som stannar för att fotografera dem. Ön har en vacker natur med mycket blommor och frukt träd, vita och färgade små fåglar kvittrar och flyger omkring.

Till kvällen flyger de stora fladdermössen spöklikt runt träden. Här finns många små hotell och många turister såklart, men lite bilar för här cyklar alla, eftersom ön inte är så stor. Vi har cyklat runt nästan hela ön och upp över bergen ner till andra sidan, där den stora sandstranden finns, man kan inte bada på den här vackra stranden för undervatten strömmarna är så farliga.

Men det är fantastiskt vackert kritvit sand till det gröna och blomstrande bergen. Efter en vecka så seglar vi tillbaka till Mahe för att ordna med allt pappersarbete för att kunna få in vårt nya beställda segel från Sri Lanka utan att behöva betala skatt på 15% eftersom vi är båt på genomresa i detta land.

Vi ska också ta upp båten på land och skrapa botten. Nu flyger vi hem till Sverige för att vara med på Niklas och Petras Bröllop i augusti. Då väntar nog en hel del arbete med både det ena och andra hemma.

Vid pennan Helene

Annonser

Maldiverna

Paradisiska öar i Indiska Oceanen. Vi lämnade Sri Lanka den 3 april. Seglingen tog 4 dygn. Väl framme möttes vi av Asadhulla, Hammad, Niyas och några killar till. De var agenten, tullen och immigration samt kustbevakningen som klev ombord med ett paket glass som gåva till oss. Vi bjöd på kakor och coca cola. Killarna var trevliga och bjöd oss och den danska segelbåten Alexandra på middag på en närliggande ö, och vi fick inte betala

Tullen och immigration

Vi ankrade på 16 meters djup och vattnet är så klart att du ser botten, och runt oss simmar fantastiskt djupblå fiskar. När vi snorklar så är det mycket stora akvarier liknande fiskar och koraller, kanske inte de vackraste koraller vi sett på vår resa men det var levande och vackra koraller.

Vi stannade på Uligamo som den nordligaste ön heter, fyllde diesel i dunkar och åkte till andra närliggande öar i snabba speedboats med vår agent för att ta ut pengar i bankomaten och handla lite. Men det finns nästan ingen mat i butiken bara lite ägg och de kommer från Indien och är sällan färska så jag får slänga minst hälften av dem.

Middagen de bjöd oss på.

Vi lämnade Uligamo och gick till en vacker öde ö med turkosblått vatten. Här skrapar vi botten ren från snäckor, då nu bottenfärgen inte är lika bra som förut, men det var ett år sen vi målade botten.

Alexandra behövde diesel så vi gick in till en större ö där till och med stora gatan var asfalterad istället för sand som vi bara sett förut. Här fanns det restauranger och butiker men någon mat att tala om fanns det knappt. Jag köpte lite kyckling igen och Maria från Alexandra köpte fryst buffelkött. Vi tog oss till en restaurang på kvällen och åt en pizza och drack färskpressad lemonjuice.

uligamo.

Tyvärr fick vi vänta i två timmar innan maten serverades så det drog ner humöret lite. Men restaurang kulturen här är långt ifrån den standard vi är vana vid. Här sitter man på billiga plaststolar på stampat sand golv, vilket oftast betyder att man blir biten av sandmyggor. Små elaka bett ger de, och så kliar det oerhört. Tommy beställde chili kyckling pizza och jag tog en biff pizza. Varför Tommy valde chili förstår jag inte för den var verklig starkt kryddad det gick åt en hel liter vatten för att få ner den. Biffen på min pizza var seg som tuggummi.

Middag på restaurang med Lars och Maria.

Men de finns sällan något gott på menyn. Efter maten beställer de in små torkade skivor av Betelnöten som de kryddar med starkt mynta pulver. Det smakar som att trygga på hårda skal med tandkräm, det var inte gott, och tuggar man länge blir man röd i munnen.

Husen är byggda av koraller.

På Maldiverna finns det inte så väl skyddade ankringsplatser, och de som Mr John ger oss waypoints på är för osäkra, att vi inte vågar oss in över reven. Vi ankrade utanför ett stort resort med massor av hyddor, vi får inte gå inland de visste vi sen förut! och de är få resort som välkomnar seglare här. Vi tog jollen till ett närliggande öde sandrev som såg häftigt ut men blev bortmotade med att sandrevet var privat, så vi fick inte gå iland.

Coca cola ön surfarnas paradis.

Däremot stannade vi på en bebodd ö och de är väldigt välkomnade och möter upp och hälsar oss välkomna till deras ö, så befolkningen på de bebodda öarna är vänliga och gästfria. Det är fint att gå runt i deras by, det finns inga öppna illaluktande avlopp, lite skärp finns det men byborna städar en gång i veckan säger de! så skillnaden är stor mot Indonesien,Malysia och Thailand där allt stinker i värmen. Internetuppkopplingen är helt fantastisk här på Maldiverna.

Koraller.

Man skulle säkert kunna segla runt här i månader bland vackra korallöar och undervattensrev, men tyvärr så saknas det god information om öarna. Det enda som finns är Mr John( är en seglare som skrivit en bok om segling på Maldiverna) och där han säger sig komma igenom reven lyckades inte vi.

Blue Surgeonfish.

Det enda som går att navigera efter är satellit bilder som vi laddar ner för att försöka ta oss fram med hjälp av dem. Sen är det ögon navigering som gäller, jag står på fördäck och spanar efter turkos sand och mörka rev, så det gäller att solen är uppe. Nattnavigering är inte att tänka på. Men Tommy har blivit ganska bra på att förutsäga djupet med hjälp av satellit bilderna.

Vacker bild som Mari tagit.

Vi fick dåligt väder under påskhelgen. Det var åska, regn och vågor från flera olika håll, vinden blåste upp till 20 sekundmeter, så att ligga bakom ett oskyddat rev var inte att tänka på. Vi seglade in i den nybyggda hamnen på Thuslahado (även kallas coca cola ön) med hjärtat i halsgropen.

Vi hade hög sjö och vinden i häcken! Det finns inga beskrivningar på hur djup inseglingsrännan var genom revet, och inte visste vi djupet inne i hamnen heller. Jag stod på fördäck och försökte utläsa djupet, vi har framåt seende ekolod och vanligt lod, vi skulle inte kunna backa ut mot vinden om det var för grunt. Nu gick lodet från 35-5 meter så vi fortsatte in och hamndjupet var cirka 3 meter. Härligt att komma i sjölä för vågorna och vi ankrade upp mitt i hamnen och ropade upp den danska båten Alexandra, som låg utanför och avvaktade innan de vågade sig in på vår beskrivning.

På den här ön brygger de Coca Cola på avsaltat havsvatten, och så tillverkar de vattnet Bon Auqva här. Vi fick en rundvandring i fabriken men det var så högt oväsen så vi uppfattade knappt vad guiden sa! Och vi blev tvungna bära hårnät för att få komma in.

Fiskebåtarna som fångar tonfisk.

Folket på den lilla ön är alltid vänlig och hjälpsam mot oss seglare, så handlar vi mat och går på deras restauranger och på så vis bidrar vi till inkomster för lokalbefolkningen.

Eftersom Maldiverna är muslimsk så måste kvinnor bära lång kjol och inte visa för mycket bar hud, och det är inte lätt i den här värmen. Bikini får endast användas utanför hotellens badstrand och nudism är brottsligt här.

Men de kan verkligen göra fantastiska fruktdrinkar! vi hittade en limejucie med mynta och den smakade som en Mojito fast mycket bättre än den med rom.

En dag tog vi färjan in till Malé för vi ville ju se huvudstaden också, men den ser ju ut som de flesta städer i den här delen av världen, trånga smala trottoarer mycket trafik på gatorna, bullrigt men det har inte öppna avlopp som de andra städerna vi tidigare besökt, så man slipper lukten från dem i alla fall.

Huvudstaden Malé.

Här fanns det ganska bra affärer med fruset kött och bra grönsaker från torget. Men det jag inte lyckats hitta är bryggmalet kaffe! Det finns bara Instant Coffe och smaksatt med socker och grädde.

Vi fortsätter vår segling söderut och stannar vid lite olika rev, snorklar och badar och när vädret blir blåsigt! (vilket det blir ungefär var 10 dag) så lägger vi oss någon hamn.

Rashy min sömmerska.

På en av öarna med hamn hittade jag en sömmerska som kunde sy klänningar till mig av tyget jag köpte på Sri Lanka. Hon hette Rashy och ville ha 50kr för att sy upp enklänning sa hon! vilket jag tyckte var väldigt billigt, så jag betalade det dubbla! Hon fixade en klänning åt mig på två och en halv dag! En provning och hon fick justera lite men sen var den klar, så jag bad henne sy upp två klänningar till eftersom jag hade tyg, så tre dagar senare fick jag mina klänningar och jag betalade Rashy 300kr för jobbet. Hon var glad och så även jag. Så nu har jag några klänningar att välja på till Niklas och Petras bröllop i augusti, då vi kommer hem.

Livet som långseglare är hårt har jag ju sagt förut, men stundtals är det jobb att göra med oljebyte och allt underhåll som båten kräver av oss. Jag sydde nya fenderskydd till våra stora fender bollar, lagar blixtlås som gått sönder på våra solskydd och Tommy fixar alltid med något ombord. Vi gjorde ett par nattseglingar till de sista atollerna på Maldiverna och försökte ankra vid ett fantastiskt rev, men det var för djupt! Botten går från 45 meter rakt upp till 1,5 meter så ankaret riskerar rulla nere djupet om vi draggar.

Till slut fann vi en paradisisk ö och kunde ankra på 15 meters djup. Kliva i från badstegen och snorkla ut på de vackra revet. Men nästa dag vände vinden så för att inte fasta på det vackra revet var vi tvungna att flytta på oss.

Vi hittade en hamn igen på en ö som heter Hithadhoo och blev in vinkade av ortsbefolkningen att lägga oss längs kajen.

Kokosdrink i bybornas trädgård.

De kunde knappt någon engelska, men det tog oss genast med på hembesök till det närmaste huset som hade en fin trädgård. Där fick vi hälsa på barn och gamla, blev bjudna på kokosnöts drink och färsk frukt.

Själva varken åt de eller drack då månaden Ramadan inträffat, så då fastar de mellan sol uppgång och nedgång. Vi fick också en rundvandring på ön och se alla invånarnas inkomst! Det är kokospalmen!

Varje familj har sin egen odling och träden är märkta med husnumret på ägaren en del sköter sina kokospalmer exemplariskt och odlar nya palmer hela tiden för att till slut skörda kokosnöten när den är grön och har mycket kokos saft.

Här köper vi brödfrukt från kvinna i hennes trädgård.

De sa att de fick 10 USD per nöt när de sålde till Turist Resorterna! Så om de är sant undrar jag vad turisten får betala för en koksdrink på stranden ? Men det verkar vara en av inkomsten för invånarna här, och många palmer finns det!

Det finns många fiske båtar och de fiskar tonfisk, priset på tonfisk är 25kr/kg.

Båtarna har hög stäv och låg bred akter, de fiskar tonfisk med dessa på ett märkligt sätt! Först ser de till att en fontän uppstår genom ett sprinklersystem i aktern, sen slänger de i små, små fiskar i fontänen! Då kommer tonfisken i stim upp bakom båten och fiskaren står där med ett långt skaft med krok på och hivar helt enkelt ombord fisken.

Här skjutsar de oss runt ön på moppe.

Vi fick också se hur de rensar tonfisken, jag har alltid svårt med de hårda fiskfenorna när jag rensar tonfisk! Men de skär enkelt runt fenorna och buken då kan man lätt ta av huvudet och innanmätet. Vi tyckte verkligen om människorna på denna ö, så gästfria och så vänliga!

Vi har faktiskt inte blivit ovänligt behandlade någonstans här på Maldiverna. Vi har inte märkt av någon kriminalitet heller, kanske är byarna så små att de inte går att gömma sig ifall man gör något brottsligt.

Byborna bad oss hoppa upp bakpå moppen så körde de oss runt på ön så vi skulle få se så mycket som möjligt. På eftermiddagen kom de och hämtade oss så vi kunde handla i butiken, en farbror var så snäll han bar min matkasse och gav mig vackra blommor.

Till kvällen satt vi i båten och försökte vila oss lite men då kom de med massor av kokosnötter och frukt. Sen kom nästan alla invånare ner till hamnen på moppe för att kolla in oss!

Pappor med små barn i famnen söta flickor som blygt vinkade till oss. Vi känner oss lite som aporna på Skansen!

Senare på kvällen kom ungdomarna och slog sig ner framför oss i deras små hängstolar som finns överallt på ön. Tommy blev inbjuden att titta på deras fiskebåt. Vi har fått så många kokosnötter så mycket frukt och fisk samt de kommer ner till oss med färdiglagad mat de är oerhört gästfria och vänliga. Så den här ön har nog aldrig haft besök av utlänningar förr! I alla fall inga som kommit med egen

Nu har vi kommit till den sista atollen där vi kommer att checka ut för vidare segling till Seychellerna. Här ligger vi i en trång vik bakom ett rev med en smal revöppning att gå in genom.

De flygande hundarna som är ganska stora flyger runt båten mitt på dagen och vi lyssnar till böneutropet från moskén flera gånger varje dag. Vår agent Abdullah fixade fram en ny agent till oss här som körde runt oss till olika butiker för att köpa färska grönsaker, han ordnade så vi kunde tanka diesel och vatten. Vilket tog nästan en hel dag.

Vi hyrde moppe och körde runt på den lilla ön, då Ramadan fortfarande råder, så finns det ingen restaurang öppen så det blev matsäck som vi fick äta i skymundan på stranden.

Fruktmarknaden i byn.

Jag fick för mycket UV ljus i ögonen trots solglasögon och skärm! Så ögat skavde och jag såg små blixtar i ögonvrån, vilket inte kändes så bra, men efter ett dygn blev det bättre. Jag har också fått tillbaka karusell yrseln, som jag hade senast på Marquesans 2017 men nu är det tredje gången jag har det, och jag hoppas det blir bra snart.

Han klättrar upp i kokospalmen utan något redskap alls.

Vi ligger nu bara och väntar på bra väder! just nu har vi oväder hård vind åska och dunder. Som tur är ligger vi i bra skydd och gott ankarfäste i sanden på 4 meters djup. Det är stora åskbälten som finns på den här sträckan vi ska segla, och det känns ju inte så kul att behöva hamna i. Seglingen mot Seychellerna en sträcka på 1200 distans, det tar nog 10-12 dagar. Sen väntar nästa äventyr, att återigen upptäcka nytt land och nya människor.

Vid pennan Helene

Thailand

Bara man kommer lite norr om Langkawi så blir vattnet något klarare. Första natten stannande vi på en ö som heter Koh Tautaro den är Nationalpark och har en historia som gammalt pirat tillhåll, och för inte så länge sen fanns det saltvatten krokodiler här men de är utdöda nu, som tur var för mig som inte alls gillar krokodiler. Vi gick på långpromenad upp till den högsta utkikspunkten, där en liten Thailänsk figur i guld satt och övervakade bukten. Tillsammans med de andra seglarna i rallyt hade vi Pot Lock vilket är samma sak som knytkalas. Många goda rätter var det på bordet. Mitt bidrag blev gubbröra med Faluruts rågbröd.

Seglingen fortsatte till Koh Nok Rok cirka 50 distans ut i havet, här var det också Nationalpark så de tar betalt bara för att ankra 125kr/ natten. Men här var vattnet kristallklart med höga öar och vita sandstränder, tyvärr var man tvungen att ankra i ett sund, där havsdyningen rullande in och när tidvattnet vänder blev det rätt stökigt. Men goda snorklings möjligheter och till kvällen blev det grill afton på stranden.

l

Nästa ö blev Koh Mok fin liten ö och nu får vi första gången se var turisterna som flyger hit finns. Vi tog en tuc tuc taxi en moppe med sidovagn, till byns centrum för att köpa simkort och komma upp i cyber rymden igen efter ett par dagars tystnad. Koh Mok har en befolkning som verkar driva de enkla små hyddorna som turisterna bor i och även alla restauranger.

När vi ska ankra jollen kommer Åke och Carina från Borlänge fram och hjälper till, de är här på semester i 14 dagar och undrade var vi kom från! Han kunde inte riktigt förstå att vi seglat enda hit från Sverige. Vi tog oss in till kvällen för en sundowner tillsammans med Alexandras besättning, sen blev det middag på en restaurang som hängde högt upp på en klippa. Maten och drinkarna var goda och kalaset kostade under tre hundra kronor.

Nästa morgon gick vi upp tidigt för att simma in i Emerald Cave, en lång svart tunnel rakt in i mörkret där tidvattnet gjorde höga mullrande ljud. Jag tyckte de var lite läskigt men när man lyste med ficklampan i grott taket så lyste det lite grönt, men jag såg inga ädelstenar och inte heller alla fladdermöss som bor här.

När man simmat 80 meter så öppnar sig ett stort runt hål, med en sandstrand och lodräta bergväggar med lite gröna buskar och träd. De enda som bor här är aporna. Det här har också varit ett gammalt pirat tillhåll. Vi kunde inte stanna så länge eftersom tidvattnet var på väg upp och då blir tunneln vattenfylld. Vi ville inte sitta på strandkanten och vänta på nästa lågvatten.

Nästa stop blev på Koh Lanta stranden var väldigt lång med hotell och restauranger längs hela stranden. Vi behövde få fatt i en bankomat, så jag frågade en kvinna på engelska efter vägen, hon tittade på mig och svarade på svenska! Här behöver Du inte tala engelska! För de som bor här är alla svenskar och så följde hon oss en bit på vägen och berättade att hon bor där ett par månader om året och att hennes barn går i skola där. Så ville ha svenska köttbullar så fanns det här. Vi köpte lite bacon för det har vi inte hittat sen vi var i Australien.

Vi satt på en resort och tog en öl i kvällssolen, då en pappa och hans två barn fick för sig att leka med vår jolle, dra i startsnöret på motorn, spela bandy med våra åror och fylla jollen med sand! Våra tyska vänner som passerade frågade pappan varför de lekte med andras egendom! Och fick till svar att de bara lånade den lite. Tommy hann inte fram innan barnen och pappan försvunnit, vilket säkert var tur för dem, för han var långt ifrån glad. Men motorn startade och årorna hade inte gått sönder, det tog mig en timme att få städa bort all sand innan ordningen var återställd.

Vi är ju väldigt rädda om jollen eftersom det inte är lätt att köpa en ny, samma sak är det med årorna vi kan inte hitta några som skulle passa till vår jolle. Det avgjorde saken nu tyckte vi inte om Koh Lanta! för mycket tokiga turister, för många speedboat som kör som galningar mellan simmade folk och jollar och så kostade allt dubbelt upp mot vad vi betalade på Koh Mok.

Vi seglade vidare till Phi Phi Island, och besökte stranden som filmen The Beach spelades in på. Den var avstängd, så man kan bara se den på avstånd från båten, man fick inte gå iland men den var helt klart vacker som en turistbroschyr. Vi la oss på svaj i en liten vik, så vi hade hotellen lite på avstånd och de var klokt för till natten drog disco dunket igång och vi hörde det bara som ett dovt muller. Vi snorklad lite på revet innan stranden men blev inte imponerade! Det fanns några levande koraller och lite små papegojfiskar men efter vad vi upplevt i Pacific så var det här inget att se.

Ao Chalong blev nästa stop här checkade vi officiellt in i Thailand, tog en promenad i stan, som var ganska smutsig och hade mycket trafik. Det bjöds på storstilad lunch på yachtklubben mycket god Thailändsk mat, så fick vi läsa känna varandra lite närmare alla vi som seglade i rallyt.

Vi följde med på en gemensam utflykt för att titta på pärlfarm, romtillverkning, stor Buddafigur och elefanter. Efter denna heldag så avslutades det med en storstilad show om Thailands Historia i bästa Hollywood stil med mängder av skådespelare levande höns, getter och vattenfall på scenen. Man fick inte fotografera i lokalen men efter showen stod alla skådespelare längs vägen ut och man fick fota så mycket man ville, det blev en lång dag men en upplevelse.

Vi seglade sedan vidare själva för att möta Annie och Miko som tog en sista minuten resa ner till Thailand.

De seglade med oss till små vackra öar med grottor och sandstränder, sen fortsatte vi tillbaka med Rallyt och ungdomarna togs sig själva med färja ner till Koh Lanta för att besöka Annies jobbarkompis från Apollo. Vi fortsatte segla runt bland öarna i Phuket viken, besökte olika marinor och började förbereda för att byta ut teaken i vår sittbrunDen har blivit sliten och vatten läckte genom nåten, så för att inte drabbas av något oväntat stort fel så bytte vi ut den på Phuket Yacht Haven marina.

En natt när vi låg på svaj utanför marinan så vaknade vi av att båten hade 30 graders slagsida! Ner och kolla om vi tog in vatten, men det var snustorrt kollade loggen som visade 6,6 meters djup, kollade ankarkättingen! Men förstod inte varför vi lutade. Tillslut så kollade Tommy djupet och det stod 0.6 meters djup! Vi stod på grund med vinden i sidan. Vi hade legat ankrade här en vecka och inte märkt något tidigare, men nu var det fullmåne och extra lågt vatten, så fort tidvattnet steg kom vi flott och båten rätade upp sig. Nästa dag vi fick vi veta att när de muddrade hamnen så kapsejsade ett lass med muddermassor just där vi låg, så det var i den lerhögen vi fastnat. Så vi skyndade att byta ankarplats.

När teaken var nybyggt och klar så kom Niklas förbi på ett par dagars mellanlandning från Australien där han varit på jobb. Vi hyrde bil och tog en longtail båt ut till James Bond Island som vi visserligen sett förut med Annie och Miko men Niklas ville också se den fantastiska skärgården av kalksten med höga berg och vackra grottor som finns här.

Vi kollade också in vattenfall med Gibbonapor, aporna var fina men vattenfallet var nästan torrlagt den här årstiden.

Så vi åkte till en vacker sandstrand på utsidan av Phuket och badade i Indiska Oceanen. Goda middagar på Papas och Mamas som är ett litet drivveds skjul där en familj lagar fantastiskt god mat. Vi hade tre fina dagar med Niklas och elva dagar med Annie så nu har vi äntligen träffat barnen efter ett år sedan de besökte oss i Nya Zealand.

När barnen lämnat oss förbereder vi avfärd från Thailand för att segla till Maldiverna. Men först besöker vi Urban Bile och hans fru Maya som bor här i Phuket sen många år. De kom ut till oss segelbåten för en middag men Maya blev sjösjuk! Så några dagar senare bjöd de hem oss till sig, de tog oss med till den lokala marknaden för middagsinköpet och ett dopp i deras fina pool.

Sen fick jag lära mig rensa liten bläckfisk utan att bläcket stänkte, samt massor av goda skaldjur till Tom Kay soppan och en fantastik Green Curry som blev kvällens goda middag. Vi behövde en läckage mätare för gasol och den finns överallt så även i här i Thailand! men den stora frågan är i vilken butik? Urban grubblade lite på det och kom på att vi skulle ta en tur till en megastor butik och hör och häpna där fanns vår mätare! Så det var rena rama julafton för Tommy i denna tekniska och elektroniska affär!

Sen fortsatte vi till nästa butik full av kläder där Tommy hade lite svårt att trivas, men som tur var fick han en god lunch på Food Court där de hade allt! Vi åt anka och kyckling med soppa och grönsaker till det facila priset av 15kr/st. Ja att äta i Thailand är inte dyrt.

Nu är vi på väg vidare mot Maldiverna och måste kontakta agent och betala 1.445 US dollar bara för att få komma in i landet, så vi hoppas verkligen att det är värt pengarna.

Vi har haft en härlig tid här i Thailand, men det finns alltid för och nackdelar.

Vår upplevelse av Thailand är att människorna här är mycket vänliga och till mötesgående trots att de inte alltid förstår vad vi säger, då inte alla talar engelska. Hade vi inte seglat med Sail Thailand Rally skulle vinna missat så mycket av öarna som finns här! Och övärlden mellan Phuket och Krabi är en vacker skärgård!

Tyvärr har turismen en allt för stor inverkan på miljön, för många speedboat som slåss om kunderna! Sen alla Long Tailboats som körs av fiskarna med stora bilmotorer och långa axlar! Ljudet av dessa är inte att leka med, de låter förfärligt högt, och de unga speedboat killarna kör båtarna som på film! Alldeles för fort utan minsta förstånd. Vi är förvånade att de inte sker fler olyckor.

Sen måste jag få säga att vattnet är grumligt, det är sällan mer sikt än 50cm, vilket för oss är för lite. Men detta är Mangrove land och kalkstenarna är bruna vilket gör att sikten är noll. Men vi är som långseglare jorden runt är tyvärr bortskämda med superklart vatten. Sen är värmen nästa minuspoäng för oss! Luftfuktigheten är total så du svettas floder bara solen går upp, och mitt på dagen finns knappt ett enda ställe att vara på utom i skuggan. Men det hjälper sällan då värmen och fukten tar dig direkt. Så att gå till affären att handla mat och bära varorna till båten är en stor bedrift.

Trafiken är en katastrof folk kör ihjäl sig varje dag! Alla dessa moppar och motorcyklar körs av barn gamla och bleka turister, få har hjälm fast det är lag på det. Det går fort också hastigheten är 50 km på tvåfilig motortrafikled men alla kör långt över det.

Innerfilen där kör moppar och där parkerar bilarna hur som helst så alla måste köra i ytterfil. Regeln här är störst går först! Vi har hyrt bil flera gånger och jag är så glad att vi kommer helskinnade tillbaka med bilen varje gång! Hade inte Tommy som körde bilen varit på alerten hade fler än en olycka inträffat. Vi har fått höra att om en olycka inträffar säger Thailändaren bara ”att hade Du inte varit här hade det aldrig hänt” så felet är nog Ditt!

Det är inte så många som kommer härifrån heller! Thailand är för många seglare en slut station. För här ska du fatta beslut om hur Du tar dig härifrån.

Man kan välja mellan att segla upp till Sri Lanka och vidare in i Röda Havet, vilket just nu är hyfsat säkert, eller så seglar du ut i Indiska oceanen och rundar syd Afrika ! Den vägen är lång och inte helt problemfri, så finns det tredje alternativet sätta båten på skepp hem till Europa. Prislappen är mellan 200.000kr upp till 400.000kr beroende på båtens storlek. För dessa pengar kan man ju segla nästan ett år.

Men ingenstans har vi sett så många båtar till salu som här, och inte många båtar som ska vidare utan de flesta lägger upp båten och flyger hem. Summering om Thailand för oss är att människorna är fantastiska i den miljön de har att vara i och visst finns det vacker natur och djurliv både under vattnet och på land som tar andan ur Dig, men minuset är turismen den som alla försöker tjäna på!

Vi samlar på minerna av det bästa och seglar vidare ut i Indiska Oceanen mot nya djärva mål. Maldiverna är 1.200 distans bort ungefär 8-10 dagar beroende på hur mycket vind vi får från rätt håll, och i värsta falla får vi sitta till havs i mer än 14 dagar då vinden är för svag, och gå det mesta för motor. Vädret uppför sig inte som det ska! De ska blåsa ostliga vindar nu ända fram till april, men det gör det inte det blåser sydväst eller nordväst och det vill vi inte ha. Men så fort vi hittar en lucka så seglar vi vidare.

Vid pennan Helene

Singapore till Malysia

Att angöra Singapore kräver agent! Ingen kommer in utan agent, samma procedur för små segelbåtar som för all kommersiell sjöfart. Men det var inte svårt, bara att betala 1.600kr. Agenten fixar allt det enda seglaren behöver göra är att ropa på VHF när man närmar sig ön Sisters Island, och fram kommer en båt och hämtar upp dina papper samt passen! Vi behövde bara vänta fem minuter så var vi in checkade i landet.

Båten som checkade in oss i Singapore.

Singapore är ett oerhört rent land. Allt är perfekt ordnat! Trafiken löper perfekt! Ingen ser ut att göra något fel, ingen går mot röd gubbe! Ingen slänger skräp på gatan! Det finns inget skräp alls, inte ens en fimp på gatan. Däremot finns det fina askkoppar utomhus där rökarna samlas, alla äter snabbmat i plastförpackningar och dricker fruktjuice i plastmugg, men man ser absolut inte en enda förpackning på stan.

Vi tog tunnelbanan runt i Singapore, den kommer på exakt rätt minut enligt tidtabellen, trots att det är ingen som kör! Tågen är förarlösa och allt är kliniskt rent här, vi såg en pappa och hans son som klev ombord, sonen höll en läsk i handen och genast startade ett högt tjutande flyglarm ! Pappan fick bråttom att stuva undan läsken i väskan, och då först tystnade larmet.

Att dricka eller äta i tunnelbanan är belagt med höga böter! Så när man kliver ombord på tåget filmas man och har du dricka eller mat synlig går larmet.

Vi hann inte lära oss alla regler, men vi lärde oss att det är dyrt mycket dyrt! Det är böter för nästan allt. Det är klart dyrare att leva här än i Sverige. Vi träffade Henrik Hertsell som som bor här sedan 20 år tillbaka, han kom ner och hälsade på oss, sist vi sågs var på Max födelsedag 2010 i Stockholm. Vi tog oss runt på alla sevärdheterna här i Singapore.

Det berömda lejonet på ön Sentosa Singapore.

Så vi stannade inte så länge i Singapore, utan fortsatte upp i Malacca sundet, vi hade tänkt oss nå Langkawi Malaysia, men efter ett och halvt dygn gick vi in i Port Dickson Malaysia, som ligger ganska nära Kuala Lumpor och staden Malacca.

Port Dickson Malysia.

Vi hade dålig vind och hela tiden hade vi svåra åskväder, inte något litet squall utan rejäla åskväder. Blixten slog ner i vattnet och dundret var helt öronbedövande, och när regnet kom blev sikten helt noll. Vi hade upplevt detta i Singapore också men att ligga till havs med detta dunder var långt ifrån kul. Varje dag helt förfärliga åskväder, och massor av regn, när vi ska passera i det hårt trafikerade Malacca sundet där det kommer det en tanker varje kvart antingen södergående eller norrgående!

Swimmingpoolen som fick nyttja i Port Dicksons marina och resort.

Men mitt i trafikzonen rör sig fiskare med helt tokiga belysningar nattetid, det är inte lätt att avgöra vilket sort flytetyg som man möter här! Det blinkar blått,grönt,rött och vitt både från för och akter och fiskar de bläck fisk så lyser det värre än på Gröna Lund. Många av dessa fiskare släpar också på en trål bakom båten, så att försöka avgöra om vi ska passera bakom eller framför kan vara ett bekymmer. För några väjnings regler som annars gäller för sjöfart, det gäller inte här, det har vi lärt oss. Vi är alltid de som måste väja för all trafik, även om vi seglar och de går för motor.

Det första vi såg av Langkawi.

Men vi har nu seglat genom Malacca sundet, och vi såg inte en enda pirat bara tokiga fiskare som inte flyttade på sig. När vi närmar oss Langkawi så ser vi en horisont av konstiga ljus i blått grönt och vitt! Så för att inte fasta i någon fiskfälla får vi lägga om kurs och kommer på så sätt in mer söder ifrån än vi tänkt oss, men vi glider in i morgonsolen och ser dessa vackra höga berg och gröna vatten.

Vi ankrar utanför Kohao Langkawis huvudstad på 4 meters djup i lera. Här ligger det fullt av seglare, vi ser en svensk som varit här i 17 år och han ger oss flera goda råd. Här är en Taxfree zone så att köpa öl vi och sprit är väldigt billigt, även maten är billig. Men det finns bara kyckling och fisk samt stora jätteräkor och det är ju inte så dumt.

Malysia är muslimskt! Även om det finns en liten del av befolkningen som är Indier. Kvinnorna har alltid huvudbonad vissa män har också en liten rund mössa på huvudet. Det finns såklart extrema muslimer även här och då är kvinnorna klädda i total svart klänning med endast hål för ögonen.

Men lite intressant att se är de unga här, de visar att de tillhör islam bara genom att ha huvudbonad men de har full makeup tajta jeans och högklackade skor! Vi talade med några Indiska personer här! och de verkar inte riktigt gilla varandra, så ger de muslimerna gärna en känga om de kan.

Rebaks strand Malysia.

Malysia har ganska god mat i mitt tycke kanske lite väl stark! Vi älskade att bege oss ut på Night Market där de sålde snabb mat. Så mycket gott, satay spett med jordnöts sås, Tommy älskade den friterade stora bläckfisken!

Jag åt gärna Plain Roti en slags kavlad deg som sedan stektes i olja, antingen med eller utan innehåll. Men här fanns även kokt ris som rökts i bananblad och sedan grillades på stenkolsgrill. De gillar att äta ägg här! I alla former särskilt en deg gjord på mjöl, ägg och konserverad mjölk, som de bakar på öppen eld och så toppar de skapelsen med karamelliserad mjölk och lite kokos. Så sött att tänderna nästan trillar ur.

På den här ön finns en insjö som kallas för The Pregnet Maiden. En riktig turistfälla.

Vi hittade en kvinna som drev restaurang utanför den fina restaurangen! Där hade hon en liten stenkolsgrill och ett arbetsbord. Här serverades kyckling och ris med stark sås. Det hon gjorde var att först koka kycklingen sen grilla den, så vi fick en soppa på avkoket med starka kryddor en grillad kyckling med ris och så hennes hemlagade chili sås, detta blev vårt favorit ställe hela kalaset kostade 14 svenska kronor, så en lunch för mig och Tommy gick loss på knappt trettio kronor!

Apor finns det gott om på Malysias alla öar och de stjäl gärna ur händerna på folk.

Vi firade jul tillsammans med Thomas Swan från Småland ! Han hade varit här i 17 är men nu började de bli svårt att få jobb här! Eftersom han var utlänning, och inte från Malysia så ville de inte ha konkurrens på arbetsmarknaden! Känns kanske igen från någon valaffisch ifrån Sverige! Vi seglade ut till en liten ö som hade en söt vatten källa. De hade även en fin liten hydda där vi kunde grilla mat och massor av väntande apor som hoppades på en smakbit eller två, de var helt förfärliga på att sno mat från vårt bord och och även från grillen.

Julmiddag med Thomas på Singa Besar.

Nyår firade vi på Rebak Resort och Marina, en väl skyddad hamn och marina gästerna fick tillgång till resorten pool och restauranger. Vi betalde aldrig utan man skrev bara upp sitt bryggplats nummer så kom allting på notan som vi betalade när vi checkade ut. Vi var ett gäng seglare som firade tillsammans några kände vi sedan tidigare men vi träffade också nya vänner, en dansk båt med Maria som var svenska och Lars som var dansk. Då fick vi reda på att det skulle gå ett Rally till Thailand, så vi beslöt att hänga på.

Andy och Nathalie från Schweiz firade vi nyår med och övriga seglare på Rebak.

Vi seglade sedan runt bland alla de Langkawiska öarna det är vackra höga öar, men vattnet är inte klart, man ser inte ens en meter vilket vi tyckte var lite trist, det finns också livsfarliga maneter! Av någon anledning finns det fler än vanligt just nu. En kväll när vi sitter i sittbrunnen och har precis stigit ur vattnet, kommer en manet stor som en 10 literhink simmande förbi.

Jag läste på och fick veta att just här dog en svensk förra året när han badade på stranden och blev stungen av en så kallad Box Jelly Fish! Den har gift till att döda 60 människor på tre minuter. Tommy har på sig en tunn heltäckande overall s.k swim suit när han simmar och dyker under båten, men det hjälper bra med att ha ett par nylonstrumpor och tunn långärmad tröja när man badar så kan inte maneterna brännas. Men det förtar lite av lusten för att bada! När man hela tiden måste kolla efter maneter.

Det flyter så mycket skräp i vattnet! Särskilt mycket i Indonesien och Malysia. Den här plastsäcken fastnade i vår propeller så Tommy fick dyka ner och ta bort den. Så vi måste hela tiden ha full uppsikt framåt för att väja för skräp och fiske pinnar. Det växer bra här i det varma vattnet så Tommy drar på sig swimsuiten för att skrapa snäckor, och försöka att inte bli stungen av maneter, ett hårt jobb att vara långseglare.

Särskilt när man måste sitta i poolen och beställa något svalt att dricka i värmen.

Vi bestämde oss först för att stanna ett helt år här i Malysia/Thailand för att kunna komma hem till Niklas och Petras bröllop i augusti, men efter att ha varit här i värmen bland alla mygg och apor och kollat in de eventuella marinorna så har vi beslutats att fortsätta segla ner runt Sydafrika, och inte försöka gå genom Röda havet som var vår första tanke, pga alla krig och eventuella pirater som kan finnas där.

Rekar resort och marina.

Men det är så det är på långsegling man ändrar sig hela tiden! Nu kommer vi istället segla med flera andra seglare och den danska båten Alexandra till Siri Lanka Maldiverna och sedan Seychellerna, där kommer vi ta upp båten och flyga hem till Sverige ett tag.

Vid Pennan Helene

Sista tiden i Indonesien

Vi besökte Lingga skärgården Senayang innan vi gick norrut för att lämna Indonesien. De här öarna var nästan värt hela resan, vi angjorde öar som inte fanns med i Crusing handboken, utan vi tog oss fram på egen hand. Det är inte helt lätt, eftersom det saknas ordentliga sjökort. Ibland kan man finna lite djupangivelser och de vikar som ser ut som goda ankringsplatser är ofta dubbelt så stora som man tror. Så att finna bra platser att ankra på var ganska svårt.

Utanför Kongka Besar där husen står på pålar i vattnet.

Den första ön var ganska känd men det verkar som få seglare går dit, hela byn står på pålar ute i vattnet, längs med stranden. Så alla har sjöutsikt och sin båt förtöjd i huset. Väl inne i byn så går det en cementerad stig längs med husraderna, och så plötsligt så dyker det upp en och annan liten affär!

Kongka Besar

Jag kunde köpa lite ägg, lök och potatis. Sen spreds sig ryktet fort att vi var i byn, då kom kvinnor med skottkärror fulla med frukt och grönt som det ville sälja till oss. Byns alla barn följde oss vart vi än gick, och alla hälsar vinkar och fotar oss med sina telefoner, för de har de trots att allt annat ser fattigt ut. Vi stannade två dagar och kunde åter bada bakom båten igen.

Men en av dessa öar var en fin vik, de hade en lång fin brygga som vi kunde förtöja jollen i. Men innan vi ens han få i jollen kom, ortsbefolkningen ut i sina små roddbåtar och en kille klev bara ombord och satte sig i sittbrunnen. Vi försökte prata med honom med det var svårt, då han inte kunde ett en ord engelska. Så med händer och gester försökte vi samtala, men killen bara pratade på och Tommy svarade på engelska!

Butiken på Kongka Besar.

Jag filmade de hela och det är verkligen en kul film, de samtalar men ingen av dem förstår den andre. Så fort killen som hette Ie hade åkt, kom nästa båt och lade till bakom oss och klev ombord, inte heller de kunde engelska! Men med teckenspråket förstod vi att de ville att vi skulle komma in till byn för att spela Bola! Men först skulle vi komma in och se byn, även denna by står på pålar i vattnet längs med stranden.

Killen som heter Ie rodde ut och satte sig i sittbrunnen och pratade fast vi inget förstod.

Vi promenerade runt i byn och vår guide kunde bara ett ord som vi förstod och de var Indonesia, och varje gång vi passerade ett hus kom de som bodde i huset ut och tog oss i hand. Vi hade med oss våra gamla läsglasögon som vi gav till de som ville ha! Snabbt spred sig budskapet och så ville alla ha glasögon. När vi passerade skolan kom alla skolbarnen ut och vinkade och ställde upp sig för fotografering.

Skolbarnen på Senayang.

Vi fortsatte bort till en nästan helt vattenfylld fotbollsplan, och nu förstod vi att det var här det skulle spela Bola som betyder fotboll.Men de skulle ske på eftermiddagen, så vi fick komma tillbaka då. Barnen från skolan sprang efter oss i sina fina skoluniformer, de verkade ha rymt från lektionen bara för att följa oss.

Två söta flickor i 10-års åldern stod på varje sida om mig och lite blygt försökte de svara om jag frågade något. Vi hade engelsk indonesisk lektion jag pekade på en sak och sa ordet på engelska och de sa det på Indonesiska. Snart så pekade flickorna på saker och bad mig om det engelska ordet! Som de snabbt upprepade och sa ordet till varandra som för att lära sig. En pojke hade lärt sig säga ”Good Afternoon Mister” vilket han upp sprang runt och ropade hela tiden.

Kolla in den hemmagjorda batongen som ordningsvakterna bar.

De är muslimer i byn så jag hade tagit på mig långärmat och en lång kjol, på huvudet hade jag solskärm, en del små flickor och kvinnor hade håret dolt bakom slöja! Jag förstår inte hur de står ut i värmen, men jag såg flera kvinnor med kortärmad visserligen lång klänning och några hade inte heller håret dolt.

När vi kom tillbaka på eftermiddagen för fotboll, så försökte Tommy säga att han kunde inte spela för sin brutna tå! De skrattade och skakade på huvudet som om det inte skulle vara något problem alls! Så vi fortsatte bort mot fotbolls planen. Där hade en match redan börjat! Det visade sig vara matchkamp mellan de olika öarna och det var duktiga fotbollsspelare som spelade, och ingen från byn deltog vilket vi hade trott! detta var proffs, som inte spelade i någon korpligan.

Fotbolls spelarna sprang runt i lervälling, då planen var helt vattensjuk, så efter en kvart hade alla spelarna lera över hela kroppen, då de gled runt som projektiler när de rumlade runt i sörjan.

Men alla i byn stod och tittade och en person refererade i högtalare som hördes över hela planen. Runt fotbolls planen stod de flera små hus med en liten veranda, där de sålde diverse olika saker, vi köpte några friterade grönsaker som var orangefärgade och sockrade, vi tror de skulle föreställa pommes frites! Men billigt var det knappt två kronor ungefär samma pris som för biljetten vi köpte för att få se fotbollsmatchen.

Killen i ljusa byxorna har fått glasögon och var vår guide som bara sa Indonesia hela tiden varje gång vi passerade ett hus.

Vi fortsatte runt och på andra sidan av fotbollsplanen där fanns flera små hemmagjorda restauranger som alla ville att vi skulle stanna och äta på. Nu hade ryktet om att vi hade glasögon att dela ut spridit sig, så alla äldre ville gärna ha ett par. Vi skulle kunnat dela ut hur många som helst, men tyvärr var vårt lager begränsat.

Tonåringarna ville bli fotograferade med oss! Varför de ville ha oss med på deras bilder förstod vi inte då, men fick det senare beskrivet för oss. Det är tydligen en sport att ta en selfie med en Bula vilket betyder Vit och lägga ut på Facebook eller skicka till sina vänner. Vi blev uppställda och fotograferade med söta flickor små spädbarn, kvinnor och män.

Här säljs en tjock pannkaka med kokos och mycket socker i god men väl söt.

Alla ville hälsa ta i hand och vi försökte le och se glada ut hela tiden, efter en hel dags leende och hand tryckande kändes de lite jobbigt. Vi fick en glimt av hur de Kungliga måste känna sig som har det som jobb, att le och trycka händer och ställa upp på foto hela dagarna. Men det var en upplevelse att få vara så i fokus, och alla människor är så otroligt vänliga trots att vi inte kan språket men man förstår en hel del med gester och ansiktsuttryck. Trötta lämnade vi fotbollen där ännu en cup match startat mellan olika lag.

Liten pojke och hans kattunge.

Ju längre norrut vi kom desto sämre ankringsplatser! De ställen vi trodde skulle passa enligt sjökortet visade sig bara antingen för grunda eller så var det stora olje hamnar, som inte fanns utmärkta i kortet. Så en kväll fick vi verkligen leta, när mörkret kom hittade vi en liten inbuktning på en ö där vi kunde ankra. För runt dessa nordliga öar är strömmen stark, det virvlar i vattnet och ibland var det som att åka uppför ett vattenfall. Vår sista hamn i Indonesien blev Nongsa Point på ön Batam, härifrån såg man Singapore Skyline . Det var en lyxig marina och för indonesiska mått mätt väldigt dyr så även för oss 540kr/dygn, men då ingick att vi fick bada i poolen och att de skötte utcheckning ur landet.

Vid pennan Helene

Indonesien är lite svår seglat

Vi har nu seglat här i lite mer än en månad och bara upplevt hårda seglingar och mycket motströms. Det kan ju vara så att vi är här lite försent på året, de flesta rallyn till Indonesien går ju i Juli-september. Men enligt boken ska det nu vara slut på hårda sydostliga monsunvinden och oktober november ska vara vindfattiga. Vi har bara haft hårda seglingar med ofta syd till sydvästliga vindar, och så fort man kommer i skydd bakom någon av de stora öarna, kan vinden komma från vilket håll som helst. Strömmarna som är mellan sunden hade vi inte heller hört, att de skulle vara så starka som de nu var. Vi trodde att segla i det stora innanhavet som Indonesien består av skulle vara smörsegling.

Det här är Diamon vår guide i Lovina på Bali.

Vi försöker segla till Bali men vi har blivit tvungna att vända två gånger för att vinden var 40 knop rakt emot, men tredje gången gillt. Så fort man kommer upp på Balis nordsida så minskar vinden och från att ha seglat halvvind i 30 knops vind får vi helt plötsligt kryss. Vi ankrar i Lovina på norra Bali just som natten faller på, och en båtkille dyker upp och vill hjälpa till. Daimon som killen heter kommer tillbaka nästa morgon och av honom kan man få all tänkbar hjälp, diesel, vatten, och tvätt, han kör oss in och ut till båten så slipper vi lägga i jollen. För det finns ingen jolle brygga här, bara sandstranden att dra upp jollen på.

Ett Hinduiskt Tempel där figurerna bär kläder.

Ett Buddistiskt tempel med mycket guld.

Utanför varje ingång till en restaurang eller ett vanligt hus ligger det en liten offergåva, det är ett vävt palmblad med lite ris soya och blommor samt en sticka brinnande rökelse. Det finns en moské här också och vi hör utropen, men inte lika högljutt som på Lombok. Bali är en hög vulkanisk ö med mycket grönska och blommor trots torrperioden.

En offergåva utanför en restaurang på Bali.

Här köper man blommorna till offergåvorna.

Vi åker runt på norra delen och utforskar ett Buddistiskt tempel, de var mycket vackert med förgyllda guldfigurer och drakar, klockor stora som hus står i samlad grupp på en liten yta. Skillnaden mot de överallt andra Hinduiska templen är, att de saknar förgyllda figurer. Deras är gjorda i sten och de sätter på guldfärgade kläder på sina figurer. Figurerna i sten får även fina tygparasoll och små offergåvor läggs vid deras fötter, eller vid de upphöjda altaret.

Grindar till ett Hinduiskt tempel, titta på utsmyckningen!

Vi hinner också med att bada i några heta källor här uppe i bergen, men det kändes lite konstigt att bada varmare än de var i luften, det är ju svalka man vill åt inte värme. Men det skulle vara hälsosamt att bada i det gröna vattnet.

Tommy tar ett bad i de varma källorna.

Det är kallt uppe i bergen bara knappt 20 grader och här odlar de grönsaker och bär. En dal kallades för jordgubbs dalen och längs vägkanten sålde de jordgubbarna.

Kryddnejlikor på tork i solen.

Det som imponerade mest var kryddnejlikorna som skördades nu. Doften ligger tung av nejlikor över de små byar vi passerar, de lägger ut dem på tork i solen längs vägen, likaså ligger det kakao och torkar på presseningar längs vägen.

Risfält uppe i bergen på Bali.

De skördade även ris nu, hela familjer var uppe på sin odlingslott och skördade ris stråna som sen slogs mot en sil så riskornen föll ut. Riset packades i stora säckar som bars för hand, många gånger brant uppför till av lastningsplatsen. En liten smal gammal gubbe kommer bärandes på en säck och Tommy och jag försöker lyfta den! Men den väger lite över 60 kg, så hur gubben klarade att bära säck efter säck i uppförsbacken är mig en gåta.

Lite inhemsk mat ganska gott.

Vi åt också inhemsk mat vilket var spännande, olika kokta grönsaker i röror med mycket chili och några röktstekta köttbitar, och så satey spett med kyckling, till detta serveras ett kokt ägg och ris.

De har lite turist attraktioner här, som att få hålla en flygande hund, stor som ett katt fast med vingar, de var lite läskiga men ansiktet och nosen var gullig.

Tommy vågar hålla en levande flygande hund.

Boaorm om man ville ha den om halsen och så en liten draködla, men jag vågade inte hålla något av dem Tommy höll flygande hunden och den var snäll.

Små apor kan man köpa lite baner till och mata, vilket vi gjorde. Då tog så fint ur handen på oss med sina mjuka fingrar.

Boaorm som jag inte ville ha om halsen.

Ett besök på en kaffe plantage där vi fick testa 16 st olika kaffe och te sorter, de använder mycket socker i allt här så de var sött. Men det finns ett kaffe som är väldigt dyrt!

Provsmaka av kaffe och te.

Det heter Luwak kaffe efter de lilla mårddjur som äter kaffe frukterna, som är söta och goda, och det finns två kärnor i kaffebäret som djuret sväljer hela. De bajsar sen ut kärnorna som människorna plockar upp och torkar, för att sen mala till kaffe😬

Detta lilla djur gör kaffebönorna rostade i magen.

Det stora Hinduiska templet på toppen av berget kändes tyvärr som en riktig turistfälla. Här stod det 30 stora turistbussar som alla kom från Java med färja för titta på templet. För att attrahera även barn var parken full av stora plast djur i färg glada färger, vi tror inte de hör ihop med religionen.

Stora plast figurer i Hinduiska templet för turister.

Befolkningen är trevlig men i Lovina var de förfärliga när det gällde att sälja t-shirts och halsband. Det är inte lätt att passera utan att de försöker bli först vän med dig sen vill de att du bara ska titta i deras bod för att till sist köpslå om varan. Utgångspriset är mycket högt, tex vi köpte ett linne till Tommy för 85kr som de först ville ha 180kr för, så vi tyckte vi prutat ner linnet bra. Men efter en resa till stan där vi besökte en supermarket kostade samma linne bara 18kr.

Vattenfall i bergen.

Mycket sopor flyter runt i vattnet, när vi låg på norra Bali i Lovina och hade vinden utifrån havet flöt hela soppåsar förbi, de verkar använda havet som sopstation. Sanden är inte heller vit utan det är svart vulkansand, så att gå barfota i sanden är samma sak som att bränna fötterna ordentligt.

En stor hanne på 150 kg.

Vi seglar sedan vidare 500 distans mot Borneo, vi gör ett kort stopp på ön Bawean, där de verkligen hade starka högtalare för utropen från moskén. Det var så högt och så många moskéer samtidigt som ropade i sina högtalare att vi inte kunde samtala i sittbrunn på en timme när de började humma och sjunga. Men de är väl vana vid oljudet.

En mamma och hennes unge.

Vi seglade i mestadels fin vind men några nätter var värre än andra, en natt hade vi svag vind men tre stora vågsystem som gjorde det obekvämt ombord.

En natt gled vi in i ett ruskigt stort åskväder! vi försökte ta oss ut och undan men de var för stort. Så i två timmar stod Tommy med gummi handskar och gummi skor för att våga styra, jag satt tryggt inne i salongen.

Blixtarna slog ner överallt i vattnet och det du dundrade så man fick hålla för öronen. Vi såg en tanker på håll och det såg ut som om blixten slog ner i den, för nästa dag låg en tanker för ankar mitt på det grunda havet. Alla instrument hade vi slagit av samt dragit ur alla antennkablar ifall vi skulle träffats av blixten. Vi har ju stålbåt så träffas vi av blixten blir det i alla fall inte hål i båten.

Vi är framme i Kumai flodmynning i exakt rätt tid för att segla in med tidvattnet.

Det är en grund flod! grundaste stället är lite mer än två meter, efter tre timmars motorgång 15 distans ankrar vi mitt emot den lilla staden Kumai. Härifrån går alla båtar upp längs floden in i djungeln där orangutangerna bor. Man kan välja på en två eller tredagars tur, vi valde endags tur och då blir det med snabb racerbåt. Det är troligen här, alla gamla begagnade racer båtar från 60-talet finns.

Staden Kumai på Borneo.

Men väljer man en längre tur så är det med en smal båt i två plan. På övervåningen bor gästen oftast endast ett par, och på undervåningen finns besättning och kök. Det är ombyggda fiskebåtar så för att klara av standarden som vi västerlänningar har, så finns en riktig sitt toalett (annars finns bara stå toaletter här i Indonesien) med vattenspolning uppbyggd på akterdäck som ett svenskt utedass. Man har full service alla måltider ingår, och på övre däck finns tjocka madrasser med höj och sänkbara myggnät runt om. Ett stort bastant matbord och några sköna moderna fåtöljer, där gästen i lugn och ro sitter och färdas längre och längre in i djungeln. Det såg faktiskt väldig härligt ut, och så stannar de till vid olika små bryggor och utforskar djungeln.

Ombyggd fiskebåt för flera dagars tur på floden! Fina eller hur.

Vår guide Ia och racerföraren Hattman.

Men vi i racer båten drar förbi alla långsamma båtar i 25 knop det är 35 distans upp i floden så det tar en och en halv timme. Föraren Hattman som körde sin egen båt, men som tyvärr inte kunde någon engelska och vår guide Ia som visste massor om orangutangerna och djungeln.

Motorn som satt på den lilla racing båten var inte heller ny, och den behövde hela tiden lagas med en folie plast remsa, och för att stanna motorn kortslöt han två tampar, kylvattnet hade han dragit fram till förarplatsen så han hela tiden såg att den blev kyld ordentligt. Det blev många ofrivilliga stopp på vägen då han var tvungen att mecka med motorn.

Hattman lagar motorn med en plastfolie.

Väl framme så promenerade vi in i djungeln 2 km till utfodringsplatsen av orangutangerna. De är mäktiga att se på när de kommer slungandes i lianerna. En hanne vägde 150 kg. Vi såg också en orangutang mamma med sin 8 månaders baby som höll sig fast i hennes bröst. Det finns också andra mindre apor som gärna vill ha en banan eller två samt vildsvin som troget väntar under aporna i träden för att få sig en smula.

Orangutang mamman som inte ville flytta på sig.

På vägen tillbaka till båten ligger en mamma och hennes unge på vägen vi ska förbi, hon vägrar flytta sig och när vi kommer för nära skriker hon och går till attack, det kändes lite läskigt för vi hade ingen stans att ta vägen där på den upphöjda smala pontonen. Men till slut gick hon upp i ett träd så vi snabbt kunde gå förbi.

Här finns det skorpioner farliga tarantella spindlar giftormar, små björnar och självlysande svampar. Som tur var såg vi ingen av dessa djur på vår promenad. Jo så finns det ju krokodiler i floden förstås men det hindrade inte lokalbefolkningen från att bada.

Det var en fantastiks tur vi gjorde på floden det tog hela dagen så just när solen gick ner var vi tillbaka i båten.

I det här betonghuset bor det bara fåglar.

Här i staden Kumai är det knappt några turister alls. Det som finns här är stora höga betonghus! Som är försedda med högtalare som spelar upp fågelkvitter på hög volym. De bor inga människor i dem utan fåglar. En liten svalliknande fågel som bygger bo av sin saliv. Dessa bon tas sedan om hand av ägarna till husen och säljs riktigt dyrt till kineser och japaner, som verkar tro att de är nyttiga att äta. Det är en stor industri det här med fågelhusen så man förstår att de är

Det finns inga riktiga matbutiker bara marknaden med frukt fisk och kyckling, som alla ligger till försäljning i värmen. Vi vågade bara köpa räkor som vi såg låg på is och grönsaker. Kycklingen såg mindre aptitlig ut, med flugor som flög runt runt.

Det fanns inte så mycket mer att göra här så efter ett par dagar seglade vi vidare mot Belitung. Resan dit tog tre dagar då det är 300 distans.

Vi startar som vanligt i motvind och motorgång, sen när vi kommit lite längre ut i detta otroligt grunda hav, kan vi falla av mot målet. Det är bara som mest 30 meter djupt här, men från Borneo går vi i två dagar på bara 8 meters djup. Det finns flytande fiskenät överallt så havet blinkar i många färger på kvällen, så det är svårt att avgöra var man kan segla. Vi kör in i ett flytande nät mitt i natten och det känns som att fångas av en fallskärm. Vi har långköl och propellern sitter skyddad bakom rodret, så vi klarar oftast att glida över näten.

Men detta nät hade en liten flyt lina som dras in i vår alltid snurrande propeller. Så nu satt vi fast.

Eftersom vi inte får igång dyklampan vågar Tommy inte dyka på natten och så är det höga vågor som kan vara farliga att simma i. Vi fiskar upp nätet med ett litet ankare på sidan och skär av nätet, sen ner på badstegen och skära av nätet även där, så vi kan komma loss. Men vi har ju fortfarande en bit sittande kvar i propellern så vi vågar inte starta motorn. Så vi får segla hela natten i den svaga vinden i 2 knop. Vi seglar därefter över flera flytande nät, och som tur är fastnar vi inte i dem. Så fort ljuset kommer dyker Tommy ner under båten, sikten i vattnet är nästan noll, då det är så grunt och grumligt, men Tommy lyckas ta bort den tunna flyt linan som satt runt propeller axeln. Så vi kan starta motorn. Men efter ett par timmar kan vi segla igen i god vind. Till natten kommer vi in i ett jätte stort fält av båtar som fångar bläckfisk med starka lampor. Det ser ut som man seglat in i en stor stad. Längs horisonten ser det ut som soluppgångar lite överallt.

Det är ju inte så att dessa fiskebåtar väjer för oss heller, utan vi får försöka kryssa mellan dem vilket inte alltid är lätt, när vi seglar med två försegel ut bommade på var sin sida om förstaget med akterlig vind. De svarar inte heller på VHF om man skulle ropa, för antingen har de ingen eller så kan de inte engelska. Annars använder de VHF:n som en telefon här! Vi lyssnar på samtal på kanal 16 i timmar och ibland även böneutropet från någon Moské, om inte någon lokal stjärna sjunger en stump. När det är som värst, måste vi stänga av VHF;n.

Nästa äventyr blir ett squall som vi får tidigt på morgonen, just som vi upptäckt att vi åter släpar på något där bak. Vi drar in seglen men gör i alla fall 2 knop framåt då Tommy tar på sig cyklopet och dyker ner och kollar, han har svårt att hålla i sig i motströmmen men han drar sig fram. Där sitter en rest av fiskenätet från igår kvar på det lilla stopp som rodret har för att inte gå helt i sidled, det är den enda lilla hake vi har under båten och där fastnar det såklart.

Vi ser en tromb i det annalkande ovädret det är en stor pelare från molnet ner i vattnet och skulle vi träffas av den tromben så skulle vi nog få stora skador på båten. Men vi hinner få in seglen och sätta på motorn för att försöka komma så långt bort från den snurrande tratten i himlen som möjligt. Men det verkar som den hela tiden följer efter oss oavsett vilket håll vi styr undan till och till slut lyckas vi, men känner hur vinden snurrar och ökar innan vi kommer tillräckligt långt bort. Sen öppnar sig himlen och regnet öser ner. Jag passar på att ta en dusch på akterdäck, sen fyller vi upp en 20 liters dunk med vatten att ha till tvätt så lite nytta av ovädret får vi alla fall.

Men senare när vi ankrat i paradiset Belitung, så är det vita sandstränder med stora runda stenblock som vi ser! det är lite likt The Bath på Brittish Virgin Island. Eller så ser det ut som på västkusten fast med palmer och vita sandstränder i mellan stenarna. Det är väldigt vackert här och vi har ankrat på 4 meters djup och ser botten fint. Vi badar minst ett par gånger om dagen för att svalka oss men de hjälper inte så vi söker skuggan, kvällarna är de som är bäst då sitter vi sittbrunnen och njuter den sköna kvällsbrisen.

Hit åker den inhemska indonesiska befolkningen på semester. De kommer i stora grupper och körs runt med båt i den lilla skärgården, för att sedan fortsätta till en restaurang matsal där de får mat och dryck. Vi har mer än 30 grader varmt, och lika varmt i vattnet.

Men turisterna som kommer de är fullt på klädda! kvinnorna har först långbyxor och ovanpå de en kjol som går ner över vaderna, de har flipp flopp skor med strumpor, och eftersom de är muslimer heltäckande huvudbonad och långa ärmar på blus eller jacka. Jag såg fler kvinnor med handskar! Jag fattar inte hur de står ut att vara så påklädda i värmen. Då man själv har stora problem att sätta på sig en enkel tunn klänning för att försöka vara propert klädd bland befolkningen här.

Vi lämnar paradiset Belitung och fortsätter norrut, hyfsat bra segel väder första dygnet sen resten för motor. Vi ankrar upp utanför en stad i vattnet på pelare, där befolkningen bor. Till kvällen kommer det båtar ut för att kolla in den ovanliga synen av en segelbåt utanför deras by! De har med sig barnen och fotografera sig själva med oss som bakgrund, vinkar och försöker kommunicera .

På väg till den lilla byn i Linga skärgården Kongka Besar.

Men de kan ingen engelska och vi väldigt lite Bahasa som språket heter här, men med armar och ben så förstår vi varann. De bjöd oss in att se oss omkring i byn, så nästa dag tar vi jollen in. Jag har en app som talar indonesiska ord och försöker på så vis tala med dem. Alla husen står på rad längs vattnet så alla har sjöutsikt. Medans ytterdörren är mot en liten smal betong väg, där alla går förbi så även vi.

Byns alla barn hänger på oss och vill bli fotograferade med oss. En mamma och hennes lilla dotter vill absolut att jag är med på bild. De är muslimer här så jag har satt på mig en långärmad klänning, och en hellång svart kjol. Inte alla kvinnor har huvudbonad, men de flesta har långbyxor med kjol ovanpå, så även flickebarnen.

Jag lyckas få köpa ägg lite potatis och en stor melon och så köpte vi kokosnötter som Tommy gillar att knapra på.

Jag har just handlat i byns affär.

Vi har nu varit på flera okända små öar som inte är med i guiden över indonesiska ankringsplatser och träffat människor som inte sett så många segelbåtar, alla är väldigt trevliga och tillmötesgående utom på ett ställe som var en större by längs vattnet, med en diesel brygga på.

Fickparkering av båten.

Där försökte vi få köpa diesel men det var slut sa de! Bara bensin fanns, men så kom en kille som i alla fall kunde något ord engelska och vips fick vi köpa 40 l diesel. De flesta som åkte förbi oss vinkade inte! Men vi vet också att man som utlänning måste ha agent för att få köpa diesel eller bensin, det pga drivmedel är subventionerat av staten och alla utlänningar ska betala dubbelt upp för att få köpa.

Så här ser husen ut underifrån.

Nu är vi snart framme i Singapore och så väntar nya äventyr längs vägen.

Vid pennan Helene

Från Australien till Indonesien

Indonesien

Seglade iväg från Australien den 27 september Segla är ju synd att säga för vi har ingen vind, utan får gå för motor första dygnet. Sen får vi en härlig slör och kör med bommarna uppe distans efter distans. Australiens flygande kustbevakning ropar upp oss flera gånger under den tid vi vistas på Australiskt vatten, de har superkoll på varenda båt och vi får rabbla vårt MMSI nummer och senaste hamn vi checkade ut ifrån. På väg mot Kupang.

Så fort vi kommer ut på internationellt vatten dyker fiskebåtarna upp från Indonesien, de är ganska små båtar och en av dem vänder upp efter oss, när vi vinkar vinkar de inte tillbaka utan de smyger upp i aktern på oss och vi ser fem män som står och tittar. Det känns inte bra så vi ropar upp S/Y Margrethe och ber dem ta vår position och stå stand by ifall vi behöver hjälp. Men så fort vi sänt via VHF så vänder båten tvärt och försvinner ut synhåll. Nu tror vi bara att de var nyfikna och kanske bara ville tigga tills sig något av de förråd vi har ombord. Men man vet aldrig det är ju så här pirater agerar också.

S/Y Margrethe nådde den Australienska kustflyget och gav dem en läges rapport via VHF så hjälp hade funnits inom räckhåll.

Kupang vid Teddys bar.

Vi får också rapport om att en jordbävning ägt rum norr om Timor och att tsunami våg träffat Sulawesi. Vilket vi först senare förstår katastrofen av.

Färg granna båtar utanför Kupang och Sy Margrethe.

Vi glider in mellan en liten ö och stora ön Timor mitt i natten den 2 oktober, och så mycket lysande flytetyg som vi passerar i sundet har vi sällan sett, visst Engelska kanalen är full av fartyg och mycket stressig att passera men här var det så många småbåtar utan riktig belysning, de hade en färggrann blinkande väldigt ljussvag belysning. Men vi ankrar på 10 meter djup utanför Kupang där Teddys bar ligger tar en kopp the och går och sover ett par timmar.

Maxi taxi i Kupang.

Klaus från den danska båten Margrethe hämtar Tommy för incheckning i Indonesien som numera ska vara enkel att fixa själv! Visst enkelt och enkelt allt beror på vad man har för parameter, det tog dem 6 timmar att åka runt mellan immigrationen,tullen,karantän och hamn chefen. Sen skulle tullen och karantän med ut och inspektera båten men eftersom vinden vänt och stora vågor slog upp på stranden så bestämde de att komma imorgon bitti istället.

Starka strömmar mellan öarna här i Indonesien.

Tullen och karantän vill inte komma samtidigt och vi förstår efteråt varför! Karantän killen han försökte hela tiden få in pengar! Han hävdade redan igår när Tommy träffade honom i land att han ville ha 25 USD eller AUD ! Vi nekade och sa att vi inga dollar hade! Då ville han istället ha 150.000 rupees, men vi hade inte varit i bankomaten så vi kunde inte heller ge honom det . Det första han frågar om när han kommer ombord är om vi har choklad? Jag plockar fram en påbörjad chokladkaka då jag tror att vi inte fick föra in det! Men de var inte fallet han tog den bara och stoppade i sin väska för eget bruk! Min sista choklad vilken typ! Han frågade sen om vi hade alkohol men vi nekade! Han brydde sig inte ett dugg om det han borde förhört sig om! Såsom frukt och grönt eller om vi hade färska ägg, eller något annat som skulle kunna vara farligt att föra in i landet. Som vi förstår det finns inga restriktioner om införsel av matvaror till Indonesien.

En stor Komodo drake på ön Komodo.

Tullen uppförde sig betydligt bättre mycket trevliga killar som gjorde sitt jobb så försynt och försiktigt. De frågade om alkohol och nu uppgav vi att vi hade det och visade honom barskåpet med fyra halvtomma flaskor som han fotade av han ville också se vårt innehav av medicin som vi har ombord. Vi har narkotiska medel såsom morfin och lugnande samt hostmedicin, men vi har också en tulldeklaration från den svenska OSK läkaren Pär Olofsson som skrivit ut detta till oss. Eftersom det är dödstraff på innehav av narkotika här var vi lite oroliga om hur de skulle göra här! Men det var inte fråga om att beslagta något utan de nöjde sig med vår lista av alla läkemedel vi har.

Fullastad båt på Lombok.

Kupang är en liten huvudstad på ön Timor och den är bullrig med fullt av trafik att åka bil här och köra själv skulle jag inte klara! Det kommer små moppar på både din vänstra och högra sida om bilen och ibland kör mopparna fem i rad framför dig. Bilarna kör med tutan och ganska fort, de tutar innan varje av och påfart för att tala om att de kommer, och med så mycket trafik och alla bilar gör samma sak så förstår ni hur mycket det tutas här.

Lombok drabbades av en jordbävning i augusti i år, detta är på lilla ön Gili Air.

Huvudgatan är täckt med prång och små butiker där det säljs kläder och handväskor, jag har svårt att förstå att människorna här skulle vara så intresserande av detta, då de uppenbart är väldigt fattiga. Jag hittade ingen mat affär värd namnet mataffär! Men en fin liten marknad med frukt och grönt, jag köpte ett vitkålshuvud, 6 tomater, två gurkor färska kryddor och åtta himmelskt goda mangos allt detta för trettio svenska kronor! Och då säger båtkillarna på stranden att vi blir lurade på priset för vi är Bulas (vita) men i så fall blir jag gärna lurad.

Moske på Gili Air som drabbats av jordbävningen, men man håller bön ändå.

I seglar vidare mot Komodo en sträcka på 260 distans. Till en början för motor men sen så får god vind och kan segla de sista 160 distansen. Vi ändarna oss när vi ser att det blåser för mycket för ön Komodo och går in på ön Rinca. Här ankrar vi upp helt ensamma i en vacker vik med sandstrand längst in och höga brunbrända berg runt om kring. Här springer aporna på stranden till kvällen och det finns även komoder här men Tommy var inne och försökte hitta några som hörde fanns där men de lyste med sin frånvaro. Några ensamma fiskare kommer in i viken och tittar nyfiket på oss och frågar om de kan få lite rep, eller vatten. De kan ingen engelska men med kroppsspråket fungerar det ändå.

Nu kan vi äntligen bada igen från badstegen det var två månader senast, pga alla krokodiler och livsfarliga maneter i Australien.

Enda transportmedlet på Gili Air.

Vi går in till ön Komodo nästa dag och kollar in Komoderna de stora drakar som bara finns här och på ön Rinca. Det är en nationalpark här och man får betala för allt såsom att snorkla ankra och gå runt i parken för att se drakarna till en kostnad av 600kr för två personer.

Hästdroskor som står och väntar på kunderna längs stranden.

Men det var läskiga drakar att titta på de små kändes ofarliga men de stora kan nog bitas ordentligt. Deras bett är giftigt och full av farliga bakterier så man får se till att inte bli biten. Men nu på eftermiddagen ligger de stilla vid vattenhålet som bara var en fuktig liten grop och vilar sig. De jagar på tidiga morgontimmarna och då lägger de sig i bakhåll vid just ett vattenhål, de ligger så stilla och smälter in i naturen så de syns knappt när grisar,bufflar eller andra små komoder kommer för att dricka. Här i nationalparken växer också kappock trädet som man får kappock ifrån och fyller båtkuddarna med. Tamarinden frökapslar var mogna nu så vi fick plocka några, men jag vet inte riktigt hur man tillreder dem, de smakar väldigt surt och jag vet att det används i matlagningen här i Indonesien.

Turistbåtarna på Gili Air med Bonnie i bakgrunden.

Vi seglar vidare mot Lombok och passerar den aktiva vulkanen Guneang Sanesang vi ser den i flera timmar då den är så hög och stora rökpuffar kommer ut ur den samtidigt som när vi kommit nära kan höra hur det mullrar. Lite läskigt tycker jag nog det är men bara 5 distans i från ligger en liten by så det var väl längesen den hade ett utbrott. Till kvällen när det blir mörkt ser vi eldsflammor som sprutar ut i foten av vulkanen.

Härliga små restauranger längs stränderna.

Vi får hård motvind på natten och beslutar oss för att söka hamn, då vår impeller inte fungerar som den ska. Vi går tillbaka 25 distan och går in i hamnen Badar på Suwbawa. Det är en industri hamn så enkelt att angöra i mörker. Vi ankrar på 10 meter längst in och sover ett par timmar, sen river Tommy fram reservdelar till vår impellerpump och så byter han ut impellern och kammen som var sliten och även en bricka som blivit för tunn av slitage. Sen starar vi motorn och allt fungerar perfekt igen. Kan väl inte nog poängtera hur viktigt det är att ha med sig reservdelar hemifrån, för att hitta reservdelar i Indonesien är omöjligt.

Solen går ner bakom Bali.

Seglingen fortsätter till Lombok och vi lägger oss på den lilla ön Gili Air. Här bor cirka 500 personer och de har inga motordrivna fordon. Bara häst och vagn som de använder för transport och så cyklar. Den är en muslimsk ö så varje morgon klockan sex hör vi böneutropet i högtalaren från toppen av mosken.

Farliga fiske fällor som inte är belysta nattetid.

Men det är också en turist ö med massor av små enkla bungalows ett hotell och massor av restauranger längs stranden. Dykning och snorkling är det som drar folk hit och att man kan stanna på Bed and Breakfast, hostels eller på vandrarhemmet mitt på stranden, som består av ett gammalt militär tält och tältsängar. Ön var verkligen charmig med sina mini hästdroskor som enda transport medel. Vi cyklade runt ön på en dag och såg befolkningen som bodde på mitten av ön och turisterna som höll till ute vid vattnet.

Sköldpadda som simmar förbi båten.

Vi försöker ta oss härifrån till Bali men sunden mellan öarna har den här årstiden syd eller sydvästliga härda vindar och sen till kommer strömmen som kan vara upp mot 8 knop. Två gånger har vi försökt segla ut i sundet men båda gångerna har vi vänt pga för hårda vindar på 40 knop rakt emot. Så nu ska vi försöka gå i morgon innan det blir ljust, för vindarna brukar vara mindre då. Det är inte lätt att försöka tyda väderprognoserna här för det är så mycket lokala vindar från höga berg och straka strömmar som kan vara svåra att ha emot sig. Så att segla här är ingen smörsegling, bara besvärliga motströmmar och hårda fallvindar från bergen.

Vid pennan Helene