Seglingen till Grenada blir halvvind slör cirka 20 knops vind. En hel del squall på nätterna, vilket är jobbigt för man måste dra in seglen lite snabbt då vindstyrkan ökar upp till 40 knop. Efter ett dygn hamnar vi i en helt nybyggd area med oljeplattformar.

De finns inte med i sjökortet, men vi hörde på radion i Surinam att de hittat gas och olja i vattnet på gränsen mellan Guyana och Surinam. USA var tydligen också med och investerade vilket syntes på storleken och omfånget av oljetorn och stora båtar.

Vi får då lägga oss på en kryssbog i flera timmar för att klara av att passera på behörigt avstånd. Lite guppigt och så får vi salta vattensjöar över däck vilket inte är så kul.

Vi går långt ut till havs cirka 120 distans,för att inte komma för nära Venezuelas kust. Vi har stängt av AIS och lanternor på natten, för att inte synas då området är känt för sina pirater. Men dag fyra ser vi ett stort ljus på vattnet mitt i natten, flera timmar innan vi ser vad det är! Så då slår vi på lanternorna så de kan se oss.

Det är antagligen en kinesisk jätte trålare som är upplyst värre än gröna Lund. Trålaren har inte heller sin AIS på, så vi kan inte se vem det är! Båten åker sakta och lite i sick Zack så Tommy blir lite förbannad, när han kommer för nära. De har ju hela havet att att tråla på! De behöver ju inte komma 100 meter från vår båt.

Efter det dyker det upp ett vitt ljus, det är en liten motorbåt som har kurs mot oss. Men som passerar 25 meter framför och viker sedan av söderut längs vår styrbords sida. Detta skulle kunna vara en pirat! Som kanske inte vågade chansa då jättetrålaren fanns inom vår räckvidd, Som tur var sov jag annars hade jag blivit nojig, och trott de var pirater men man vet aldrig vilka som döljer i dessa små båtar.

Efter fyra dygn till havs så seglar vi in till Grenada, och nu är cirkeln sluten för det var här vi seglade söderut ner mot Panama och började vår jorden runt segling. Eftersom Corona råder får vi inte gå någon annanstans än till huvudstaden Port Lois för att checka in. Vi får inte igång vår utombordsmotor så vi går in först nästa dag.


De första de frågar efter är vårt Corona test ! Som vi visar men de är för gammalt säger de! Vi visar då upp vår karantän tid i Suriname med underskrift och friskförklaring! Men de dög inte! hade vi inte en 7 dagar gammalt Corona test. Så var de vara att åka tillbaka till Suriname för att skaffa ett! Men för tusan säger vi vi har ett negativt test och efter det har vi suttit 14 dagar i karantän, och efter det har vi seglat i fyra dygn på havet utan att träffa en enda människa! Så vad är problemet?

Minister William vill inte hjälpa oss. Han säger vi kan inte avvika från våra regler! Vi står på oss, ingen kan vara smittad efter 14 dagars karantän och fyra dagar till havs. Mr William ringer då upp en läkare som säger att vi får komma in. Men vi måste sitta ytterligare en vecka i karantän. Sedan måste vi testa oss till en kostnad av 1.500kr/ styck innan vi får komma in. Det är dyrt med Covid test här.

Men på sjunde dagen får vi ett sms om att vi ska komma in till tullen och immigration för att checka in i landet. Ingen sa något om covid testet vi skulle göra, så vi sa såklart inget heller om det. Den ena handen vet nog inte vad den andra gör här på Ministeriet of healt security . Men vi tackade och försvann runt hörnet så fort vi kunde.

Nu har vi varit på Grenada i tre veckor och njutit av vackert väder med ständigt skön bris ombord, inte den tropiska värmen som Suriname bjöd på. Vi ligger nu i Prickley Bay och har närhet till båt och mat butiker samt en hel del restauranger.

Det är öppet överallt här har de bara haft 39 fall av Corona här. Men överallt måste man bära mask, och utanför varje butik eller restaurang finns det ett handfat och tvål samt en säkerhets vakt som kollar att du verkligen tvättar händerna.

På restaurangerna och på butikerna måste du uppge ditt namn och telefonnummer som de bokför i fall de skulle behöva smittspåra. Vi har just fått veta att det är svårt om inte säga nästan omöjlig att få ett flyg hit, de skärper reglerna hela tiden, när vi kom gällde 7 dagars covid test nu är det nere på 72 timmar. Och kommer man från Europa eller USA så hamnar man i karantän i 14 dagar på Hotell till på egen bekostnad.
Varje morgon är jag med på Noodel vattengympa vi är ett gäng som troget ställer upp varje morgon. Vi använder de färgglada långa plastleksaker som de här kallar noodel att flyta på och att göra många olika rörelser med.

Vi badar i klart fint vatten här och det är 28 grader varmt. Så man behöver inte vara badkruka här inte! Dagarna går och vi renoverar hela tiden något på båten, sist var det diskproppen som totalt rostat sönder. Vår lilla 2 hästars utombords motor har totalt gett upp. Den fick vi i bröllops present 1985 så man får väl säga att den hållit rätt bra ändå.
Vi hade också problem att få igång stora utombords motorn men efter en hel del meckande och utbytta delar så går den på fint nu. Så har våra gamla datorer gett upp, vi använder dem sällan men eftersom de används till SSB radion, så lämnar vi in dem för reparation och nu fungerar det igen.
Varje morgon kör det ett lokalt VHF nät här alla seglare får info om lokala företagare som hjälper till med transporter av mat, vin eller båtdelar. Det finns också en konstig prick som varje morgon kör en gåta för oss seglare att gissa, hans båt eller båtar är lite av det ovanliga slaget.

Vi tog oss en riktig långpromenad till Hog Island det är en mil fram och och tillbaka, här mötte vi OSK legenderna Anna och Krister från båten Caiso de har seglat här sedan 60-talet. De seglar i en Arcona 32 och ligger gärna ankrade här på den lilla paradisön Hog Island.

Vi har åter träffat seglare som vi träffade i Sydafrika. Bob och Beverly på katamaranen Icaros, Bob och Glenda från Nero och Jim och Wendy från Jaga II och så två båtar till Spill the Wine med Chris och Nancy och Fenton och Koshima. Alla är åter samlade här i Karibien.

Vi träffas ibland ombord för en Sundowner eller så tar vi oss in till någon utomhus bar för att ta en öl. Men vi brukar först ta en riktigt långpromenad så man verkligen förtjänat sin öl.

Efter en månad i Prickley Bay så lämnar vi för att segla upp till Carriacou, och ankrar på 5 meters djup med så klart vatten att vi nu ser vårt ankare. På morgonen kommer en liten båt och säljer färsk fisk, lobster och vitt vin! Vilken service de vill gärna ta våra sopor också, men de brukar vi själva ta in och slänga i någon riktig avfalls behållare.

Nu ligger vi nog här på Carriacou i en månad för att sedan försöka ta oss upp till Union Island som tillhör St.Vincent och det är ju ett annat land. Då kommer vi nog behöva ta ett covid-test innan vi kan komma in. Men det ligger bara 8 distans bort så det är nära.
På Återhörande Helene och Tommy.