Toamotus


Vi trodde att det fanns små fina Söderhavsöar. Men så är inte fallet! Här finns nästan inga öar över huvudtaget, utan det är mycket stora atoller! Vilket betyder att det är ett stort ringrev av ihopsatta öar med en insjö innanför! Det är stora avstånd från ena till den andra sidan inne i lagunen allt mellan 8-50 distans.

Oftast med endast en svår och trång passage för att komma in i lagunen. Denna ingång skall passeras i exakt rätt ögonblick, annars kommer man inte in alls! Utan man blir tvungen vänta utanför för att tidvattnet ska vända. Eller så försöker man gå in ändå, och då kan strömmen kan vara upp till 9 knop i passagen.
Då känns det som att åka uppför ett vattenfall med stående vågor och virvlar.

Det finns 79 atoller Tuamotus skärgården så vilka skall man då besöka? Beskrivningen på alla de olika atollerna varierar verkligen. Men ingen atoll är högre än palmerna som växer här, så de syns knappt förrän man är fem distans ifrån. Vattnet innanför revet i lagunen är oftast varmare än havet så det bildas moln ovanför atollen, så ser man inte palmerna så, ser man förhoppningsvis molnen.

Det flesta laguner är bara delvis utmärkta! på våra sjökort. Så vill man segla här så måste någon stå på fördäck och kolla så vi inte går på något korall huvud. Känns verkligen som när vi seglade i Finska skärgården tidigt 80-tal där inget var utmärkt utanför de prickade farlederna.

Men när man kommit upp i skydd av vinden och har ankrat i turkosblått vatten, och ser stora vackra fiskar simma runt båten. Då är man helt klart i paradiset. Det finns en liten by på Kauehi, där det bor ett femtiotal familjer. Ungdomarna går på den enda prydligt betong belagda gatan med stora bergsprängare på axeln, spelandes riktigt bra musik.

Eftersom det bara finns begränsat med el. All el här kommer från ett stort bullrigt dieselaggregat! och ingen internet så kan de inte spela i sina mobiler som vi gör hemma! Utan det är som på 90-talet här. Telefonkiosk med fast telefon, ifall man vill ringa. Paraboler vid varje husgavel för att se TV. Det finns ingen radiostation som sänder här heller, så på radion är det tyst vilket är lite tråkigt. Vi som har varit bortskämda med så mycket bra annorlunda musik tidigare på vår resa.

Det finns två matbutiker med halvtomma hyllor. De har konservburkar och kakor, torrmjölk och frukostflingor. Massor av chips, ris och soya. Kollar man in i kyldisken finns det läsk, öl, grönmögelost och smör! Grönsaker och frukt kommer bara en gång i veckan och då kan man hitta vitkål morötter och äpplen. I frysboxen har de oxfilé och kyckling och drivor av fryst pain riche samt glass.

Man kan inte heller äta fisken i lagunen för den är förgiftad av cigutiera vilket är ett dödligt gift, som bildas på korallerna som fiskarna äter av. Det enda som växer här är kokospalmer. Men det är kokosnöten som gör det möjligt för folk att leva här. När kokosnöten är grön innehåller en god söt mjölk liknande dryck, sen mognar den och mjölken blir till vitt gott kokoskött. Då tar man ur köttet och torkar det i solen. Den torkade kokosen kallas för kopra.

Det är stor uppståndelse när båten från Tahiti kommer varje onsdag. Då står alla på kajen och väntar på sina beställningar. De flesta har beställt öl! men byggnads material, kylskåp, parabol antenner och allt vad man kan behöva skeppades av från båten. I retur tar det med sig all kopra som folk har torkat, tillbaka till raffinaderiet på Tahiti, där den pressas till oljan som blir allt från margarin till tvål. De får 1 dollar per kilo i betalt för kopran.

I början av juli börjar deras stora årliga firande och som avslutas i slutet av juli, byns invånare har fixat till massor av hemgjorda restauranger runt fotbollsplanen. De har plockat ihop lite udda bord och stolar som de har dekorerat med palmblad, drivved och vackra snäckor, det finns inget golv utan bara vit korall sand. Vi träffade på ett amerikansk par från Montana som vi gjorde sällskap med på en av de alla restaurangerna.

På menyn stod det grillande revbenspjäll med caramel glaze! Till efterrätt blev det äppelflarn med kokoskräm och vanilj. Revbensspjällen var goda men vi fick halva tallriken full med ris och ingen sås! Ingen grönsak utan bara två bitar Pain Riche. Till detta skulle det ha smakat gott med en kall öl! Men eftersom det är förbjudet att dricka alkohol på offentlig plats här i Franska Polynesien så, vi fick hålla till godo med multi-juice😮

Överallt finns det vackra blommor och alla kvinnor har fina blomsterkransar i håret, även männen har en sorts hattar med nedhängande palmblad och ett snäckskals halsband över magen. Männen här har verkligen en stor mage! Tommy blev inbjuden till en boule match med en man som hade en stor kula. Han drog upp sin t-shirt till bröstet och visade hela magen, som om han tyckte att vi övriga också skulle få möjlighet att beundra den.

Till morgonfikat när vi sitter i sittbrunn, kommer det tre Mantor simmade förbi med öppen käft! De simmar fram och tillbaka, helt otroligt graciösa mer än två meter breda när de svingar sina stora svarta vingar, de är mycket vackra. Här finns också en liten koloni av fiskar som ser lustiga ut! de är stora som abborrar, och i huvudet har det ett långt horn ! De kallar för Unicorn fiskar och de gillar vårt sjögräs som växer fint i vår giftiga bottenfärg.

Tre små haj liknande fiskar bor under vår köl. Jag slänger i små bitar av kokos och får ingen reaktion men när jag slänger i ett par bitar fisk! ja då kommer de blixtsnabbt fram och slåss om bitarna , de är bara en halvmeter stora och inte farliga, så när Tommy skrapar botten flyttar de sig motvilligt undan en bit, men de stannar i skuggan av båten.

Vi tar dingen till revet och Tommy snorklar i förhoppning att se en eller annan stor fisk! Haj eller Manta men ingen visar sig. Jag får inte snorkla då mitt öra inte är bra ännu, så jag traskar runt med jollen på släp över grunt vatten. Med förhoppning att se en eller annan liten revhaj! men det är ingen hemma idag. Men jag får i alla fall god motion av att gå runt med jollen på släp i vattnet.

Amerikanen vi träffade här, han älskar att fiska. Han står och kastar på knädjupt vatten och får en stor turkos Bonefish som han släpper lös så fort han dragit in den! Men det är fler som är intresserade av hans fiske! Det kommer revhajar som håller koll på vad han gör! Hajen kör rakt in i hans ben utan att bita, de anfaller bakifrån så oftast blir han överraskad! Men ännu har ingen olycka inträffat. De gånger en haj har anfallit är just när man harpunerar eller har fiskat upp en lagom stor fisk. Hajen har superkoll, vilket kan var farligt för fiskaren.

Tommy har alltid något att göra! jag bakar bröd då jag tycker att Pain Riche är lite innehållslöst! Eftersom ugnen är på så bakar jag en omgång hårt bröd, då förrådet hemifrån är slut, och här finns inget hårt bröd. Middagen blir en paj eftersom ugnen ändå är varm, men nu kan ni ju tänka er hur varmt det blir i köket! 35 grader utan ugn och 45 med! Jag jobbar i bikini men svettas ändå floder, så mitt i allt stök måste jag hoppa i vattnet 28 grader för att kyla av mig.

Vi förlorad ett av våra fall då Genackern trillade ner, så nu försöker vi att fixa det! Men allt bara djävlas! Tommy har åkt upp i masten minst ett 20-tal gånger och fått ner en liten lina med tyngd på som vi senare kan fiska ut genom ett av hålen i masten. Så enkelt att bara att skarva linan med det riktiga fallet och dra det helt på plats! Men så F-n heller! varje gång vi drar i fallet så fastnar det.

Hur kan en en millimeter tunn lina fasta ? Den tunna linan går av och vi får börja om. Vi har dragit linan uppifrån och ner samt nerifrån och upp! Men inget hjälper! Så efter tre dagars slit ger vi upp. Istället börjar Tommy med ankarlampan som slocknat i ena änden. Det gick inte att fixa! för korrosionen och saltet har förstört kretskortet. Han plockar då fram en ny som vi har i reserv och kopplar in den enligt medföljande ritning! Men det blir kortslutning och lampan brinner upp! Nu har oturen kommit ombord. Vår vindsnurra har börjat ge ifrån sig ett annorlunda ljud, så nu väntar vi bara på att den ska lägga av också.

Så Tommy tar dingen över till en nyanländ österrikisk båt för att snacka lite. De är ett trevligt par ombord på båten Blue Lily, Hannes och Lydia har varit ute i snart två år, och ska samma väg som vi ner till Nya Zeeland.

Både Lydia och Hannes flyger Para-Gliders, från hög höjd hemma i de Österrikiska alperna och som kan vara riktigt farlig sport. Hannes råkade ut för en svår olycka för tre år sedan, och Lydia har trillat ner på ett hustak utan att skada sig, så det är riktiga äventyrare. Hannes är en tusenkonstnär så när han hör att vår vindsnurra låter lite så vet han vad felet är, och han har även reservdelar till oss, som vi kan få köpa för 20 EUR. Han erbjuder sig också att komma och hjälpa Tommy byta ut kullagren. Om man inte gör det var femte år kan snurran krascha! Vi har aldrig bytt ut lagren på vår snurra som är åtta år.

När han sen kommer visar det sig vara ytterst komplicerat att byta kullager, så utan Hannes hjälp hade det nog varit svårt att fixa själv. När han sen hör om vårt problem med fallet i masten, klättrar han upp! och efter fjärde försöket, fast nu med en grövre lina så får vi fallet på plats. Som tack för hjälpen bjuder jag över dem på middag. Vi grillar tonfisk som jag hade kvar i frysen sen överresan hit. Nu har turen vänt till vår fördel igen.

Här på Kauehi finns det ett spektakulärt dyk att göra i passagen in till lagunen. Man dyker ner just som vattnet är på väg in i lagunen! Man dyker snabbt ner till 30 meters djup via en undervattens tunnel, här finns det massor av stora fiskar att se! Groupier fiskar och stora tonfiskar. Hajarna simmar i cirklar, och ingen vet riktigt vad de gör där i inloppet mitt på dagen. Men det simmar här i hundratal över och under dykarna som på en rund amfibie teater. Tommy har planer på att ta dykcertifikat bara för att få se alla hajarna, men än har det inte blivit av.

Efter lite mer än 14 dagar på Kauehi seglar vi tillsammans med Blue Lily till Fakarava en mycket större atoll än lilla Kauehi. Här finns det lite mer grönsaker i butiken och några restauranger. Vi ankrar utanför byn Rotoava och det är vackert turkosblått i vattnet även här. När vi går in med dingen så simmar en sköterskehaj på två meter förbi oss på grunt vatten 😯 enligt befolkningen här är de inte farliga, barnen som leker på stranden brukar roa sig med att ta tag i bakfenan på hajen och leka lite med dem. Vi snorklar runt mellan korallerna men får tyvärr inte se hajen igen.

Vi hyr cyklar och tar oss runt denna stora atoll, vi cyklar i flera timmar på betong lagda vägar, och sista biten ner till det stora passet är det likadana grusvägar som på Gotland fullt med vita kalkstenar och stor gropar! och det doftar blommor men inte av backtimjan. Doften kommer från en vit blomma som växer på stora busk liknande träd och istället för enris växer det palmer.

Den 14 juli samlas vi alla långseglare för gemensam sundowner i kommunhusets trädgård. Tre killar spelar gitarr så det blir allsång med Beatles låtar och lite jazz.
Hur trevligt som helst när man lär känna sina båtgrannar. Vi fortsätter upp till stadion där vi bokat bord för 25 personer på en liten hemmagjord restaurang. Det fanns tre rätter att välja på och vi valde såklart fel!

De som tog Kinesiskt fick sin mat först, sen kom kycklingen och sist biffen! Vi valde biffen och fick vänta i två timmar, det enda vi fick att dricka under tiden var läsk eller vatten och att hungriga se alla andra äta upp sin mat. Men maten var god och så fick vi pommes frites 😋 och kvinnan som förestod stället fick bra betalt med massor av dricks, för middagen kostade bara en hundring styck.

Vi lämnar Fakarava och dess alla bekvämligheter såsom extremt långsamt internet,färsk frukt och restauranger. Vi har lärt oss att här i Franska Polynesien finns det bara internet via satellit och alla som surfar använder samma satellit så max 2G är vad som finns att tillgå här, så att försöka ladda upp en rörlig bild är omöjligt. Vi kan knappt tala via Skype för det bryts hela tiden.

Efter en dags segling anländer vi till Touan som blir vår sista atoll här i Toamotus skärgården som är mycket större än hela Europa, men med långa avstånd mellan atollerna. Touan har ingen passage i den norra änden, utan ett så kallat falskt pass! Vilket betyder att vi kan gå in i en vik utan tidvatten.

Här bor Gaston och Valentine ett strävsamt gammalt par. De föder upp grisar för köttets skull och de har massor av burar på revet för fisk och hummer, och så har de restaurang MEN bara när Valetine orkar och har lust. Det har hon bara när stora charter katamaraner anländer och hon får minst 10 personer för en sittning, då kunde vi också få komma och äta grillad hummer. Hon var minst sagt speciell denna dam. Kraftig och högljud, men hennes man Gaston var en trevlig toffel😉som gjorde nästan vad hans fru sa! Men när vi satt och tog en öl tillsammans med andra seglare så lydde han inte henne. Vilket fick till resultat en rak höger! Men Gaston bara skakade lite på sig och fortsatte med sitt.

Här dök vi på revet och vi såg massor av fisk i det klara vattnet. Tommy inspekterade också angörings bojen som var en kätting runt ett korallhuvud, sen en lina upp till en boj. Det kändes inte så säkert när det blåste upp till 15 sekundmeter på kvällen.
Vi hade just kommit hem från Blue Lily efter en god middag ombord hos dem, vi fick klä av oss i badkläder för att kunna ta jollen tillbaka i motvinden då man blev helt översköljd i den starka vinden.

Då Lydia ropar förtvivlat på radion att deras båtgranne är på drift! De höll nätt och jämt på att krocka in i deras båt. Little Coconut med Hugo och Miranda ombord låg och sov då båten slet loss hela korallhuvudet från botten och började snabbt driva mot revet, som tur var vaknade Miranda av att något slog i botten och gick upp för att titta. Då stod Hannes och skrek på sin båt och de lyckades med bara sekunders marginal få igång motorn. Annars hade de suttit rejält fast på det vassa revet.

Nu gick Tommy ut i jollen för att hjälpa dem att ta en ny boj, och jag lyste med vår starka lampa på den så de skulle hitta den, det var inte lätt att greppa bojen, men efter någon timme så låg de fast igen. Nu kände vi att vi absolut inte vågade lita på vår boj. Tommy hivar ut ankaret som säkerhet med extra meter tung kätting, så skulle vi börja driva till natten så förhoppningsvis fastnar ankaret i något korallhuvuvd.

Vi hade läst att bojarna här inte var riktigt att lita på och nu förstod vi att det var sant,
Men de lägger ut bojar för att man inte skall ankra på korallerna och de tar betalt per natt, så visst tycker man att de skulle ha lite bättre säkerhet. Men det vi såg av paret om drev stället och ordningen som rådde här, kunde vi förstå att så inte var fallet. Men det var en vacker ankringsplats med fina rev att snorkla på och när restaurangen väl var öppen var det nog även god mat. Tyvärr hann vi inte med att pröva, då vinden snart skulle öka ytterligare så vi vågade inte ligga kvar.

Så vi seglade vidare efter tre dagar mot Tahiti. Första natten får vi såklart mer vind än utlovat nästan 20 sekundmeter och höga vågor, men nästa dag får vi lite lugnare. Det är 240 distans så vi seglar iväg på kvällen för att komma fram i dagsljus, seglingen tar 38 timmar. Nu har vi anlänt till civilisationen igen, med hyfsat snabbt internet stora varuhus fulla med mat och allt man kan önska sig och att ligga i en Mariana, det har vi inte gjort sen april i Panama.

Vi var på avslutningen av Heiva i Tahiti igår, fyra timmars uppvisning med dans och mycket trummor. Ett fantastiskt skådespel med män och kvinnor som dansade i palmblad och blommor. Hela Tahiti stad doftar av blommor det är rent och snyggt på gator och torg och människorna är mycket vänliga här.

vid pennan Helene

Söderhavet

Maraques öarna

Nu har vi bunkrat diesel och vatten för ett flera veckor framåt. Vi har promenerat på civiliserade vägar på Hiva Oa tittat på grönskan och samhället. Dyningen rullar in så även om man ligger med akterankare mot vågorna så gungar det som om man var till sjöss. Vattnet i viken är helt brunt, så varje gång man tar upp tampen till jollen måste man göra ren den från brunt smuts. Sen regnar det minst en gång i timmen! Vilket gör att man måste ha alla luckorna stängda. Fast det är över 30 grader varmt.

Ja som Ni förstår är vi inte så förtjusta utan nu vill vi se vita sandstränder och vajande palmer. Vi seglar vidare till Tahota som är en liten ö 10 distans från Hiva Oa. Öarna är väldigt vackra när vi seglar förbi, dramatiska bergväggar som stupar flera hundra meter rakt ner i havet, fantastisk grönska på de höga sluttningarna med små runda gröna buskliknande träd. Så plötsligt dyker det upp små fina vikar med vita sandstränder! I en vik ligger det minst 15 båtar men vi fortsätter för att se var Saga ligger. Hon ligger ensam i en liten fin vik med vackert blått vatten och en vit sandstrand med massor av palmer. Så vi ankrar straxt intill Saga. Här blåser det starka kastvindar från berget framför oss ända upp mot 25 knop, men vi ligger still med vår tunga 13 millimeters kätting och 50 kilos ankare.

Vi dyker och kollar att ankaret ligger bra, och upptäcker att botten behöver göras ren från grönt sjögräs! Det måste ha växt bra i den grumliga hamnen på Hiva Oa. Vi har även fått brun prickig skrovsida! Det är från överseglingen hit. Vi har aldrig varit med om att skrovsidan på båten kan bli så beväxta med koraller och snäckor. När man seglar över Atlanten får man bara långhalsar som är en sorts snäcka på lång hals med en mun längst ut ett par centimeter lång. De faller av när båten ligger stilla så de behöver man inte jobba så hårt med, utom att de lämnar en vit kalk ring efter sig som man måste ta bort.

Alla båtar som seglat tre tusen distans på Stilla Havet har en smutsig skrovsida.
Så vi försöker med allt för att få bort smutsen men det kommer att krävas att vi polerar skrovsidorna för att få båten ren. Polera skrovsidorna från jollen är ju inget lätt jobb. Men så är det ingen lat semester resa vi gör heller. Det är ständigt massa jobb att göra. Allt som behöver göras måste göras för hand! Den mesta tvätten lämnar jag bort mot betalning, men det finns ingen som tvättar dina mattor, de måste man göra själv för hand vilket är en halv dags jobb.

Allt rostar även de rostfria! Min fina springform för att baka pajer i rostar! Mina knivar och saxar rostar! Värst rostar rivjärnet, så det måste jag snart köpa ett nytt. Som om det inte vore nog så möglar allt annat! Hittade ett gammalt bälte i skinn som var helt förstört. Så för att inte allt ska bli mögligt måste man med jämna mellanrum vädra alla garderober, kolla alla skåp och lådor och torka rent med ättika eller vinäger. Vi är storförbrukare av vinäger, de använder vi även i toaletten där urinen tillsammans med saltvatten bildar svåra kalkavlagringar, så tillsätter man vinäger så hjälper det lite. Men en gång i halvåret behöver man helt manuellt tömma alla slangar från kalk.

Visst kan vi efter dagens jobb hoppa i det stora blå,och njuta av den vackra utsikten äta en god middag och se solen försvinna ned i havet. Men det är en hel del jobb att fixa ombord på en båt. Fördelen är man inte behöver så mycket kläder eller skor man behöver heller inte massa smink eller hårvårdsprodukter, jag hade turen att få håret klippt av Inga häromdagen. Vi satt på stranden och klippte håret! Efter simturen in till land från jollen, för man kan inte dra upp jollen på stranden för det höga svallens skull då välter jollen! Och med motor på är det inte så bra. Det här är verkligen en annorlunda miljö.

Det bor en ensam man här på ön en liten bit från stranden, han har fyra hundar några grisar och en väldigt mager häst som sällskap. Vi gick och hälsade på honom efter klippningen han talade bara franska men det gick bra, han bjöd oss runt i sin trädgård, där växte citroner, mandarin, pampelmoss,apelsiner, guava frukter, tamarin träd, brödfrukts träd, kokosnötter och flera för mig okända växter.

Han bjöd oss att dricka ur en nyöppnad grön kokosnöt saften är söt och god. Vi fick med oss massor av citroner och pampelmoss frukter. Pampelmoss är ett mellanting mellan apelsin och grapefrukt fast två gånger så stor. Det ser konstigt ut när dessa stora frukter växer på träden som stora bollar hänger de där. De är först gröna sen gulnar de lite och då är de perfekta att äta. Tommy och jag äter en halv pampelmoss varje frukost, de är saftiga och söta men hinnorna mellan klyftorna är lite beska som på en grapefrukt.

Vi hade sett mannen från stranden gå på berget med gevär häromdagen så vi frågade vad han jagade? Han svarade chevre! Det betyder get på franska, vi har sett getterna på bergskammarna! De springer rakt nedför stupen, vi kollar på dem i kikare och förundras över att de inte slår ihjäl sig. Fisk finns det gott om här så han lever nog ganska bra trots allt. Så hör vi varje morgon tuppen gala så höns finns det säkert också.

Vi seglade in till den största byn här på Tahota, kyrkan och skolan mitt i byn, det fanns ett postkontor och en vårdcentral men båda var stängda! De har bara öppet två gånger i veckan. Vi försökte få internet och blev tipsade om att skolan kanske kunde hjälpa oss, men de hade tyvärr ingen uppkoppling just då, och den enda datorn vi såg användes av eleverna för skolarbetet.

Byns lilla affär kunde i alla fall förse oss med konserverat smör och ägg. Vi köpte en bananstock och brödfrukter av en kille som plockade frukterna i sin trädgård och sålde till oss för 70kr men då fick vi också ett kilo citroner på köpet samt en stor pampelmoss frukt. Brödfrukt är lika stor som en fotboll och växer på träd de också, de skalar man och tar bort kärnhuset sen kokar man det vita fruktköttet i 20 minuter, det smakar lite frukt och potatis men blir ett utmärkt mos, de har mycket stärkelse i sig och kräver mycket smör och mjölk för att bli ett bra mos. Men det var väldigt gott.

Att ta sig in till byn var ett äventyr för det går stora tvåmeters vågor in i viken där en ensam pir stod till vårt förfogande. Bryggan var uppbyggd i trappavsatser, så det gällde att hoppa ur jollen på uppåtgående våg! Se till att snabbt få med sig jollen långt upp på land innan vi av nästa våg drogs ut igen. Allt gick bra men blöt blev man, ända upp till rumpan. Men vad gör det det! Vi har blivit vana att alltid vara blöta antingen av saltvatten eller regnvatten! För här regnar det ofta.

En eftermiddag på väg upp från badet! skulle jag just ta en sötvattendusch, då himlen öppnade sig. Så det var bara att stå kvar och skölja av sig allt saltet. Vi passade på att fylla på vårt förråd av sötvatten och vi fick ihop över 60 liter på en timme. Vi samlar vatten på bimini taket och har stuprännorna på sidorna och trattar ned i stora plastbaljor.

Jag som har lite haj fobi fick höra häromdagen att en surfare på Hiva Oa hade fått ett hajbett i handen då han paddlade på sin surfbräda, och att båtarna i den större viken bredvid oss hade sett en riktig stor haj simma runt där! Som tur är har jag inte sett någon, men Inga och Thomas som gick ner på 10 meters djup, såg en haj på sin dyktur men när man dyker är det kanske inte så otäckt som när man snorklar.

Vi har haft det kul tillsammans med segelbåten Saga från Tyskland och Serenity of Swanwik från England, men nu har våra vägar skilts åt. Vi lämnar Marquesans öarna och seglar mot Toamotus atoll skärgård medan Saga planerar segla runt här tills i februari nästa år, då de inte har någon orkansäsong här och de har ingen tidsplan alls att förhålla sig till då de sålt allt och tänker vara ute så länge de kan. Serenity kommer vi nog se igen eftersom de ska mot Nya Zeeland precis som vi. Men de tänkte stanna och se lite fler öar, vi har tröttnat på regnet och vill till det riktiga Söderhavet. Den svenska segelbåten Eos från Malmö som vi träffade i San Blas gav oss rådet att ta så lång tid det bara går i Toamotus atoller, för Ni kommer inte vilja åka därifrån!

Midsommarafton blev den sist dagen här på Marquesans! Vi firade med matjessill och snaps, gravad guldmakrill och hembakt hårdbröd. Så på midsommardagen den 24 juni lättar vi ankar efter nästan tre veckor här och sätter kurs mot Söderhavet. Vi räknar på lite mer än tre dygns segling då det är 500 distans dit, och vi får en härlig start med slör i 20 knops ostlig vind, en stor tonfisk på kroken efter ett par timmar och soligt väder !

Ja början var bra! Men väl framme vid atollen Takarova som vi kommer fram till i exakt rätt tid. För vi måste gå in i Slak Water vilket betyder just när vändningen av tid vattnet sker, och det beräknas efter månens uppgång eller nedgång! Det är en svår ingång till Takarova pga en tvär 90 grader böj i slutet som är endast 20 meter bred, och där kan vattnets strömmar bli upp till nio knop.

Vi fixar det perfekt, men väl inne i lagunen finns det inget bra ankringsställe! Vi hamnar i ett squall (åsk och regnby) med vindar på över 40 knop just som vi letar ankarplats. Så för att inte fastna här inne, bestämmer vi oss att gå ut igen! Vi ser inte en enda segelbåt och här fanns det ingen vit fin sandstrand, bara otäcka korallrev och en stor bastant cement kaj vid ingången, där vattnet strömmar som mest, och där vill vi inte ligga.

Besvikna bestämmer vi oss för att segla ytterligare en natt mot atollen Kauhei, som enligt beskrivningen skall vara populär för seglare. Ingången är hela 200 meter bred och djupet är över tolv meter! Borde väl vara lätt att forcera även när tid vattnet strömmar, antingen in eller ut. Vi får en tuff nattsegling i hård bidevind med vindar över 30 knop och så blir översköljda av squall flera gånger och vågorna är höga.

Men när vi är framme efter 18 timmar så är vattnet på väg ut, det är flera hundra meter djupt utanför rev ingången så vattnet ser ut som en stor fors i passagen. Hur ska vi göra nu? Ligga och vänta i flera timmar på slak water? Eller chansa på att vi kommer igenom? Vi tar och gör ett försök, det värsta som kan hända är att vi spolas ut på djupt vatten igen. Vi klarar det pga vår starka motor farten är enligt loggen 6,5 knop men GPS logg visar att vi gör endast 0,7 knop framåt, men allt går bra och vi är inne i den väldigt stora lagunen.

Det är 8 distans upp till byn som ligger uppe i nordost men lagunen är djup 30 meter och vi har sjökort över alla korallhuvuden, och några av dem är utmärkta med bojar.
Vi ser redan på långt håll det fantastiskt turkosa vattnet! Som betyder att här är det sand på botten, väl framme så ser det ut som en reklambroschyr för Söderhavet. Kyrkan mitt i byn med egen kaj och små fina hus längs en bit av stränderna, här ligger det två segelbåtar! så nu ska vi ta jollen in och ser hur det ser ut här.

då vi har så dåligt internet kan vi inte skicka några bilder ska försöka senare

Vid pennan Helene

 

Mot Hiva Oa

Där vi lärde oss att Stilla Havet inte alltid är stilla!
Att Vindrodret är den bästa styrmannen ombord!
Att alltid ha däckluckorna stängda!
Att segla med Genackern på natten har sina risker!
Att Tommy är allergiskt mot Portugisiska örlogsmän!

Vi lämnar Galapagos den 16 maj. Väderprognosen är god ! Det är lite mer än 3000 distansminuter till Marquesans öarna vi räknar med minst tre veckors segling på Stilla Havet. I början av juni hoppas vi på att vara framme. Första dygnen har vi fantastiskt halvvind vilket gör att vi har en snittfart på 6-7 knop vi kapar 140-160 distans per dygn känns

Visst några dagar har vi hysteriska vågor! Tommy klagar på att de är som att styra en båt i en vild flod! Några nätter blir inte så bekväma som andra, utan man blir väckt två eller tre gånger för att skifta segelsättning, eller så har det hänt något med vårt kära vindroder. Vindrodret är det bästa vi har ombord! Den sköter styrningen timme in och timme ut. När det blåser hårt jobbar den också hårt! så det gäller det att underhålla alla rörliga delar på vindrodret.

Tommy ställer sig på badstegen, där vågorna når honom upp till knäna i mörkret för att skifta en plaslänk som gått av eller dra åt en skruv som skramlat loss. Jag sitter då till rors och försöker få henne hålla kursen trots att vindrodret har ställt sig tvärs. Men med gemensamma förmågor så får vi ordning på vindrodret och hon styr snällt

Vi har inte sett många båtar bara två fiskebåtar och ett containerfartyg, några fåglar samt massor av flygfisk. De har en förmåga att landa på däck varje natt tillsammans med små eländiga bläckfiskar som blåar av sig överallt. Så varje morgon ute i Sittbrunn kan man känna lukten av fisk! Då är det bara att gå en tur runt båten och slänga i alla döda fiskar.

Vi fiskar varje dag och har fått flera fina guldmakrillar! En dag fick vi även upp en Wahoo som är en väldigt fin och god fisk. Guldmakrillarna fryser jag in ett par dygn innan jag gravar dem. Wahon är god som den är i stora bitar nystekt eller grillade med lite lime och vitlök ! Det är verkligen gott om fisk här!

Vissa dagar får vi sluta fiska för vi hinner inte äta upp allt vi får och frysen är full.
Jag brukar baka varannan dag! Just nu står Banana muffins på tur då alla bananer mognar samtidigt. Jag gör även egen yoghurt var fjärde dag.

Tommy har fått en spännande bok att läsa! Tristan Jones en otrolig seglats från 1974, han läser ogärna böcker om det inte är instruktionsböcker, men denna gillade han och kan rekommendera till alla Er som inte läst den.

Varje kväll till middagen ser vi något på TV just nu går Sex in the City, som vi fick i present! Ja det är kanske inte det bästa jag sett på TV! Men vår dotter Annie har bedyrat att det är en av de bästa serier som gjorts😜vi har ännu bara hunnit till avsnitt 12 och det finns visst ett 60 tal avsnitt så det kanske tar sig på slutet.

Tyvärr fick lite för stora vågor en dag ! De var så stora att vi var tvungna sätta i skyddsluckorna för ventilationen på däck och avluftningen till motorn? Jag har oftast våra däcks-luckor öppna, då det är över 35 grader under däck.
Första gången vi får in vatten är genom förluckan, vilket var dumt då den borde vara stängd, sen behöver jag lite luft av luckan ovan spisen, men även genom den kom det in massor av vatten.

Men just den här stora vågen fann sin väg rakt in i sovrummet rätt ner i våra sängar😬 Ett par hundra liter salt vatten rann plötsligt in genom luckan. Det är sällan som vi får upp vatten på akterdäck så akterluckan brukar gå att ha öppen. Det tog oss ett par timmar att få ut vattnet och sen försöka få alla lakan madrasser och täcken torra. Eftersom det är salt vatten torkar det inte så bra, utan man måste tvätta och skölja allt i sötvatten!

Då vinden lägger sig runt 10-15 knop måste vi segla genacker för att hålla lite högre fart. Den står så fint hela dagen så vi beslutar att den ska sitta uppe även på natten!
Men Tommy tycker att till nästa natt tar vi in den, för man vet aldrig det kan komma åskbyar och då är det inte särskilt kul att ha 150 kvadratmeter segel uppe. Men vädret är fint hela dag två så vi bestämmer att segla med Genackern även nästa natt!

Det var ett dumt beslut! Hade vi tagit ner den så skulle vi upptäckt att fallet var på väg att gnagas sönder. Så när det är som mörkast på natten, och knappt några stjärnor och mulet väder, då ramlar alltihop ner i sjön! Himmel och helvete! 150 kvm segel på väg in under båten! Tillsammans med alla tampar och linor som tillhör strumpan. Då vår propeller alltid snurrar är risken stor att få in tamp eller segel runt axeln, och då måste man dyka för att kunna skära loss tampen.

Jag blir väckt av smällen och är uppe på däck på två röda sekunder endast iförd trosor och livlina. Tommy har lyckats få båten att styra undan från seglet i vattnet! Han är i full färd med att bärga det otympliga seglet, jag ställer mig bredvid och vi drar upp det tunga vattenfyllda seglet långsamt på däck. När jag halar in den sista biten känner jag hur det bränner på mina bara armar och ben! Tommy säger när vi fått in hela seglet och då vi har konstaterat att det är ingen tamp i propellern, att han har ont på knät, han tycker att det bränns.

Jag förstår att vi blivit brända av en manet! Då deras långa trådar är de som bränns värst. Jag häller vinäger och alkohol på mina armar och på Tommys knä, men det svider i alla fall och det blir stora brännmärken efteråt. Men när vi lugnat ner oss med en kopp The och sitter i soffan, säger Tommy att hans fot är på väg att domna bort! Samt att det sticker i hans armar.

Nu är goda råd dyra! Kan han fått en allergiskt reaktion av brännmaneten? Jag gissar på det och rör ut 10 tabletter Betapred kortison till honom, vi avvaktar en halvtimme, men han känner ingen förbättring, så vi sätter in 10 tabletter till. Så efter en stund avtar stickningarna i armarna, men domningar i foten består. Så vi beslutar att han skall ta antihistamin i tre dagar framåt, för att inte symtomen skall komma tillbaka. Skulle han ha fått ett svårare anfall så har vi med oss en adrenalin spruta för att få ner symtomen, men som tur var behövdes inte det idag.

Tommy är allergisk mot skaldjur och getingar men att han skulle få en reaktion av brännmaneten kunde vi inte ana. Nu efteråt så vet jag ju att det finns massor av mycket farliga maneter! Flera av dem är faktiskt dödliga! Men dagen efter hittade vi en liten Portugisisk Örlogsmanet som låg på däck, så vi vet att det var den sorten som brände oss. Himla otur att vi fick med oss en sån ur vattnet när vi bärgade seglet, och otur att vi inte hade kläder och handskar oss.

Nu gick ju allting bra! och vi lyckades dagen efter få upp och segla med Genackern igen och vi kunde konstatera att den var hel och i gott skick. Det som var tråkigt är ju att fallet gått av i masttoppen och att vi måste försöka få dit det igen, utan att masta av, men det är ett senare problem, vi har ju flera fall som vi kan använda.

Vi har förlorat två drag på den här seglatsen antagligen för att fiskarna var för stora, och ett par stycken har slitit sig just som vi ska ta upp dem. När man får en riktigt stor fisk så går det inte att veva hem linan! Fisken drar ut linan, fast jag försöker dra hem så det är väl tur att tafsen till slut går sönder.

De sista två dagarna blir det dåligt med vind och vi kan inte hålla 6 knop utan får nöja oss med 3 knop vilket gör att vi inte hinner fram till tisdag den 6 juni. Vi går för motor men vi kommer i så fall att angöra mitt i natten och det rekommenderas inte av hamnboken. På morgonen klockan 03.00 går vi in mellan två av Hiva Oas öar.

Det doftar som en hel blomsteraffär helt fantastisk! Nu är vi nära men det är fortfarande tre timmar till dagsljus, så vi saktar in lite till och i de första strålarna av ljuset glider vi till Atuona , vinden kommer rullande från de höga vulkanbergen och temperaturen sjunker dramatisk! Vi blir tvungna sätta på oss jacka och byxor! Det har vi inte haft på oss sen Kanarieöarna.

Äntligen framme klockan 05.30 onsdagen den 7 juni efter 22 dagar till havs. Vi ankrar i den lilla viken där det ligger 10 båtar så det är trångt. Grannbåten gnäller om att vi inte använder akterankare, för det måste man ha här! Så Tommy blir tvungen slänga i det för grannsämjan. Inga från den tyska båten Saga möter oss med färska baguetter till frukost! Härligt nu är vi i den Franska republiken Maraques Hiva Oa.

I dagsljuset ser vi nu hur oerhört grönt och frodig det är här! Vi fick en rejäl regnskur, och när solen kom tillbaka så såg vi alla vattenfall som föll från det höga bergstopparna. Helt fantastiskt vackert. Vi tar oss in till byn 3 km längre bort och checkar in, köper lite goda ostar och baguetter. Denna långa promenad på 6 km blir klart kännbar i våra ben.

Alla har sagt oss att det är dyrt här! Men osten och vinet kostar lika mycket som hemma, och då har det ändå fraktas hit först med flyg till Tahiti och sen med båten hit som bara kommer en gång i veckan. På kvällen grillar vi lite franska korvar ombord på Bonnie tillsammans med Thomas och Inga.

Nästa dag vaknar jag med en snurrande värld! Allt bara snurrar jag kan inte komma ur sängen! Inga kom med lite hälsopiller och erbjöd massage åt min nacke. Jag kände mig lite bättre till kvällen, men nästa dag var lika snurrig. Jag hade en virus inflammation på balansnerven 2012 och det är kanske det jag fått nu också, eller så har det hänt nåt med kristallen i örat. I vilket fall som helst finns inget annat än att ta det lugnt och vänta tills det går över.

Vi behöver diesel och det kan vi bara få genom att köpa dunkar och fylla i tanken. Vi behöver också vatten men det är osäkert vilken kvalitet det är då vattnet kommer från floden, lokalbefolkningen säger att de bästa vattnet finns i byn! Och ska vi ta därifrån så måste vi bära 200 liter i dunkar, och det känns tungt.

Vi ligger fint skyddad i viken här men dyningen rullar in så vi gungar bra hela dagarna trots att vi har både för och akterankare. Vattnet här är grumligt då floden rinner ut här och att det regnar en liten stund varje halvtimme. Så när det regnar mycket blir hela vikens vatten helt brunt. Vi kommer nog att segla vidare snart till någon ö här för att få bättre vatten för här kan man inte bada.

Tillgången på internet här är väldigt dålig! Vi kan inte köpa simkort till IPad för data trafik, utan man kan bara köpa timtid till wi-fi spots. Räckvidden är ju så klart inte ut till vår båt, så vi måste gå i land för att få tillgång till den. Tidsskillnaden hit är tolv timmar efter Er där hemma.
Vid pennan Helene

 

Galapagos

 
Vi tog jollen till den isolerade lilla byn, på Isla Canas Pärlöarna här finns inga fordon bara båtar. De har en telefonkiosk mitt i byn, en liten kyrka och en skola. Vi såg ungefär 15 hus. Sen blev vi eskorterade till en farbror som bodde på en liten kulle. Han sålde mango till oss vi fick massor för 2 dollar. Väldigt goda små söta mangos.

En liten motorbåt kom förbi oss! vi trodde han ville sälja något, men han var bara nyfiken! Ombord hade han 5 stycken stora leguaner som levde och deras ben var bundna på ryggen. Svansen var minst en meter lång de var svarta men orange täckning. Vi tror han hade fångat dem där han bodde och nu var han på väg att sälja dem i närmaste by. Språkförbistringen var stor men vi fick klart för oss att man äter dessa leguaner.

Vi lämnade Les Perlas på morgonen den 24 april, medvind 15 knop. Men säg det som varar för evigt vinden dör ut och vi blir tvungna gå för motor. Det är inga goda vindar utlovade. Vinden är hela tiden rakt emot och väldig svag! Vi kan inte gå för motor hela vägen det räcker inte bränslet till, vi måste segla så vi kryssar i svaga vindar vilket gör att vi kommer närmare och närmare Colombia och Ecuador. Vinden snurrar upp längs den stora Panamaviken motsols och ger oss bara motvind. Det är först när vi kommer loss från kusten och ut på Stilla Havet som vinden kommer från syd och vi kan få halvvind mot Galapagos.

Dag tre får vi hård motvind 14 sekundmeter och de bygger ju naturligtvis upp hög sjö! Så vi får flera översköljningar, så alla luckor är stängda och det blir varmt i båten. Så när vinden avtar passar vi på att öppna luckorna! Det skulle vi inte gjort ! då kommer en jättevåg in genom luckan i köket, och allt blir blött. Så nu fick annat att göra än att läsa hela tiden.

Vågorna fortsätter att vara höga trots att vi ingen vind har. Vi går därför med motor för att komma ut ur Panama viken. Då börjar motorn hacka som tur är har vi en dieselpump så Tommy kan handpumpa fram bränslet. Tommy skiftar våra bränslefilter direkt men felet kvarstår och vi kan ju inte handpumpa oss fram till Galapagos. Så då återstår bara att byta det första filtret också, men för att göra det måste motorn kallna. Så vi stänger av och ligger och driver hela natten. Nästa dag fixar Tommy filterbytet i rullande hög sjö nere i motorrummet, efter det fungerar motorn igen och vi kan gå för motor resten av vägen.

Vi har ju fått reda på att man måste ha helt ren botten för att få komma till Galapagos, så mitt på havet hoppar Tommy i för att skrapa bort alla långhalsar som
sitter som klister på botten, jag drar honom i ett rep från relingen då båten ändå håller någon knops fart framåt.
Fisket har under denna långsamma resa varit obefintlig men just som vi går in mot Santa Cruz får vi en liten Bonito på spöt så det blir färsk tonfisk till middag.

Det ligger endast en segelbåt i viken här på Galapagos och de är våra tyska vänner Thomas och Inga från båten Saga. Annars är det fullt med stora inhemska charter båtar som går med turister runt hela Galapagos arkipelagen. Då det inte finns någon hamn eller brygga så det är tät trafik med taxibåtar och stor gummibåtar.
Dyningen rullar hela tiden in här, så ankarplatsen är väldigt gungig.

Tommy sätter på sig dykutrustningen och hoppar i för att ta bort det sista av snäckorna och långhalsar, och då upptäcker han att botten på kölen är full med snäckor! Detta är otroligt att de kan växa så fort! för på Pärlöarna skrapade Tommy bort dem allihop, men vi fick nog inte på riktigt med botten färg när vi stod på land.Vi blir tvungna att be om hjälp. Thomas på Saga har dykutrustning med tuber och han kommer och hjälper oss att ta bort all snäckorna.

Agenten vi anlitat kommer ut till oss för inspektion.De är sex personer som kliver ombord. Hamnkaptenen, tullen, polisen, hälsomyndigheten, dykare och migrationsmyndigheter. Dykaren ger oss godkänt. Tommy frågar om någon inte får godkänt? De säger att de dagen innan har skickat ut en båt som inte klarade inspektionen. Vi får tillstånd att vara kvar här i 20 dagar, men vi får inte segla till någon annan av öarna för till det krävs det speciellt tillstånd som kostar dubbelt upp vad vi fick betala. Kostnaden för oss på eget ankare här i Santa Cruz är 840 USD.

Staden Santa Cruz är charmig med enkelriktad trafik och speciella cykelbanor som löper parallellt med vägbanan överallt. Så här cyklar man säkert. Sjölejonen ligger på parkbänkarna och i jollarna. De tigger fisk på fiskmarknaden tillsammans med pelikanerna, de är inte ett dugg rädda. Människorna är vänliga och det finns massor av turistshoppar som säljer sköldpaddor och sjölejon i trä, och så det vanliga souvenirerna. Supermarket har ganska gott sortiment och vill man köpa lokala grönsaker, fisk och kött så finns det flera små marknader som säljer det. Eftersom nästan allt är importerat så är det ganska dyrt att handla. Vi hittade en sjösäker väska som vi kan köpa på Biltema för 70kr som här kostade 95 USD.

Vi har besökt Darwin institutet där de föder upp sköldpaddor och leguaner, och fått historien om hur Galapagos upptäcktes av Charles Darwin. Vi har också åkt taxi till den farm där de stora landsköldpaddorna finns, och där de också finns unika lavatunnlar. Vi fick vandra fritt i den stora parken där sköldpaddorna bor, här växer mandariner,guavafrukter och lime överallt.

Vi har också simmat i en insjö som kommit till vid något vulkan utbrott, där vattnet är bräckt och lite kallare än havet och fullt med vackra fiskar som vi kollade på när vi simmade runt där med snorkel och cyklop.
Man kan inte komma till insjön annat än till fots så på vägen dit går man i skog som består av jätte kaktusar, det är fullt med vackra fåglar mest finkar som bara finns här.

Men det mest exotiska finns ju runt båten! Här simmar sjölejon sköldpaddor och små hajar! Vattnet är vackert turkost med flera meters sikt. Eftersom jag fått min beskärda del av exotiska djur väldigt nära! simmar inte jag så långa turer från båten längre.
Vid pennan Helene

Pärlöarna

America bron Balboa Panama
Tonfisk på kroken på väg mot Pärlöarna
Sillunch påsk afton
Kolibrier på Contadora
Middag ombord på Saga med inga från Tyskland
På promenad i galna Panama med Sarah och Phil
Helene och Diablo Panama
Tommy har köpt en Panama hatt
Panama city
Panama city
Tommy dyker och skrapar snäckor
Vacker strand nu lågvatten
Pärlöarna Mogo. Mogo
Stranden där de spelade in Survivor
Bankpalats Panama

Vi har nu passerat Panama Kanalen! Vi har legat på Balboa Yacht Club, här låg vi på en boj bara 40 meter från alla jätte tankers som passerade antingen ut eller in genom kanalen. Båten blev svart av sot från fartygens skorstenar, och ovanför huvudet var inflygningen till flygplatsen. Vi låg nedanför den stora America bron med massor av biltrafik, så här var det livat. Vattentaxi fanns tillgänglig dygnet runt för här är det 5 meter tidvatten. Vi har Bunkrat för fullt för att klara oss genom Söderhavet ända till Nya Zeeland vilket är en resa på 6 månader.

Vi har besökt den gamla staden som byggdes upp efter att den äldsta delen förstördes av pirater och lades i ruiner. Vi har även varit i Panama city med alla sina skyskrapor och bankpalats, vilket utgör en fantastisk vy från havet.
Vi lämnade Panama på långfredagen och de första två timmarna gick vi för motor då Stilla Havet verkligen var stilla. Vi hissade på och fick en härlig bidevind ut mot Pärlöarna, inga vågor bara smult vatten och fin vind.

Angjorde Contadora på eftermiddagen och hoppade i vattnet för första gången på en månad. Här ser vattnet ut som hemma i Östersjön, vattnet är grönt men nära sandstranden finns turkost vatten, fast som på Atlant sidan är det inte.
Vi flyttade oss till en mindre ö med mera sandstränder, och Tommy dök och skrubbade botten ren från snäckor, vilket tog nästan två timmar, allt för att få kunna komma in till Galapagos, vilket kan vara bra men om de tänker ta så bra betalt som alla säger att de gör! Kanske vi bara seglar igenom öarna utan att gå i land. Vi har hört av andra seglare via kortvågsradion att de ser Bobbisar och Sjölejon från båten .

Utanför oss här sveper pilot valar förbi, och varje kväll är det ett stort fiskstim bakom båten.Vi ligger för ankar här en bit ut från stranden och tidvattnet kommer med starka strömmar, vilket gör att helt plötsligt, ligger vi med aktern mot vinden och har kättingen under båten, så det är inte som vanligt när man ankrar här. Vi tar jollen in till stranden och badar och försöker promenera så mycket vi kan. Vackra snäckor spolas upp på stranden, så det finns mycket strandfynd att plocka. Sandstranden där vi just nu ligger, är den strand där de spelade in TV serien Survivors, USA motsvarighet till vårt Robinson.

Les Perlas som ögruppen heter ligger 40 distans från fastlandet och tillhör Panama. Den första ön har flygplats och resort vilket gör att de stora lyxiga motorbåtarna även ankrar här. Men ju längre söderut man kommer desto mer genuint blir det. Här lever lokalbefolkningen på att odla frukt och grönsaker, som de kommer ut med till oss i sina små båtar. Härifrån kommer också den 31 karat peregrina stora pärla som har namnet Queen Mary Tudor of England. Än idag kan man köpa pärlor här till ett bra pris, får se om vi får möjlighet att se några pärlorna innan vi seglar vidare.

Vi har dragit igång frysen nu, och där finns även en kyl så nu har vi mindre förbrukning av el när den andra kylen inte används längre. Vi hoppas kunna köpa på oss lite färska grönsaker och frukt innan vi går mot Galapagos. Vi har legat här en vecka nu och väntat på bra vind, vi drar oss mer söderut på Pärlöarna och då kommer vi nog troligen förlora internet, så om någon vill nå oss! Kontakta Niklas för med honom har vi kontakt via kortvågs radion.
Vid pennan Helene

Mot Pacific

Vi blev av vinkade och folk tutade som inför en atlantresa när vi lämnade Shelter Bay marina och fick lägga oss på svaj på the Flats och vänta mycket länge, från kl. 14 till klockan 18. Vid inmätningen bestämdes att vi skulle gå i mitten av 3 båtar p.g.a stor motor vilket vi blev glada över. Men så blev det inte! allt förändras. Det innebar att vi fick gå in i slussarna i mörkret, det är visserligen upplyst men det blir halvskumt mellan väggarna 9 m ner. Utanför locket fick vi binda ihop 3 båtar meden amerikansk 65 fotare i mitten, och en fransk Amel 54 på andra sidan som inte kunde någon engelska.

Vi tyckte från början att det var löjligt med 6 man ombord men upptäckte snart att detta är ett minimum, det hänger på varje person att göra rätt saker snabbt,och att Tommy måste styra exakt och inte lämna ratten någon gång. När vi går in 3 båtar så kastas en knuten knop med bly och en tunn lina som måste fångas snabbt och knytas ihop med våra grova rep som sedan drars hem och fäster i pållarna så vi kan spänna upp. Den stora tankern ligger nu framför oss och dras med tåg mot nästa sluss. Det är 3 slussar med 9m höjd vardera och dom fylls på 8 minuter så det blir väldig turbulens.

Efter slussarna går vi en bit och förtöjer 2 båtar på var sida om en rund 2m boj. Nu stundar en sen god middag med potatisgratäng en helstekt entrecote. Piloten blir hämtad direkt när vi kom fram. Svenska Gustav och Jock från Sydafrika sover inne i båten medan Norska Öjstein sover ute i hängmattan. Han blir tidigt väckt av vrålaporna. Frukost och sedan vidare 4 timmar för motor på en konstgjord sjö där man fortfarande kan se trädtopparna i vattnet. Framme vid Slussen är det bråttom vi skall längst in och lägga oss utanpå en passagerare båt som alla jublar och hade några svenskar ombord som hade 1000 frågor.

Bakom oss kommer en jättetanker lika bred som Slussen och han pressar allt vatten framför sig och använder bog propellern, så det blir enorma vatten krafter. Sista Slussen måste Tommy lägga till utan på passagerarbåten med jättetankern bakom sig som pressar på med vattentrycket, plus vind bakifrån vi gör över 4 knop på friläge men vi måste också ha styrfart så det blir 6 knop och vi får inte komma snett i strömmen, man måste också förtöja exakt utanpå passagerarbåten i dessa virvlar, och framför allt hinna bromsa. Vi tackar för vår starka motor, för en perfekt tilläggning och för alla applåder från turisterna på passagerare båten
Alla ombord fick snabbt hem på tamparna. Väl ute åker vi till Balboa yacht club och förtöjer vid en boj. Piloten ombord blir hämtad av en lotsbåt. Sen hämtar en liten båt alla fendrar och grova linor. Gustav, Jock och Öjstein tar en macka med oss och några öl, därefter tar de en vattentaxi till en väntande taxi som tar dem tillbaka till Shelter Bay marina. Vi är väldigt tacksamma för dessa grabbar som gjorde ett fantastisk jobb och som vi hade kul med. Nu är vi ensamma igen och är i Stilla havet. Ett gott råd till alla bakom oss se till att ha bra folk ombord om något går fel! en enda tamp som lossnar eller att båtpaketet kommer snett i Slussen och snurrar då är det kört. krafterna är enorma och allt går mycket fort.

Panama


En milstolpe är att ha seglat till Panama ! För det är här som besluten måste tas! Stanna kvar i karibiska havet eller gå igenom Panama kanalen? Har du gått igenom finns ingen återvändo ! Nu måste du segla jorden runt. Men det känns inte som vi är här ! Jag vet att det är så men jag är fortfarande ombord på Bonnie och hon är svensk alltså är jag på svensk mark ! Så overkligt att kunna kliva rakt ut i djungeln från båten! Där apor, krokodiler, papegojor, farliga ormar och jaguarer lurar i skogsbrynet. Nu är det ju så att de vilda djuren är oerhört rädda för människor. Men vi har lyckats se någon råttliknande varelse med extra stora bakben, och en Björn liknande med lång svans men vi vet inte vad det är för något. Aporna vrålar som om de vore stora gorillor, och vi har hört att om man kommer för nära så slänger de bajs på en😜

Men känslan av att stå på däck en sammetslen natt och höra aporna vråla är klart exotiskt. Man måste verkligen nypa sig i armen för att förstå att man är här. För vi vet att äventyret kommer fortsätta mot nya mål, vi är ju hela tiden inriktad på nya utmaningar! Så det är svårt att förstå att njuta av det man upplever här och nu!

Vi läser på om nästa nästa mål, så att vi ska hinna med att bli uppdaterade innan vi kommer dit. Informationen kommer från allt och alla så att sortera ut rätt information är inte så lätt.
Vi njuter verkligen av allt vi upplever, det är vår uppfattning i alla fall. När vi är hemma igen kommer nog känslorna komma över oss mycket större och kraftigare än vad de gör nu, när man finns i vardagen.

Panama är en vackert land men med många fattiga som lever och bor under vidriga förhållanden. Från maj till december regnar det varje dag! Inget litet så strilande regn utan ett fullständigt monsunregn, och många människor bor på marken med tunna väggar och tunna plåtar till skydd som tak. Detta håller varken vatten eller fukt borta vilket betyder att allt möglar blixtsnabbt, och i detta elände bor familjer med många barn.

Så när vi kommer till stan i shorts, keps och flippflopp så lyser vi av dollar för dem här, vi signalerar att vi är rika med vår klädsel. Kriminaliteten är hög! vi uppmanas att besöka staden Colón tidigt på morgonen för då har inte buset hunnit vaknat ännu, sen behöver vi åka taxi till vart än vi ska, för att inte finnas på gatorna. Verkligheten är grym och vi kan inte göra ett enda dugg för att ändra den! Bara passera och observera.

Musiken på radion är helt magisk, all hits från vår 70-80-90-tal spelas blandat med musik från idag. Igenkännandet sätter massor av känslor i svängning, från tidig ungdom, så vi förstår nog att vi är aningen gamla nu. Vilket är lika svårt att förstå som att vi befinner oss i främmande länder.
Vi hoppas kunna finna tre lindragare tills vi ska gå igenom kanalen. Man måste vara fyra besättningsmedlemmar en kapten och en lots för att få passera kanalen! Om vi inte hittar några frivilliga här i marinan måste vi köpa tre lindragare för 300$ vilket är en stor utgift för oss, men hela resan är en enda stor utgift. För att få tillstånd att gå igenom kanalen betalar vi 15.000kr och kommer det därtill lindragare som vi måste ha så kommer notan gå på 18.000 kr. Då ska också lägga till att väntetiden för passage här i marinan kostar oss 4.500 kr så notan för Panama kommer sluta på över 25.000 kr. Så att vara långseglare kräver massor av pengar!

Våra norska vänner som seglar en gammal Vega får inte tillstånd att gå igenom på grund av att de saknar varvtals räknare på motorn😮 låter ju helt konstigt men sådana är reglerna! Har Du inte varvtals räknare kommer Du inte igenom Panama kanalen. Här gäller samma regler för stora tankers som för små segelbåtar!

Vi fick just rapport från San Blas att en fransk 59 årig kvinna har blivit attackerad av en 3 meters krokodil 😮på Green Island. Det var nog samma krokodil som simmade 2 meter framför vår båt, då jag tvättade vattenlinjen och fick simma som en galning till akterstegen. Den franska kvinnan blev biten i armen, benet och ansiktet men klarade sig och ligger nu på sjukhus i Panama City. Så nu vet vi att de inte bara jagar hundar och pelikaner som Kuna indianerna säger, utan de är så att krokodilerna inrättar revir som de sedan patrullerar och attackerar alla som gör intrång där.
Men annars är livet enkelt sova äta och bada lite i poolen! Ta bussen till Colón och shoppa lite sen tillbaka till marina livet! Men Nu längtar vi ut härifrån och få segla mot nya mål.
Vid pennan Helene