Vi trodde att det fanns små fina Söderhavsöar. Men så är inte fallet! Här finns nästan inga öar över huvudtaget, utan det är mycket stora atoller! Vilket betyder att det är ett stort ringrev av ihopsatta öar med en insjö innanför! Det är stora avstånd från ena till den andra sidan inne i lagunen allt mellan 8-50 distans.
Oftast med endast en svår och trång passage för att komma in i lagunen. Denna ingång skall passeras i exakt rätt ögonblick, annars kommer man inte in alls! Utan man blir tvungen vänta utanför för att tidvattnet ska vända. Eller så försöker man gå in ändå, och då kan strömmen kan vara upp till 9 knop i passagen.
Då känns det som att åka uppför ett vattenfall med stående vågor och virvlar.
Det finns 79 atoller Tuamotus skärgården så vilka skall man då besöka? Beskrivningen på alla de olika atollerna varierar verkligen. Men ingen atoll är högre än palmerna som växer här, så de syns knappt förrän man är fem distans ifrån. Vattnet innanför revet i lagunen är oftast varmare än havet så det bildas moln ovanför atollen, så ser man inte palmerna så, ser man förhoppningsvis molnen.
Det flesta laguner är bara delvis utmärkta! på våra sjökort. Så vill man segla här så måste någon stå på fördäck och kolla så vi inte går på något korall huvud. Känns verkligen som när vi seglade i Finska skärgården tidigt 80-tal där inget var utmärkt utanför de prickade farlederna.
Men när man kommit upp i skydd av vinden och har ankrat i turkosblått vatten, och ser stora vackra fiskar simma runt båten. Då är man helt klart i paradiset. Det finns en liten by på Kauehi, där det bor ett femtiotal familjer. Ungdomarna går på den enda prydligt betong belagda gatan med stora bergsprängare på axeln, spelandes riktigt bra musik.
Eftersom det bara finns begränsat med el. All el här kommer från ett stort bullrigt dieselaggregat! och ingen internet så kan de inte spela i sina mobiler som vi gör hemma! Utan det är som på 90-talet här. Telefonkiosk med fast telefon, ifall man vill ringa. Paraboler vid varje husgavel för att se TV. Det finns ingen radiostation som sänder här heller, så på radion är det tyst vilket är lite tråkigt. Vi som har varit bortskämda med så mycket bra annorlunda musik tidigare på vår resa.
Det finns två matbutiker med halvtomma hyllor. De har konservburkar och kakor, torrmjölk och frukostflingor. Massor av chips, ris och soya. Kollar man in i kyldisken finns det läsk, öl, grönmögelost och smör! Grönsaker och frukt kommer bara en gång i veckan och då kan man hitta vitkål morötter och äpplen. I frysboxen har de oxfilé och kyckling och drivor av fryst pain riche samt glass.
Man kan inte heller äta fisken i lagunen för den är förgiftad av cigutiera vilket är ett dödligt gift, som bildas på korallerna som fiskarna äter av. Det enda som växer här är kokospalmer. Men det är kokosnöten som gör det möjligt för folk att leva här. När kokosnöten är grön innehåller en god söt mjölk liknande dryck, sen mognar den och mjölken blir till vitt gott kokoskött. Då tar man ur köttet och torkar det i solen. Den torkade kokosen kallas för kopra.
Det är stor uppståndelse när båten från Tahiti kommer varje onsdag. Då står alla på kajen och väntar på sina beställningar. De flesta har beställt öl! men byggnads material, kylskåp, parabol antenner och allt vad man kan behöva skeppades av från båten. I retur tar det med sig all kopra som folk har torkat, tillbaka till raffinaderiet på Tahiti, där den pressas till oljan som blir allt från margarin till tvål. De får 1 dollar per kilo i betalt för kopran.
I början av juli börjar deras stora årliga firande och som avslutas i slutet av juli, byns invånare har fixat till massor av hemgjorda restauranger runt fotbollsplanen. De har plockat ihop lite udda bord och stolar som de har dekorerat med palmblad, drivved och vackra snäckor, det finns inget golv utan bara vit korall sand. Vi träffade på ett amerikansk par från Montana som vi gjorde sällskap med på en av de alla restaurangerna.
På menyn stod det grillande revbenspjäll med caramel glaze! Till efterrätt blev det äppelflarn med kokoskräm och vanilj. Revbensspjällen var goda men vi fick halva tallriken full med ris och ingen sås! Ingen grönsak utan bara två bitar Pain Riche. Till detta skulle det ha smakat gott med en kall öl! Men eftersom det är förbjudet att dricka alkohol på offentlig plats här i Franska Polynesien så, vi fick hålla till godo med multi-juice😮
Överallt finns det vackra blommor och alla kvinnor har fina blomsterkransar i håret, även männen har en sorts hattar med nedhängande palmblad och ett snäckskals halsband över magen. Männen här har verkligen en stor mage! Tommy blev inbjuden till en boule match med en man som hade en stor kula. Han drog upp sin t-shirt till bröstet och visade hela magen, som om han tyckte att vi övriga också skulle få möjlighet att beundra den.
Till morgonfikat när vi sitter i sittbrunn, kommer det tre Mantor simmade förbi med öppen käft! De simmar fram och tillbaka, helt otroligt graciösa mer än två meter breda när de svingar sina stora svarta vingar, de är mycket vackra. Här finns också en liten koloni av fiskar som ser lustiga ut! de är stora som abborrar, och i huvudet har det ett långt horn ! De kallar för Unicorn fiskar och de gillar vårt sjögräs som växer fint i vår giftiga bottenfärg.
Tre små haj liknande fiskar bor under vår köl. Jag slänger i små bitar av kokos och får ingen reaktion men när jag slänger i ett par bitar fisk! ja då kommer de blixtsnabbt fram och slåss om bitarna , de är bara en halvmeter stora och inte farliga, så när Tommy skrapar botten flyttar de sig motvilligt undan en bit, men de stannar i skuggan av båten.
Vi tar dingen till revet och Tommy snorklar i förhoppning att se en eller annan stor fisk! Haj eller Manta men ingen visar sig. Jag får inte snorkla då mitt öra inte är bra ännu, så jag traskar runt med jollen på släp över grunt vatten. Med förhoppning att se en eller annan liten revhaj! men det är ingen hemma idag. Men jag får i alla fall god motion av att gå runt med jollen på släp i vattnet.
Amerikanen vi träffade här, han älskar att fiska. Han står och kastar på knädjupt vatten och får en stor turkos Bonefish som han släpper lös så fort han dragit in den! Men det är fler som är intresserade av hans fiske! Det kommer revhajar som håller koll på vad han gör! Hajen kör rakt in i hans ben utan att bita, de anfaller bakifrån så oftast blir han överraskad! Men ännu har ingen olycka inträffat. De gånger en haj har anfallit är just när man harpunerar eller har fiskat upp en lagom stor fisk. Hajen har superkoll, vilket kan var farligt för fiskaren.
Tommy har alltid något att göra! jag bakar bröd då jag tycker att Pain Riche är lite innehållslöst! Eftersom ugnen är på så bakar jag en omgång hårt bröd, då förrådet hemifrån är slut, och här finns inget hårt bröd. Middagen blir en paj eftersom ugnen ändå är varm, men nu kan ni ju tänka er hur varmt det blir i köket! 35 grader utan ugn och 45 med! Jag jobbar i bikini men svettas ändå floder, så mitt i allt stök måste jag hoppa i vattnet 28 grader för att kyla av mig.
Vi förlorad ett av våra fall då Genackern trillade ner, så nu försöker vi att fixa det! Men allt bara djävlas! Tommy har åkt upp i masten minst ett 20-tal gånger och fått ner en liten lina med tyngd på som vi senare kan fiska ut genom ett av hålen i masten. Så enkelt att bara att skarva linan med det riktiga fallet och dra det helt på plats! Men så F-n heller! varje gång vi drar i fallet så fastnar det.
Hur kan en en millimeter tunn lina fasta ? Den tunna linan går av och vi får börja om. Vi har dragit linan uppifrån och ner samt nerifrån och upp! Men inget hjälper! Så efter tre dagars slit ger vi upp. Istället börjar Tommy med ankarlampan som slocknat i ena änden. Det gick inte att fixa! för korrosionen och saltet har förstört kretskortet. Han plockar då fram en ny som vi har i reserv och kopplar in den enligt medföljande ritning! Men det blir kortslutning och lampan brinner upp! Nu har oturen kommit ombord. Vår vindsnurra har börjat ge ifrån sig ett annorlunda ljud, så nu väntar vi bara på att den ska lägga av också.
Så Tommy tar dingen över till en nyanländ österrikisk båt för att snacka lite. De är ett trevligt par ombord på båten Blue Lily, Hannes och Lydia har varit ute i snart två år, och ska samma väg som vi ner till Nya Zeeland.
Både Lydia och Hannes flyger Para-Gliders, från hög höjd hemma i de Österrikiska alperna och som kan vara riktigt farlig sport. Hannes råkade ut för en svår olycka för tre år sedan, och Lydia har trillat ner på ett hustak utan att skada sig, så det är riktiga äventyrare. Hannes är en tusenkonstnär så när han hör att vår vindsnurra låter lite så vet han vad felet är, och han har även reservdelar till oss, som vi kan få köpa för 20 EUR. Han erbjuder sig också att komma och hjälpa Tommy byta ut kullagren. Om man inte gör det var femte år kan snurran krascha! Vi har aldrig bytt ut lagren på vår snurra som är åtta år.
När han sen kommer visar det sig vara ytterst komplicerat att byta kullager, så utan Hannes hjälp hade det nog varit svårt att fixa själv. När han sen hör om vårt problem med fallet i masten, klättrar han upp! och efter fjärde försöket, fast nu med en grövre lina så får vi fallet på plats. Som tack för hjälpen bjuder jag över dem på middag. Vi grillar tonfisk som jag hade kvar i frysen sen överresan hit. Nu har turen vänt till vår fördel igen.
Här på Kauehi finns det ett spektakulärt dyk att göra i passagen in till lagunen. Man dyker ner just som vattnet är på väg in i lagunen! Man dyker snabbt ner till 30 meters djup via en undervattens tunnel, här finns det massor av stora fiskar att se! Groupier fiskar och stora tonfiskar. Hajarna simmar i cirklar, och ingen vet riktigt vad de gör där i inloppet mitt på dagen. Men det simmar här i hundratal över och under dykarna som på en rund amfibie teater. Tommy har planer på att ta dykcertifikat bara för att få se alla hajarna, men än har det inte blivit av.
Efter lite mer än 14 dagar på Kauehi seglar vi tillsammans med Blue Lily till Fakarava en mycket större atoll än lilla Kauehi. Här finns det lite mer grönsaker i butiken och några restauranger. Vi ankrar utanför byn Rotoava och det är vackert turkosblått i vattnet även här. När vi går in med dingen så simmar en sköterskehaj på två meter förbi oss på grunt vatten 😯 enligt befolkningen här är de inte farliga, barnen som leker på stranden brukar roa sig med att ta tag i bakfenan på hajen och leka lite med dem. Vi snorklar runt mellan korallerna men får tyvärr inte se hajen igen.
Vi hyr cyklar och tar oss runt denna stora atoll, vi cyklar i flera timmar på betong lagda vägar, och sista biten ner till det stora passet är det likadana grusvägar som på Gotland fullt med vita kalkstenar och stor gropar! och det doftar blommor men inte av backtimjan. Doften kommer från en vit blomma som växer på stora busk liknande träd och istället för enris växer det palmer.
Den 14 juli samlas vi alla långseglare för gemensam sundowner i kommunhusets trädgård. Tre killar spelar gitarr så det blir allsång med Beatles låtar och lite jazz.
Hur trevligt som helst när man lär känna sina båtgrannar. Vi fortsätter upp till stadion där vi bokat bord för 25 personer på en liten hemmagjord restaurang. Det fanns tre rätter att välja på och vi valde såklart fel!
De som tog Kinesiskt fick sin mat först, sen kom kycklingen och sist biffen! Vi valde biffen och fick vänta i två timmar, det enda vi fick att dricka under tiden var läsk eller vatten och att hungriga se alla andra äta upp sin mat. Men maten var god och så fick vi pommes frites 😋 och kvinnan som förestod stället fick bra betalt med massor av dricks, för middagen kostade bara en hundring styck.
Vi lämnar Fakarava och dess alla bekvämligheter såsom extremt långsamt internet,färsk frukt och restauranger. Vi har lärt oss att här i Franska Polynesien finns det bara internet via satellit och alla som surfar använder samma satellit så max 2G är vad som finns att tillgå här, så att försöka ladda upp en rörlig bild är omöjligt. Vi kan knappt tala via Skype för det bryts hela tiden.
Efter en dags segling anländer vi till Touan som blir vår sista atoll här i Toamotus skärgården som är mycket större än hela Europa, men med långa avstånd mellan atollerna. Touan har ingen passage i den norra änden, utan ett så kallat falskt pass! Vilket betyder att vi kan gå in i en vik utan tidvatten.
Här bor Gaston och Valentine ett strävsamt gammalt par. De föder upp grisar för köttets skull och de har massor av burar på revet för fisk och hummer, och så har de restaurang MEN bara när Valetine orkar och har lust. Det har hon bara när stora charter katamaraner anländer och hon får minst 10 personer för en sittning, då kunde vi också få komma och äta grillad hummer. Hon var minst sagt speciell denna dam. Kraftig och högljud, men hennes man Gaston var en trevlig toffel😉som gjorde nästan vad hans fru sa! Men när vi satt och tog en öl tillsammans med andra seglare så lydde han inte henne. Vilket fick till resultat en rak höger! Men Gaston bara skakade lite på sig och fortsatte med sitt.
Här dök vi på revet och vi såg massor av fisk i det klara vattnet. Tommy inspekterade också angörings bojen som var en kätting runt ett korallhuvud, sen en lina upp till en boj. Det kändes inte så säkert när det blåste upp till 15 sekundmeter på kvällen.
Vi hade just kommit hem från Blue Lily efter en god middag ombord hos dem, vi fick klä av oss i badkläder för att kunna ta jollen tillbaka i motvinden då man blev helt översköljd i den starka vinden.
Då Lydia ropar förtvivlat på radion att deras båtgranne är på drift! De höll nätt och jämt på att krocka in i deras båt. Little Coconut med Hugo och Miranda ombord låg och sov då båten slet loss hela korallhuvudet från botten och började snabbt driva mot revet, som tur var vaknade Miranda av att något slog i botten och gick upp för att titta. Då stod Hannes och skrek på sin båt och de lyckades med bara sekunders marginal få igång motorn. Annars hade de suttit rejält fast på det vassa revet.
Nu gick Tommy ut i jollen för att hjälpa dem att ta en ny boj, och jag lyste med vår starka lampa på den så de skulle hitta den, det var inte lätt att greppa bojen, men efter någon timme så låg de fast igen. Nu kände vi att vi absolut inte vågade lita på vår boj. Tommy hivar ut ankaret som säkerhet med extra meter tung kätting, så skulle vi börja driva till natten så förhoppningsvis fastnar ankaret i något korallhuvuvd.
Vi hade läst att bojarna här inte var riktigt att lita på och nu förstod vi att det var sant,
Men de lägger ut bojar för att man inte skall ankra på korallerna och de tar betalt per natt, så visst tycker man att de skulle ha lite bättre säkerhet. Men det vi såg av paret om drev stället och ordningen som rådde här, kunde vi förstå att så inte var fallet. Men det var en vacker ankringsplats med fina rev att snorkla på och när restaurangen väl var öppen var det nog även god mat. Tyvärr hann vi inte med att pröva, då vinden snart skulle öka ytterligare så vi vågade inte ligga kvar.
Så vi seglade vidare efter tre dagar mot Tahiti. Första natten får vi såklart mer vind än utlovat nästan 20 sekundmeter och höga vågor, men nästa dag får vi lite lugnare. Det är 240 distans så vi seglar iväg på kvällen för att komma fram i dagsljus, seglingen tar 38 timmar. Nu har vi anlänt till civilisationen igen, med hyfsat snabbt internet stora varuhus fulla med mat och allt man kan önska sig och att ligga i en Mariana, det har vi inte gjort sen april i Panama.
Vi var på avslutningen av Heiva i Tahiti igår, fyra timmars uppvisning med dans och mycket trummor. Ett fantastiskt skådespel med män och kvinnor som dansade i palmblad och blommor. Hela Tahiti stad doftar av blommor det är rent och snyggt på gator och torg och människorna är mycket vänliga här.
vid pennan Helene
