Singapore till Malysia

Att angöra Singapore kräver agent! Ingen kommer in utan agent, samma procedur för små segelbåtar som för all kommersiell sjöfart. Men det var inte svårt, bara att betala 1.600kr. Agenten fixar allt det enda seglaren behöver göra är att ropa på VHF när man närmar sig ön Sisters Island, och fram kommer en båt och hämtar upp dina papper samt passen! Vi behövde bara vänta fem minuter så var vi in checkade i landet.

Båten som checkade in oss i Singapore.

Singapore är ett oerhört rent land. Allt är perfekt ordnat! Trafiken löper perfekt! Ingen ser ut att göra något fel, ingen går mot röd gubbe! Ingen slänger skräp på gatan! Det finns inget skräp alls, inte ens en fimp på gatan. Däremot finns det fina askkoppar utomhus där rökarna samlas, alla äter snabbmat i plastförpackningar och dricker fruktjuice i plastmugg, men man ser absolut inte en enda förpackning på stan.

Vi tog tunnelbanan runt i Singapore, den kommer på exakt rätt minut enligt tidtabellen, trots att det är ingen som kör! Tågen är förarlösa och allt är kliniskt rent här, vi såg en pappa och hans son som klev ombord, sonen höll en läsk i handen och genast startade ett högt tjutande flyglarm ! Pappan fick bråttom att stuva undan läsken i väskan, och då först tystnade larmet.

Att dricka eller äta i tunnelbanan är belagt med höga böter! Så när man kliver ombord på tåget filmas man och har du dricka eller mat synlig går larmet.

Vi hann inte lära oss alla regler, men vi lärde oss att det är dyrt mycket dyrt! Det är böter för nästan allt. Det är klart dyrare att leva här än i Sverige. Vi träffade Henrik Hertsell som som bor här sedan 20 år tillbaka, han kom ner och hälsade på oss, sist vi sågs var på Max födelsedag 2010 i Stockholm. Vi tog oss runt på alla sevärdheterna här i Singapore.

Det berömda lejonet på ön Sentosa Singapore.

Så vi stannade inte så länge i Singapore, utan fortsatte upp i Malacca sundet, vi hade tänkt oss nå Langkawi Malaysia, men efter ett och halvt dygn gick vi in i Port Dickson Malaysia, som ligger ganska nära Kuala Lumpor och staden Malacca.

Port Dickson Malysia.

Vi hade dålig vind och hela tiden hade vi svåra åskväder, inte något litet squall utan rejäla åskväder. Blixten slog ner i vattnet och dundret var helt öronbedövande, och när regnet kom blev sikten helt noll. Vi hade upplevt detta i Singapore också men att ligga till havs med detta dunder var långt ifrån kul. Varje dag helt förfärliga åskväder, och massor av regn, när vi ska passera i det hårt trafikerade Malacca sundet där det kommer det en tanker varje kvart antingen södergående eller norrgående!

Swimmingpoolen som fick nyttja i Port Dicksons marina och resort.

Men mitt i trafikzonen rör sig fiskare med helt tokiga belysningar nattetid, det är inte lätt att avgöra vilket sort flytetyg som man möter här! Det blinkar blått,grönt,rött och vitt både från för och akter och fiskar de bläck fisk så lyser det värre än på Gröna Lund. Många av dessa fiskare släpar också på en trål bakom båten, så att försöka avgöra om vi ska passera bakom eller framför kan vara ett bekymmer. För några väjnings regler som annars gäller för sjöfart, det gäller inte här, det har vi lärt oss. Vi är alltid de som måste väja för all trafik, även om vi seglar och de går för motor.

Det första vi såg av Langkawi.

Men vi har nu seglat genom Malacca sundet, och vi såg inte en enda pirat bara tokiga fiskare som inte flyttade på sig. När vi närmar oss Langkawi så ser vi en horisont av konstiga ljus i blått grönt och vitt! Så för att inte fasta i någon fiskfälla får vi lägga om kurs och kommer på så sätt in mer söder ifrån än vi tänkt oss, men vi glider in i morgonsolen och ser dessa vackra höga berg och gröna vatten.

Vi ankrar utanför Kohao Langkawis huvudstad på 4 meters djup i lera. Här ligger det fullt av seglare, vi ser en svensk som varit här i 17 år och han ger oss flera goda råd. Här är en Taxfree zone så att köpa öl vi och sprit är väldigt billigt, även maten är billig. Men det finns bara kyckling och fisk samt stora jätteräkor och det är ju inte så dumt.

Malysia är muslimskt! Även om det finns en liten del av befolkningen som är Indier. Kvinnorna har alltid huvudbonad vissa män har också en liten rund mössa på huvudet. Det finns såklart extrema muslimer även här och då är kvinnorna klädda i total svart klänning med endast hål för ögonen.

Men lite intressant att se är de unga här, de visar att de tillhör islam bara genom att ha huvudbonad men de har full makeup tajta jeans och högklackade skor! Vi talade med några Indiska personer här! och de verkar inte riktigt gilla varandra, så ger de muslimerna gärna en känga om de kan.

Rebaks strand Malysia.

Malysia har ganska god mat i mitt tycke kanske lite väl stark! Vi älskade att bege oss ut på Night Market där de sålde snabb mat. Så mycket gott, satay spett med jordnöts sås, Tommy älskade den friterade stora bläckfisken!

Jag åt gärna Plain Roti en slags kavlad deg som sedan stektes i olja, antingen med eller utan innehåll. Men här fanns även kokt ris som rökts i bananblad och sedan grillades på stenkolsgrill. De gillar att äta ägg här! I alla former särskilt en deg gjord på mjöl, ägg och konserverad mjölk, som de bakar på öppen eld och så toppar de skapelsen med karamelliserad mjölk och lite kokos. Så sött att tänderna nästan trillar ur.

På den här ön finns en insjö som kallas för The Pregnet Maiden. En riktig turistfälla.

Vi hittade en kvinna som drev restaurang utanför den fina restaurangen! Där hade hon en liten stenkolsgrill och ett arbetsbord. Här serverades kyckling och ris med stark sås. Det hon gjorde var att först koka kycklingen sen grilla den, så vi fick en soppa på avkoket med starka kryddor en grillad kyckling med ris och så hennes hemlagade chili sås, detta blev vårt favorit ställe hela kalaset kostade 14 svenska kronor, så en lunch för mig och Tommy gick loss på knappt trettio kronor!

Apor finns det gott om på Malysias alla öar och de stjäl gärna ur händerna på folk.

Vi firade jul tillsammans med Thomas Swan från Småland ! Han hade varit här i 17 är men nu började de bli svårt att få jobb här! Eftersom han var utlänning, och inte från Malysia så ville de inte ha konkurrens på arbetsmarknaden! Känns kanske igen från någon valaffisch ifrån Sverige! Vi seglade ut till en liten ö som hade en söt vatten källa. De hade även en fin liten hydda där vi kunde grilla mat och massor av väntande apor som hoppades på en smakbit eller två, de var helt förfärliga på att sno mat från vårt bord och och även från grillen.

Julmiddag med Thomas på Singa Besar.

Nyår firade vi på Rebak Resort och Marina, en väl skyddad hamn och marina gästerna fick tillgång till resorten pool och restauranger. Vi betalde aldrig utan man skrev bara upp sitt bryggplats nummer så kom allting på notan som vi betalade när vi checkade ut. Vi var ett gäng seglare som firade tillsammans några kände vi sedan tidigare men vi träffade också nya vänner, en dansk båt med Maria som var svenska och Lars som var dansk. Då fick vi reda på att det skulle gå ett Rally till Thailand, så vi beslöt att hänga på.

Andy och Nathalie från Schweiz firade vi nyår med och övriga seglare på Rebak.

Vi seglade sedan runt bland alla de Langkawiska öarna det är vackra höga öar, men vattnet är inte klart, man ser inte ens en meter vilket vi tyckte var lite trist, det finns också livsfarliga maneter! Av någon anledning finns det fler än vanligt just nu. En kväll när vi sitter i sittbrunnen och har precis stigit ur vattnet, kommer en manet stor som en 10 literhink simmande förbi.

Jag läste på och fick veta att just här dog en svensk förra året när han badade på stranden och blev stungen av en så kallad Box Jelly Fish! Den har gift till att döda 60 människor på tre minuter. Tommy har på sig en tunn heltäckande overall s.k swim suit när han simmar och dyker under båten, men det hjälper bra med att ha ett par nylonstrumpor och tunn långärmad tröja när man badar så kan inte maneterna brännas. Men det förtar lite av lusten för att bada! När man hela tiden måste kolla efter maneter.

Det flyter så mycket skräp i vattnet! Särskilt mycket i Indonesien och Malysia. Den här plastsäcken fastnade i vår propeller så Tommy fick dyka ner och ta bort den. Så vi måste hela tiden ha full uppsikt framåt för att väja för skräp och fiske pinnar. Det växer bra här i det varma vattnet så Tommy drar på sig swimsuiten för att skrapa snäckor, och försöka att inte bli stungen av maneter, ett hårt jobb att vara långseglare.

Särskilt när man måste sitta i poolen och beställa något svalt att dricka i värmen.

Vi bestämde oss först för att stanna ett helt år här i Malysia/Thailand för att kunna komma hem till Niklas och Petras bröllop i augusti, men efter att ha varit här i värmen bland alla mygg och apor och kollat in de eventuella marinorna så har vi beslutats att fortsätta segla ner runt Sydafrika, och inte försöka gå genom Röda havet som var vår första tanke, pga alla krig och eventuella pirater som kan finnas där.

Rekar resort och marina.

Men det är så det är på långsegling man ändrar sig hela tiden! Nu kommer vi istället segla med flera andra seglare och den danska båten Alexandra till Siri Lanka Maldiverna och sedan Seychellerna, där kommer vi ta upp båten och flyga hem till Sverige ett tag.

Vid Pennan Helene

Annonser

Sista tiden i Indonesien

Vi besökte Lingga skärgården Senayang innan vi gick norrut för att lämna Indonesien. De här öarna var nästan värt hela resan, vi angjorde öar som inte fanns med i Crusing handboken, utan vi tog oss fram på egen hand. Det är inte helt lätt, eftersom det saknas ordentliga sjökort. Ibland kan man finna lite djupangivelser och de vikar som ser ut som goda ankringsplatser är ofta dubbelt så stora som man tror. Så att finna bra platser att ankra på var ganska svårt.

Utanför Kongka Besar där husen står på pålar i vattnet.

Den första ön var ganska känd men det verkar som få seglare går dit, hela byn står på pålar ute i vattnet, längs med stranden. Så alla har sjöutsikt och sin båt förtöjd i huset. Väl inne i byn så går det en cementerad stig längs med husraderna, och så plötsligt så dyker det upp en och annan liten affär!

Kongka Besar

Jag kunde köpa lite ägg, lök och potatis. Sen spreds sig ryktet fort att vi var i byn, då kom kvinnor med skottkärror fulla med frukt och grönt som det ville sälja till oss. Byns alla barn följde oss vart vi än gick, och alla hälsar vinkar och fotar oss med sina telefoner, för de har de trots att allt annat ser fattigt ut. Vi stannade två dagar och kunde åter bada bakom båten igen.

Men en av dessa öar var en fin vik, de hade en lång fin brygga som vi kunde förtöja jollen i. Men innan vi ens han få i jollen kom, ortsbefolkningen ut i sina små roddbåtar och en kille klev bara ombord och satte sig i sittbrunnen. Vi försökte prata med honom med det var svårt, då han inte kunde ett en ord engelska. Så med händer och gester försökte vi samtala, men killen bara pratade på och Tommy svarade på engelska!

Butiken på Kongka Besar.

Jag filmade de hela och det är verkligen en kul film, de samtalar men ingen av dem förstår den andre. Så fort killen som hette Ie hade åkt, kom nästa båt och lade till bakom oss och klev ombord, inte heller de kunde engelska! Men med teckenspråket förstod vi att de ville att vi skulle komma in till byn för att spela Bola! Men först skulle vi komma in och se byn, även denna by står på pålar i vattnet längs med stranden.

Killen som heter Ie rodde ut och satte sig i sittbrunnen och pratade fast vi inget förstod.

Vi promenerade runt i byn och vår guide kunde bara ett ord som vi förstod och de var Indonesia, och varje gång vi passerade ett hus kom de som bodde i huset ut och tog oss i hand. Vi hade med oss våra gamla läsglasögon som vi gav till de som ville ha! Snabbt spred sig budskapet och så ville alla ha glasögon. När vi passerade skolan kom alla skolbarnen ut och vinkade och ställde upp sig för fotografering.

Skolbarnen på Senayang.

Vi fortsatte bort till en nästan helt vattenfylld fotbollsplan, och nu förstod vi att det var här det skulle spela Bola som betyder fotboll.Men de skulle ske på eftermiddagen, så vi fick komma tillbaka då. Barnen från skolan sprang efter oss i sina fina skoluniformer, de verkade ha rymt från lektionen bara för att följa oss.

Två söta flickor i 10-års åldern stod på varje sida om mig och lite blygt försökte de svara om jag frågade något. Vi hade engelsk indonesisk lektion jag pekade på en sak och sa ordet på engelska och de sa det på Indonesiska. Snart så pekade flickorna på saker och bad mig om det engelska ordet! Som de snabbt upprepade och sa ordet till varandra som för att lära sig. En pojke hade lärt sig säga ”Good Afternoon Mister” vilket han upp sprang runt och ropade hela tiden.

Kolla in den hemmagjorda batongen som ordningsvakterna bar.

De är muslimer i byn så jag hade tagit på mig långärmat och en lång kjol, på huvudet hade jag solskärm, en del små flickor och kvinnor hade håret dolt bakom slöja! Jag förstår inte hur de står ut i värmen, men jag såg flera kvinnor med kortärmad visserligen lång klänning och några hade inte heller håret dolt.

När vi kom tillbaka på eftermiddagen för fotboll, så försökte Tommy säga att han kunde inte spela för sin brutna tå! De skrattade och skakade på huvudet som om det inte skulle vara något problem alls! Så vi fortsatte bort mot fotbolls planen. Där hade en match redan börjat! Det visade sig vara matchkamp mellan de olika öarna och det var duktiga fotbollsspelare som spelade, och ingen från byn deltog vilket vi hade trott! detta var proffs, som inte spelade i någon korpligan.

Fotbolls spelarna sprang runt i lervälling, då planen var helt vattensjuk, så efter en kvart hade alla spelarna lera över hela kroppen, då de gled runt som projektiler när de rumlade runt i sörjan.

Men alla i byn stod och tittade och en person refererade i högtalare som hördes över hela planen. Runt fotbolls planen stod de flera små hus med en liten veranda, där de sålde diverse olika saker, vi köpte några friterade grönsaker som var orangefärgade och sockrade, vi tror de skulle föreställa pommes frites! Men billigt var det knappt två kronor ungefär samma pris som för biljetten vi köpte för att få se fotbollsmatchen.

Killen i ljusa byxorna har fått glasögon och var vår guide som bara sa Indonesia hela tiden varje gång vi passerade ett hus.

Vi fortsatte runt och på andra sidan av fotbollsplanen där fanns flera små hemmagjorda restauranger som alla ville att vi skulle stanna och äta på. Nu hade ryktet om att vi hade glasögon att dela ut spridit sig, så alla äldre ville gärna ha ett par. Vi skulle kunnat dela ut hur många som helst, men tyvärr var vårt lager begränsat.

Tonåringarna ville bli fotograferade med oss! Varför de ville ha oss med på deras bilder förstod vi inte då, men fick det senare beskrivet för oss. Det är tydligen en sport att ta en selfie med en Bula vilket betyder Vit och lägga ut på Facebook eller skicka till sina vänner. Vi blev uppställda och fotograferade med söta flickor små spädbarn, kvinnor och män.

Här säljs en tjock pannkaka med kokos och mycket socker i god men väl söt.

Alla ville hälsa ta i hand och vi försökte le och se glada ut hela tiden, efter en hel dags leende och hand tryckande kändes de lite jobbigt. Vi fick en glimt av hur de Kungliga måste känna sig som har det som jobb, att le och trycka händer och ställa upp på foto hela dagarna. Men det var en upplevelse att få vara så i fokus, och alla människor är så otroligt vänliga trots att vi inte kan språket men man förstår en hel del med gester och ansiktsuttryck. Trötta lämnade vi fotbollen där ännu en cup match startat mellan olika lag.

Liten pojke och hans kattunge.

Ju längre norrut vi kom desto sämre ankringsplatser! De ställen vi trodde skulle passa enligt sjökortet visade sig bara antingen för grunda eller så var det stora olje hamnar, som inte fanns utmärkta i kortet. Så en kväll fick vi verkligen leta, när mörkret kom hittade vi en liten inbuktning på en ö där vi kunde ankra. För runt dessa nordliga öar är strömmen stark, det virvlar i vattnet och ibland var det som att åka uppför ett vattenfall. Vår sista hamn i Indonesien blev Nongsa Point på ön Batam, härifrån såg man Singapore Skyline . Det var en lyxig marina och för indonesiska mått mätt väldigt dyr så även för oss 540kr/dygn, men då ingick att vi fick bada i poolen och att de skötte utcheckning ur landet.

Vid pennan Helene

Indonesien är lite svår seglat

Vi har nu seglat här i lite mer än en månad och bara upplevt hårda seglingar och mycket motströms. Det kan ju vara så att vi är här lite försent på året, de flesta rallyn till Indonesien går ju i Juli-september. Men enligt boken ska det nu vara slut på hårda sydostliga monsunvinden och oktober november ska vara vindfattiga. Vi har bara haft hårda seglingar med ofta syd till sydvästliga vindar, och så fort man kommer i skydd bakom någon av de stora öarna, kan vinden komma från vilket håll som helst. Strömmarna som är mellan sunden hade vi inte heller hört, att de skulle vara så starka som de nu var. Vi trodde att segla i det stora innanhavet som Indonesien består av skulle vara smörsegling.

Det här är Diamon vår guide i Lovina på Bali.

Vi försöker segla till Bali men vi har blivit tvungna att vända två gånger för att vinden var 40 knop rakt emot, men tredje gången gillt. Så fort man kommer upp på Balis nordsida så minskar vinden och från att ha seglat halvvind i 30 knops vind får vi helt plötsligt kryss. Vi ankrar i Lovina på norra Bali just som natten faller på, och en båtkille dyker upp och vill hjälpa till. Daimon som killen heter kommer tillbaka nästa morgon och av honom kan man få all tänkbar hjälp, diesel, vatten, och tvätt, han kör oss in och ut till båten så slipper vi lägga i jollen. För det finns ingen jolle brygga här, bara sandstranden att dra upp jollen på.

Ett Hinduiskt Tempel där figurerna bär kläder.

Ett Buddistiskt tempel med mycket guld.

Utanför varje ingång till en restaurang eller ett vanligt hus ligger det en liten offergåva, det är ett vävt palmblad med lite ris soya och blommor samt en sticka brinnande rökelse. Det finns en moské här också och vi hör utropen, men inte lika högljutt som på Lombok. Bali är en hög vulkanisk ö med mycket grönska och blommor trots torrperioden.

En offergåva utanför en restaurang på Bali.

Här köper man blommorna till offergåvorna.

Vi åker runt på norra delen och utforskar ett Buddistiskt tempel, de var mycket vackert med förgyllda guldfigurer och drakar, klockor stora som hus står i samlad grupp på en liten yta. Skillnaden mot de överallt andra Hinduiska templen är, att de saknar förgyllda figurer. Deras är gjorda i sten och de sätter på guldfärgade kläder på sina figurer. Figurerna i sten får även fina tygparasoll och små offergåvor läggs vid deras fötter, eller vid de upphöjda altaret.

Grindar till ett Hinduiskt tempel, titta på utsmyckningen!

Vi hinner också med att bada i några heta källor här uppe i bergen, men det kändes lite konstigt att bada varmare än de var i luften, det är ju svalka man vill åt inte värme. Men det skulle vara hälsosamt att bada i det gröna vattnet.

Tommy tar ett bad i de varma källorna.

Det är kallt uppe i bergen bara knappt 20 grader och här odlar de grönsaker och bär. En dal kallades för jordgubbs dalen och längs vägkanten sålde de jordgubbarna.

Kryddnejlikor på tork i solen.

Det som imponerade mest var kryddnejlikorna som skördades nu. Doften ligger tung av nejlikor över de små byar vi passerar, de lägger ut dem på tork i solen längs vägen, likaså ligger det kakao och torkar på presseningar längs vägen.

Risfält uppe i bergen på Bali.

De skördade även ris nu, hela familjer var uppe på sin odlingslott och skördade ris stråna som sen slogs mot en sil så riskornen föll ut. Riset packades i stora säckar som bars för hand, många gånger brant uppför till av lastningsplatsen. En liten smal gammal gubbe kommer bärandes på en säck och Tommy och jag försöker lyfta den! Men den väger lite över 60 kg, så hur gubben klarade att bära säck efter säck i uppförsbacken är mig en gåta.

Lite inhemsk mat ganska gott.

Vi åt också inhemsk mat vilket var spännande, olika kokta grönsaker i röror med mycket chili och några röktstekta köttbitar, och så satey spett med kyckling, till detta serveras ett kokt ägg och ris.

De har lite turist attraktioner här, som att få hålla en flygande hund, stor som ett katt fast med vingar, de var lite läskiga men ansiktet och nosen var gullig.

Tommy vågar hålla en levande flygande hund.

Boaorm om man ville ha den om halsen och så en liten draködla, men jag vågade inte hålla något av dem Tommy höll flygande hunden och den var snäll.

Små apor kan man köpa lite baner till och mata, vilket vi gjorde. Då tog så fint ur handen på oss med sina mjuka fingrar.

Boaorm som jag inte ville ha om halsen.

Ett besök på en kaffe plantage där vi fick testa 16 st olika kaffe och te sorter, de använder mycket socker i allt här så de var sött. Men det finns ett kaffe som är väldigt dyrt!

Provsmaka av kaffe och te.

Det heter Luwak kaffe efter de lilla mårddjur som äter kaffe frukterna, som är söta och goda, och det finns två kärnor i kaffebäret som djuret sväljer hela. De bajsar sen ut kärnorna som människorna plockar upp och torkar, för att sen mala till kaffe😬


Detta lilla djur gör kaffebönorna rostade i magen.

Det stora Hinduiska templet på toppen av berget kändes tyvärr som en riktig turistfälla. Här stod det 30 stora turistbussar som alla kom från Java med färja för titta på templet. För att attrahera även barn var parken full av stora plast djur i färg glada färger, vi tror inte de hör ihop med religionen.

Stora plast figurer i Hinduiska templet för turister.

Befolkningen är trevlig men i Lovina var de förfärliga när det gällde att sälja t-shirts och halsband. Det är inte lätt att passera utan att de försöker bli först vän med dig sen vill de att du bara ska titta i deras bod för att till sist köpslå om varan. Utgångspriset är mycket högt, tex vi köpte ett linne till Tommy för 85kr som de först ville ha 180kr för, så vi tyckte vi prutat ner linnet bra. Men efter en resa till stan där vi besökte en supermarket kostade samma linne bara 18kr.

Vattenfall i bergen.

Mycket sopor flyter runt i vattnet, när vi låg på norra Bali i Lovina och hade vinden utifrån havet flöt hela soppåsar förbi, de verkar använda havet som sopstation. Sanden är inte heller vit utan det är svart vulkansand, så att gå barfota i sanden är samma sak som att bränna fötterna ordentligt.

En stor hanne på 150 kg.

Vi seglar sedan vidare 500 distans mot Borneo, vi gör ett kort stopp på ön Bawean, där de verkligen hade starka högtalare för utropen från moskén. Det var så högt och så många moskéer samtidigt som ropade i sina högtalare att vi inte kunde samtala i sittbrunn på en timme när de började humma och sjunga. Men de är väl vana vid oljudet.

En mamma och hennes unge.

Vi seglade i mestadels fin vind men några nätter var värre än andra, en natt hade vi svag vind men tre stora vågsystem som gjorde det obekvämt ombord.

En natt gled vi in i ett ruskigt stort åskväder! vi försökte ta oss ut och undan men de var för stort. Så i två timmar stod Tommy med gummi handskar och gummi skor för att våga styra, jag satt tryggt inne i salongen.

Blixtarna slog ner överallt i vattnet och det du dundrade så man fick hålla för öronen. Vi såg en tanker på håll och det såg ut som om blixten slog ner i den, för nästa dag låg en tanker för ankar mitt på det grunda havet. Alla instrument hade vi slagit av samt dragit ur alla antennkablar ifall vi skulle träffats av blixten. Vi har ju stålbåt så träffas vi av blixten blir det i alla fall inte hål i båten.

Vi är framme i Kumai flodmynning i exakt rätt tid för att segla in med tidvattnet.

Det är en grund flod! grundaste stället är lite mer än två meter, efter tre timmars motorgång 15 distans ankrar vi mitt emot den lilla staden Kumai. Härifrån går alla båtar upp längs floden in i djungeln där orangutangerna bor. Man kan välja på en två eller tredagars tur, vi valde endags tur och då blir det med snabb racerbåt. Det är troligen här, alla gamla begagnade racer båtar från 60-talet finns.

Staden Kumai på Borneo.

Men väljer man en längre tur så är det med en smal båt i två plan. På övervåningen bor gästen oftast endast ett par, och på undervåningen finns besättning och kök. Det är ombyggda fiskebåtar så för att klara av standarden som vi västerlänningar har, så finns en riktig sitt toalett (annars finns bara stå toaletter här i Indonesien) med vattenspolning uppbyggd på akterdäck som ett svenskt utedass. Man har full service alla måltider ingår, och på övre däck finns tjocka madrasser med höj och sänkbara myggnät runt om. Ett stort bastant matbord och några sköna moderna fåtöljer, där gästen i lugn och ro sitter och färdas längre och längre in i djungeln. Det såg faktiskt väldig härligt ut, och så stannar de till vid olika små bryggor och utforskar djungeln.

Ombyggd fiskebåt för flera dagars tur på floden! Fina eller hur.

Vår guide Ia och racerföraren Hattman.

Men vi i racer båten drar förbi alla långsamma båtar i 25 knop det är 35 distans upp i floden så det tar en och en halv timme. Föraren Hattman som körde sin egen båt, men som tyvärr inte kunde någon engelska och vår guide Ia som visste massor om orangutangerna och djungeln.

Motorn som satt på den lilla racing båten var inte heller ny, och den behövde hela tiden lagas med en folie plast remsa, och för att stanna motorn kortslöt han två tampar, kylvattnet hade han dragit fram till förarplatsen så han hela tiden såg att den blev kyld ordentligt. Det blev många ofrivilliga stopp på vägen då han var tvungen att mecka med motorn.

Hattman lagar motorn med en plastfolie.

Väl framme så promenerade vi in i djungeln 2 km till utfodringsplatsen av orangutangerna. De är mäktiga att se på när de kommer slungandes i lianerna. En hanne vägde 150 kg. Vi såg också en orangutang mamma med sin 8 månaders baby som höll sig fast i hennes bröst. Det finns också andra mindre apor som gärna vill ha en banan eller två samt vildsvin som troget väntar under aporna i träden för att få sig en smula.

Orangutang mamman som inte ville flytta på sig.

På vägen tillbaka till båten ligger en mamma och hennes unge på vägen vi ska förbi, hon vägrar flytta sig och när vi kommer för nära skriker hon och går till attack, det kändes lite läskigt för vi hade ingen stans att ta vägen där på den upphöjda smala pontonen. Men till slut gick hon upp i ett träd så vi snabbt kunde gå förbi.

Här finns det skorpioner farliga tarantella spindlar giftormar, små björnar och självlysande svampar. Som tur var såg vi ingen av dessa djur på vår promenad. Jo så finns det ju krokodiler i floden förstås men det hindrade inte lokalbefolkningen från att bada.

Det var en fantastiks tur vi gjorde på floden det tog hela dagen så just när solen gick ner var vi tillbaka i båten.

I det här betonghuset bor det bara fåglar.

Här i staden Kumai är det knappt några turister alls. Det som finns här är stora höga betonghus! Som är försedda med högtalare som spelar upp fågelkvitter på hög volym. De bor inga människor i dem utan fåglar. En liten svalliknande fågel som bygger bo av sin saliv. Dessa bon tas sedan om hand av ägarna till husen och säljs riktigt dyrt till kineser och japaner, som verkar tro att de är nyttiga att äta. Det är en stor industri det här med fågelhusen så man förstår att de är

Det finns inga riktiga matbutiker bara marknaden med frukt fisk och kyckling, som alla ligger till försäljning i värmen. Vi vågade bara köpa räkor som vi såg låg på is och grönsaker. Kycklingen såg mindre aptitlig ut, med flugor som flög runt runt.

Det fanns inte så mycket mer att göra här så efter ett par dagar seglade vi vidare mot Belitung. Resan dit tog tre dagar då det är 300 distans.

Vi startar som vanligt i motvind och motorgång, sen när vi kommit lite längre ut i detta otroligt grunda hav, kan vi falla av mot målet. Det är bara som mest 30 meter djupt här, men från Borneo går vi i två dagar på bara 8 meters djup. Det finns flytande fiskenät överallt så havet blinkar i många färger på kvällen, så det är svårt att avgöra var man kan segla. Vi kör in i ett flytande nät mitt i natten och det känns som att fångas av en fallskärm. Vi har långköl och propellern sitter skyddad bakom rodret, så vi klarar oftast att glida över näten.

Men detta nät hade en liten flyt lina som dras in i vår alltid snurrande propeller. Så nu satt vi fast.

Eftersom vi inte får igång dyklampan vågar Tommy inte dyka på natten och så är det höga vågor som kan vara farliga att simma i. Vi fiskar upp nätet med ett litet ankare på sidan och skär av nätet, sen ner på badstegen och skära av nätet även där, så vi kan komma loss. Men vi har ju fortfarande en bit sittande kvar i propellern så vi vågar inte starta motorn. Så vi får segla hela natten i den svaga vinden i 2 knop. Vi seglar därefter över flera flytande nät, och som tur är fastnar vi inte i dem. Så fort ljuset kommer dyker Tommy ner under båten, sikten i vattnet är nästan noll, då det är så grunt och grumligt, men Tommy lyckas ta bort den tunna flyt linan som satt runt propeller axeln. Så vi kan starta motorn. Men efter ett par timmar kan vi segla igen i god vind. Till natten kommer vi in i ett jätte stort fält av båtar som fångar bläckfisk med starka lampor. Det ser ut som man seglat in i en stor stad. Längs horisonten ser det ut som soluppgångar lite överallt.

Det är ju inte så att dessa fiskebåtar väjer för oss heller, utan vi får försöka kryssa mellan dem vilket inte alltid är lätt, när vi seglar med två försegel ut bommade på var sin sida om förstaget med akterlig vind. De svarar inte heller på VHF om man skulle ropa, för antingen har de ingen eller så kan de inte engelska. Annars använder de VHF:n som en telefon här! Vi lyssnar på samtal på kanal 16 i timmar och ibland även böneutropet från någon Moské, om inte någon lokal stjärna sjunger en stump. När det är som värst, måste vi stänga av VHF;n.

Nästa äventyr blir ett squall som vi får tidigt på morgonen, just som vi upptäckt att vi åter släpar på något där bak. Vi drar in seglen men gör i alla fall 2 knop framåt då Tommy tar på sig cyklopet och dyker ner och kollar, han har svårt att hålla i sig i motströmmen men han drar sig fram. Där sitter en rest av fiskenätet från igår kvar på det lilla stopp som rodret har för att inte gå helt i sidled, det är den enda lilla hake vi har under båten och där fastnar det såklart.

Vi ser en tromb i det annalkande ovädret det är en stor pelare från molnet ner i vattnet och skulle vi träffas av den tromben så skulle vi nog få stora skador på båten. Men vi hinner få in seglen och sätta på motorn för att försöka komma så långt bort från den snurrande tratten i himlen som möjligt. Men det verkar som den hela tiden följer efter oss oavsett vilket håll vi styr undan till och till slut lyckas vi, men känner hur vinden snurrar och ökar innan vi kommer tillräckligt långt bort. Sen öppnar sig himlen och regnet öser ner. Jag passar på att ta en dusch på akterdäck, sen fyller vi upp en 20 liters dunk med vatten att ha till tvätt så lite nytta av ovädret får vi alla fall.

Men senare när vi ankrat i paradiset Belitung, så är det vita sandstränder med stora runda stenblock som vi ser! det är lite likt The Bath på Brittish Virgin Island. Eller så ser det ut som på västkusten fast med palmer och vita sandstränder i mellan stenarna. Det är väldigt vackert här och vi har ankrat på 4 meters djup och ser botten fint. Vi badar minst ett par gånger om dagen för att svalka oss men de hjälper inte så vi söker skuggan, kvällarna är de som är bäst då sitter vi sittbrunnen och njuter den sköna kvällsbrisen.

Hit åker den inhemska indonesiska befolkningen på semester. De kommer i stora grupper och körs runt med båt i den lilla skärgården, för att sedan fortsätta till en restaurang matsal där de får mat och dryck. Vi har mer än 30 grader varmt, och lika varmt i vattnet.

Men turisterna som kommer de är fullt på klädda! kvinnorna har först långbyxor och ovanpå de en kjol som går ner över vaderna, de har flipp flopp skor med strumpor, och eftersom de är muslimer heltäckande huvudbonad och långa ärmar på blus eller jacka. Jag såg fler kvinnor med handskar! Jag fattar inte hur de står ut att vara så påklädda i värmen. Då man själv har stora problem att sätta på sig en enkel tunn klänning för att försöka vara propert klädd bland befolkningen här.

Vi lämnar paradiset Belitung och fortsätter norrut, hyfsat bra segel väder första dygnet sen resten för motor. Vi ankrar upp utanför en stad i vattnet på pelare, där befolkningen bor. Till kvällen kommer det båtar ut för att kolla in den ovanliga synen av en segelbåt utanför deras by! De har med sig barnen och fotografera sig själva med oss som bakgrund, vinkar och försöker kommunicera .


På väg till den lilla byn i Linga skärgården Kongka Besar.

Men de kan ingen engelska och vi väldigt lite Bahasa som språket heter här, men med armar och ben så förstår vi varann. De bjöd oss in att se oss omkring i byn, så nästa dag tar vi jollen in. Jag har en app som talar indonesiska ord och försöker på så vis tala med dem. Alla husen står på rad längs vattnet så alla har sjöutsikt. Medans ytterdörren är mot en liten smal betong väg, där alla går förbi så även vi.

Byns alla barn hänger på oss och vill bli fotograferade med oss. En mamma och hennes lilla dotter vill absolut att jag är med på bild. De är muslimer här så jag har satt på mig en långärmad klänning, och en hellång svart kjol. Inte alla kvinnor har huvudbonad, men de flesta har långbyxor med kjol ovanpå, så även flickebarnen.

Jag lyckas få köpa ägg lite potatis och en stor melon och så köpte vi kokosnötter som Tommy gillar att knapra på.

Jag har just handlat i byns affär.

Vi har nu varit på flera okända små öar som inte är med i guiden över indonesiska ankringsplatser och träffat människor som inte sett så många segelbåtar, alla är väldigt trevliga och tillmötesgående utom på ett ställe som var en större by längs vattnet, med en diesel brygga på.

Fickparkering av båten.

Där försökte vi få köpa diesel men det var slut sa de! Bara bensin fanns, men så kom en kille som i alla fall kunde något ord engelska och vips fick vi köpa 40 l diesel. De flesta som åkte förbi oss vinkade inte! Men vi vet också att man som utlänning måste ha agent för att få köpa diesel eller bensin, det pga drivmedel är subventionerat av staten och alla utlänningar ska betala dubbelt upp för att få köpa.

Så här ser husen ut underifrån.

Nu är vi snart framme i Singapore och så väntar nya äventyr längs vägen.

Vid pennan Helene

Från Australien till Indonesien

Indonesien

Seglade iväg från Australien den 27 september Segla är ju synd att säga för vi har ingen vind, utan får gå för motor första dygnet. Sen får vi en härlig slör och kör med bommarna uppe distans efter distans. Australiens flygande kustbevakning ropar upp oss flera gånger under den tid vi vistas på Australiskt vatten, de har superkoll på varenda båt och vi får rabbla vårt MMSI nummer och senaste hamn vi checkade ut ifrån. På väg mot Kupang.

Så fort vi kommer ut på internationellt vatten dyker fiskebåtarna upp från Indonesien, de är ganska små båtar och en av dem vänder upp efter oss, när vi vinkar vinkar de inte tillbaka utan de smyger upp i aktern på oss och vi ser fem män som står och tittar. Det känns inte bra så vi ropar upp S/Y Margrethe och ber dem ta vår position och stå stand by ifall vi behöver hjälp. Men så fort vi sänt via VHF så vänder båten tvärt och försvinner ut synhåll. Nu tror vi bara att de var nyfikna och kanske bara ville tigga tills sig något av de förråd vi har ombord. Men man vet aldrig det är ju så här pirater agerar också.

S/Y Margrethe nådde den Australienska kustflyget och gav dem en läges rapport via VHF så hjälp hade funnits inom räckhåll.

Kupang vid Teddys bar.

Vi får också rapport om att en jordbävning ägt rum norr om Timor och att tsunami våg träffat Sulawesi. Vilket vi först senare förstår katastrofen av.

Färg granna båtar utanför Kupang och Sy Margrethe.

Vi glider in mellan en liten ö och stora ön Timor mitt i natten den 2 oktober, och så mycket lysande flytetyg som vi passerar i sundet har vi sällan sett, visst Engelska kanalen är full av fartyg och mycket stressig att passera men här var det så många småbåtar utan riktig belysning, de hade en färggrann blinkande väldigt ljussvag belysning. Men vi ankrar på 10 meter djup utanför Kupang där Teddys bar ligger tar en kopp the och går och sover ett par timmar.

Maxi taxi i Kupang.

Klaus från den danska båten Margrethe hämtar Tommy för incheckning i Indonesien som numera ska vara enkel att fixa själv! Visst enkelt och enkelt allt beror på vad man har för parameter, det tog dem 6 timmar att åka runt mellan immigrationen,tullen,karantän och hamn chefen. Sen skulle tullen och karantän med ut och inspektera båten men eftersom vinden vänt och stora vågor slog upp på stranden så bestämde de att komma imorgon bitti istället.

Starka strömmar mellan öarna här i Indonesien.

Tullen och karantän vill inte komma samtidigt och vi förstår efteråt varför! Karantän killen han försökte hela tiden få in pengar! Han hävdade redan igår när Tommy träffade honom i land att han ville ha 25 USD eller AUD ! Vi nekade och sa att vi inga dollar hade! Då ville han istället ha 150.000 rupees, men vi hade inte varit i bankomaten så vi kunde inte heller ge honom det . Det första han frågar om när han kommer ombord är om vi har choklad? Jag plockar fram en påbörjad chokladkaka då jag tror att vi inte fick föra in det! Men de var inte fallet han tog den bara och stoppade i sin väska för eget bruk! Min sista choklad vilken typ! Han frågade sen om vi hade alkohol men vi nekade! Han brydde sig inte ett dugg om det han borde förhört sig om! Såsom frukt och grönt eller om vi hade färska ägg, eller något annat som skulle kunna vara farligt att föra in i landet. Som vi förstår det finns inga restriktioner om införsel av matvaror till Indonesien.

En stor Komodo drake på ön Komodo.

Tullen uppförde sig betydligt bättre mycket trevliga killar som gjorde sitt jobb så försynt och försiktigt. De frågade om alkohol och nu uppgav vi att vi hade det och visade honom barskåpet med fyra halvtomma flaskor som han fotade av han ville också se vårt innehav av medicin som vi har ombord. Vi har narkotiska medel såsom morfin och lugnande samt hostmedicin, men vi har också en tulldeklaration från den svenska OSK läkaren Pär Olofsson som skrivit ut detta till oss. Eftersom det är dödstraff på innehav av narkotika här var vi lite oroliga om hur de skulle göra här! Men det var inte fråga om att beslagta något utan de nöjde sig med vår lista av alla läkemedel vi har.

Fullastad båt på Lombok.

Kupang är en liten huvudstad på ön Timor och den är bullrig med fullt av trafik att åka bil här och köra själv skulle jag inte klara! Det kommer små moppar på både din vänstra och högra sida om bilen och ibland kör mopparna fem i rad framför dig. Bilarna kör med tutan och ganska fort, de tutar innan varje av och påfart för att tala om att de kommer, och med så mycket trafik och alla bilar gör samma sak så förstår ni hur mycket det tutas här.

Lombok drabbades av en jordbävning i augusti i år, detta är på lilla ön Gili Air.

Huvudgatan är täckt med prång och små butiker där det säljs kläder och handväskor, jag har svårt att förstå att människorna här skulle vara så intresserande av detta, då de uppenbart är väldigt fattiga. Jag hittade ingen mat affär värd namnet mataffär! Men en fin liten marknad med frukt och grönt, jag köpte ett vitkålshuvud, 6 tomater, två gurkor färska kryddor och åtta himmelskt goda mangos allt detta för trettio svenska kronor! Och då säger båtkillarna på stranden att vi blir lurade på priset för vi är Bulas (vita) men i så fall blir jag gärna lurad.

Moske på Gili Air som drabbats av jordbävningen, men man håller bön ändå.

I seglar vidare mot Komodo en sträcka på 260 distans. Till en början för motor men sen så får god vind och kan segla de sista 160 distansen. Vi ändarna oss när vi ser att det blåser för mycket för ön Komodo och går in på ön Rinca. Här ankrar vi upp helt ensamma i en vacker vik med sandstrand längst in och höga brunbrända berg runt om kring. Här springer aporna på stranden till kvällen och det finns även komoder här men Tommy var inne och försökte hitta några som hörde fanns där men de lyste med sin frånvaro. Några ensamma fiskare kommer in i viken och tittar nyfiket på oss och frågar om de kan få lite rep, eller vatten. De kan ingen engelska men med kroppsspråket fungerar det ändå.

Nu kan vi äntligen bada igen från badstegen det var två månader senast, pga alla krokodiler och livsfarliga maneter i Australien.

Enda transportmedlet på Gili Air.

Vi går in till ön Komodo nästa dag och kollar in Komoderna de stora drakar som bara finns här och på ön Rinca. Det är en nationalpark här och man får betala för allt såsom att snorkla ankra och gå runt i parken för att se drakarna till en kostnad av 600kr för två personer.

Hästdroskor som står och väntar på kunderna längs stranden.

Men det var läskiga drakar att titta på de små kändes ofarliga men de stora kan nog bitas ordentligt. Deras bett är giftigt och full av farliga bakterier så man får se till att inte bli biten. Men nu på eftermiddagen ligger de stilla vid vattenhålet som bara var en fuktig liten grop och vilar sig. De jagar på tidiga morgontimmarna och då lägger de sig i bakhåll vid just ett vattenhål, de ligger så stilla och smälter in i naturen så de syns knappt när grisar,bufflar eller andra små komoder kommer för att dricka. Här i nationalparken växer också kappock trädet som man får kappock ifrån och fyller båtkuddarna med. Tamarinden frökapslar var mogna nu så vi fick plocka några, men jag vet inte riktigt hur man tillreder dem, de smakar väldigt surt och jag vet att det används i matlagningen här i Indonesien.

Turistbåtarna på Gili Air med Bonnie i bakgrunden.

Vi seglar vidare mot Lombok och passerar den aktiva vulkanen Guneang Sanesang vi ser den i flera timmar då den är så hög och stora rökpuffar kommer ut ur den samtidigt som när vi kommit nära kan höra hur det mullrar. Lite läskigt tycker jag nog det är men bara 5 distans i från ligger en liten by så det var väl längesen den hade ett utbrott. Till kvällen när det blir mörkt ser vi eldsflammor som sprutar ut i foten av vulkanen.

Härliga små restauranger längs stränderna.

Vi får hård motvind på natten och beslutar oss för att söka hamn, då vår impeller inte fungerar som den ska. Vi går tillbaka 25 distan och går in i hamnen Badar på Suwbawa. Det är en industri hamn så enkelt att angöra i mörker. Vi ankrar på 10 meter längst in och sover ett par timmar, sen river Tommy fram reservdelar till vår impellerpump och så byter han ut impellern och kammen som var sliten och även en bricka som blivit för tunn av slitage. Sen starar vi motorn och allt fungerar perfekt igen. Kan väl inte nog poängtera hur viktigt det är att ha med sig reservdelar hemifrån, för att hitta reservdelar i Indonesien är omöjligt.

Solen går ner bakom Bali.

Seglingen fortsätter till Lombok och vi lägger oss på den lilla ön Gili Air. Här bor cirka 500 personer och de har inga motordrivna fordon. Bara häst och vagn som de använder för transport och så cyklar. Den är en muslimsk ö så varje morgon klockan sex hör vi böneutropet i högtalaren från toppen av mosken.

Farliga fiske fällor som inte är belysta nattetid.

Men det är också en turist ö med massor av små enkla bungalows ett hotell och massor av restauranger längs stranden. Dykning och snorkling är det som drar folk hit och att man kan stanna på Bed and Breakfast, hostels eller på vandrarhemmet mitt på stranden, som består av ett gammalt militär tält och tältsängar. Ön var verkligen charmig med sina mini hästdroskor som enda transport medel. Vi cyklade runt ön på en dag och såg befolkningen som bodde på mitten av ön och turisterna som höll till ute vid vattnet.

Sköldpadda som simmar förbi båten.

Vi försöker ta oss härifrån till Bali men sunden mellan öarna har den här årstiden syd eller sydvästliga härda vindar och sen till kommer strömmen som kan vara upp mot 8 knop. Två gånger har vi försökt segla ut i sundet men båda gångerna har vi vänt pga för hårda vindar på 40 knop rakt emot. Så nu ska vi försöka gå i morgon innan det blir ljust, för vindarna brukar vara mindre då. Det är inte lätt att försöka tyda väderprognoserna här för det är så mycket lokala vindar från höga berg och straka strömmar som kan vara svåra att ha emot sig. Så att segla här är ingen smörsegling, bara besvärliga motströmmar och hårda fallvindar från bergen.

Vid pennan Helene

Vanuatu-Australien

Vi lämnar Vanuatu den första augusti för att segla tolvhundra distans till Australien. Till en början får vi en fin slör men för lite med lite vind. Då vi har 500 distans kvar, passerar vi Mellish Reef, vi beslutar att stanna då vinden avtagit. Vi rundar revet och ankrar upp på 9 meters djup. Vattnet är kristall klart man ser botten på 10 meters djup. Det finns en liten ö cirka en distans ifrån där vi ankrat! Ön är full av fåglar det är stora sulor, de kommer flygande till oss i solnedgången och flyger på låg höjd runt vår båt, vi ser hur de vrider på huvudet för att kolla in om de möjligen kan landa i mast toppen! Så vi håller vakt och slår på akterstagen ifall någon kommer för nära. Men det känns skönt att få stanna och sova en natt i en stilla båt. Vi grillar varsin biff och njuter av ensamheten här mitt i ingenstans, tillsammans med sulorna.

Vi fortsätter tidigt på morgonen i fin medvind mot Australien kust, vi har fem dagar kvar innan vi är framme. Under den här seglingen fick vi två fiskar en Barracuda som vi returnerade till havet, och en stor tonfisk som hamnade i frysen.

Måndagen den 13 augusti förtöjer vi i Cairns! tullen står på bryggan, och en av tullarna har en labrador, de går ombord för att genomsöka båten. Hunden söker efter narkotika och kontakta pengar! Ingendera hittades ombord hos oss, men så fick hunden som hette Tommie problem med magen! Han bajsade på mattan så fort han kom ombord! Den kvinnliga hundföraren var helt förtvivlad och ville tvätta mattan åt oss, men det gjorde vi själva när de hade gått. Istället för hunden tog nu en annan tvåbent tullare vid och genomsökte alla mina skåp och lådor, och de ville också ha en lista på alla våra mediciner ombord, vilket naturligtvis fick.

Vi fick vänta en hel dag på biosecurity så vi blev kvar ombord. De tog 1.500 kr betalt för att tömma mina sopor, och så tog de den sista löken och äggen vi hade kvar ombord. Annars var det enkelt att klarera in i Australien som alla säger ska vara så besvärligt.

Nästa dag tog vi oss till en läkare för att få en operationstid, vilket Tommy fick på en gång på Cairns privata sjukhus. Dr. Harris Kummar specialist på ljumskbråck gjorde operationen med titthålskirurgi och Tommy fick stanna en natt på sjukhuset. Det dyraste var sjukhusvistelsen! faktiskt dyrare än läkar räkningen. Totalt fick vi betala 60.000kr. Vårt försäkringsbolag Pantaenius där vi har en olycksfallsförsäkring som ingår, säger sig inte vilja vara med och betala! Trots att det i villkoren klart och tydligt står att ljumskbråck räknas som en olyckshändelse, men de hittar alltid ett sätt att slippa ut ur avtalet! det handlar bara om ordklyveri så försäkringstagaren först ska tro, att försäkringen täcker när den i själva verket inte gör det. Trist men det kan ju vara till en varning för andra seglare som tror sig vara bra försäkrade i bolaget Pantaenius.

Tommy kommer tillbaka nästa dag, han har ont men klarar det bra. Första tiden är mest sova och äta lätt mat, men andra dagen är han ute och promenerar på pontonen. Efter en vecka så mår han ganska bra och kan sluta äta smärtstillande tabletter. Vi börjar nu förbereda oss för seglingen upp till Darwin cirka femtonhundra distans innanför det australiska barriär revet. Den danska segelbåten Margrethe kommer till Cairns två veckor efter oss och de ska också segla samma väg, så vi får sällskap norrut.

Cairns är en vacker turiststad. Där båtar går hela dagarna ut till barriär revet med turister som ska dyka och snorkla på den krokodil fria ön Green Island eftersom den ligger så långt ut från fastlandet. Cairns är uppbygg på platt mark längs fina vackra sandstränder med höga regnskogklädda berg runt om, men här finns också mycket mangroveträsk och floder, där det bor krokodiler! så det är det ingen som badar på sandstränderna. Men det finns en otroligt stor saltvattenpool ovanför sandstranden. Allt är gratis och i den fina stora parken runt poolen finns med massor av små kök med gasolgrillar, stolar och fasta bord som alla får låna och laga mat på. Strandpromenaden är flera kilometer lång och det finns små utomhusgym, lekparker, skateboard ramper tennisbanor längs strandpromenaden. Det är fullt av folk i parken dagtid och kvälls tid, vackert belyst med olika färger på träd och buskar. I ett av de stora träden mitt i stan bor det en koloni med flygande hundar( jättefladdermöss) som dagtid hänger där upp och ner, när man går under träden ser och hör man de tjattra,fladdra med vingarna och så bajsar de så man får se upp. Fina cykelvägar överallt så att cykla är enkelt. Vi får verkligen användning för våra små hopfällbara Dahoon cyklar i rostfritt stål.

En dag står det en svensk utanför båten! Det är Ronny Gunnarsson som flyttat hit för sex år sedan med sin fru. De tycker verkligen om Cairns härliga klimat, som är sommar året om, just nu är det vår här och temperaturen är behaglig 20-25 grader på dagen och 17 grader på natten. Till deras sommar blir det mycket varmare. Vi blir hembjudna till Ronny och Eva en kväll för att se på paraden som Cairns har denna festivalvecka och sen även se ett otroligt häftigt fyrverkeri. Allt från deras balkong på elfte våningen med en fantastisk utsikt över havet. De bor verkligen fint här, och vi förstår att de inte längtar hem till Borås och vintern som de kommer ifrån.

Vi lämnar Cairns för att segla norrut. Tillsammans med den danska båten S/Y Margrethe. Vi seglar innanför barriärrevet, och slipper havssjö bara vindens vågor. Första stoppet blir på Lizard Island som är en fin liten ö, det var här som kapten Cook klättrade upp 365 meter på berget för att finna en väg ut från barriärrevet. Här finns också en mycket lyxig resort dit vi seglare inte var välkomna. Ön har också en liten landningsbana för små flyg.

Men det bästa med ön var att hit ut tar sig väldigt få krokodiler. Så vi kunde bada på de fina sandstränderna. Vi firade Tommys födelsedag här tillsammans med Gitte och Klaus, de kom över i dingen och Klaus sjöng opera! en dansk födelsedags visa, så att alla femton båtar som låg i viken kunde inte undgå att höra honom. Det blev lite sushi till förrätt och sen grillade vi Wahoo till middag sköljde ner det hela med en kall sauvignon Blanc från Nya Zealand.

Tommy dök ner vid båten för att kolla anoder och propeller samt rensa botten från snäckor, jag stod på däck med båtshaken i snöre för att varna ifall någon stor fisk skulle simma förbi! För vi hade hört av andra båtar att de fanns riktigt stora Red Snapper, Manta Ray och andra meterlånga fiskar ute där vi ankrat på 8 meters djup. Två gånger slängde jag i båtshaken då hajarna kom för att kolla vad Tommy gjorde, han sa att också såg de andra stora fiskarna, men det är inte rädda för ingen försöker fånga dem eftersom det råder totalt fiskeförbud här och skulle man ens försöka så blir det böter på 2.000 AUD ungefär 14.000kr.

Att segla längs Australiens barriär rev är verkligen smörsegling! vind mellan 20-30 knop inga vågor, vi toppar på 8.5 knop vilket var längesen vi gjorde sist. Det är grunda vattnet är helt turkosgrönt, känns som om man seglar i en bassäng! Väldigt lite segelbåtar men en hel del yrkestrafik. Ödsligt är det också vi får varken i någon radiostation eller internet! inte ens täckning på mobilen fast vi seglar så nära fastlandet. Det norra Australienska territoriet är väldigt lite bebyggt. Här bor bara aboriginer i små byar längs kusten, vi ser i land lite rökmoln från deras eldar. Det finns många små vackra öde öar med sandstränder på, men vi blir varnade för att bada från badstegen, för saltvatten krokodilerna finns! fast man inte ser dem, och vattnet är inte helt klart då det är lerbotten och bruna koraller och finns det mangrove så finns krokodiler.😬

När vi kommit upp och rundat Cape York, så stannar vi mellan Bamaga och Red Island, hit går det färja från Torsdagsön så det finns ett lite färjeläge här och en liten matbutik. Vi förbereder oss för seglingen över Gulf of Carpentaria som kan jämföras med ett liten Biscaya överfart på 300 distans till en början är det bara femtio meter djupt så hela havet här är turkosgrönt men efter hundra distans så blir det vanligt blått igen då djupet ökar. Vi får fin vind i fyra dygn, men sen får motorn jobba, eftersom vi inte stannar utan fortsätter till havs längs kusten ner mot Darwin. Totalt seglar vi 650 distans och det gäller att passa in tidvattnet som är sju meter här för att segla in i Darwin då det är en mycket grund passage in till pontonbryggan där vi måste lägga till för att bli inspekterade av dykare för att se så vi inte för med oss den fruktade musselpesten hit. De sprutade in gift i alla våra saltvatten tag sen fick vi ligga still i tio timmar. Vi gick in i mangroveträsket på högvatten och hade knappt en decimeter kvar under kölen, sen slussade vi in i Tipperary Marina. Så vid lågvatten finns det ingen vatten kvar utanför marinan.

Vi hyr bil och utforskar norra territoriet av Australien åker på en båttur på Adelaide River och ser massor av vilda saltvatten krokodiler, som är läskigt stora och rent livsfarliga. Vi hinner också med att se lite vattenfall i en nationalpark, och så såg vi kängurur eller Wallibys.

Nu väntar nästa äventyr på oss i Indonesien dit vi seglar imorgon, fem dagar till havs sen ska vi angöra Kupang på Timor.

Vid pennan Helene

Vinaka Fiji Halo Vanuatu

Vi stannade på Vanua Levu Fiji i en vecka tog bussen till Labasa som är sockerrör staden! Där är den mesta av befolkningen indisk. Det märktes verkligen, i alla butiker stod det en indier! Och i alla klädaffärer sålder fantastiska Indiska klänningar med massor av glitter, guld och strass på. Landskapet vi färdades igenom med buss var vackra höga gröna berg och med stora blommande träd överallt. Fiji är verkligen vackert.

Vi seglade vidare mellan förrädiska rev då Fiji är känt för att inte ha fullgoda sjökort. Så det gäller att stå på däck och kolla samt att lita på ekolodet. Allt gick bra ! då det finns seglare före oss som seglat här och de har lämnat ut sina så kallade waypoints eller tracks som vi kunde följa.

Då vi valde att segla mellan de stora huvudöarna och var vi tämligen ensamma. Våra kompisar från Blue Lilly och svensk gänget Loupan och Hakuna Matata valde att segla till de lite mer avlägsna Lau Groupe öarna, men det är oftast motvind så vi valde att ta en mer inomskärs segling på det stora innanhavet Blight Water.

Vi hade fantastiska seglingar och ankrade utanför små byar, eller så var vi helt ensamma i något mangrove träsk. Det är ingen sikt ens på 5 meters djup men vi fick bra ankarfäste i leran. Kvällssolen och solnedgången i havet nästan varje kväll såg till att det blev en fin resa. Närmare sydväst ut på Vita Levu så dök sandstränderna upp fina och vita med små paradisiskt liknande öar utanför.

Så här vi ankrade i det blå vattnet och tog ett dopp.

Vi har haft flera sköna dagar på öarna runt Fiji. Träffat nya vänner och lärt oss massor av nytt. Här i södra delen av Fiji så är vattnet klart och man ser ankaret på 10 meters djup i den vita sanden. Vi snorklade innanför revet så långt ut man kan komma från land, och här fanns de stora plymliknande korallerna fulla av små vackra fiskar.

Vi seglade vidare mellan förrädiska rev då Fiji är känt för att inte ha fullgoda sjökort. Så det gäller att stå på däck och kolla samt att lita på ekolodet. Allt gick bra ! då det finns seglare före oss som seglat här och de har lämnat ut sina så kallade waypoints eller tracks som vi kunde följa. Då vi valde att segla mellan de stora huvudöarna och var vi tämligen ensamma. Våra kompisar från Blue Lilly och svensk gänget Loupan och Hakuna Matata valde att segla till de lite mer avlägsna Lau Groupe öarna, men det är oftast motvind så vi valde att ta en mer inomskärs segling på det stora innanhavet Blight Water.

Vi hade fantastiska seglingar och ankrade utanför små byar, eller så var vi helt ensamma i något mangrove träsk. Det är ingen sikt ens på 5 meters djup men vi fick bra ankarfäste i leran. Kvällssolen och solnedgången i havet nästan varje kväll såg till att det blev en fin resa. Närmare sydväst ut på Vita Levu så dök sandstränderna upp fina och vita med små paradisiskt liknande öar utanför.

Så här vi ankrade i det blå vattnet och tog ett dopp.

Vi har haft flera sköna dagar på öarna runt Fiji. Träffat nya vänner och lärt oss massor av nytt. Här i södra delen av Fiji så är vattnet klart och man ser ankaret på 10 meters djup i den vita sanden. Vi snorklade innanför revet så långt ut man kan komma från land, och här fanns de stora plymliknande korallerna fulla av små vackra fiskar. Fantastisk vackert kanske en av de bättre vi sett. Den danska båten S/Y Margrethe har vi åter träffat, och de tog oss med ut till de yttersta reven och vi snorklade på alla vackra koraller.

Vi kommer nu att fortsätta vår resa till Australien vilket inte var vår plan från början, men eftersom Tommy fått ett ljumskbråck känns det säkrare att bege sig till civiliserade trakter. Vi seglar nu mot Vanuatu 550 sjömil västerut, för att efter det segla mot Cairns Australien. Sen får vi se om ljumskbråcket kan bli åtgärdat där. Vilket betyder att vi seglar innanför det australienska Barrier revet upp mot Darwin. Därifrån kommer vi segla upp mot Indonesien i slutet av året. Troligen firar vi jul i

Thailand.

Vi seglar från Viti Levu Fiji mot Port Vila i Vanuatu en seglats på 540 sjömil lämnar idag onsdag morgon 18 juli och beräknar vara framme söndag morgon, om vinden håller i sig. På återhörande.

Vid pennan Helene Tyvärr håller internetuppkopplingen på att ta slut därför lite rörig text hinner inte redigera så ni får ta det som blir.

Mot Fiji

Efter sex månader den 27 maj och seglade vidare mot Fiji. För att segla från NZ måste man åka i svansen på ett lågtryck, och hinna så långt norrut som möjligt innan nästa lågtryck rullar in. Ibland fördjupas lågtrycken till cykloner. Det var inte varit så lätt att segla härifrån som vi trodde från början. Det är höst här nere och vi ska ut mellan höststormarna, och ska man segla norrut är det oftast motvind och med strömmen emot sig. Det var lättare att segla till NZ än ifrån.

Men visst väntan här har gjort att vi verkligen trimmat båten i super skick. Allt som går att byta ut har vi bytt! Städat och putsat allt rostfritt och mässing. Så nu är Bonnie i nästan nyskick. Det finns alltid något att göra ifall man har långtråkigt ombord!

Vi seglade i väg med fin medvind och höga vågor. Första dygnet är aldrig kul, till och med jag kände mig sjösjuk. Tommy hade tagit plåster bakom örat och klarade sig fint. Vi har fin vind i flera dygn och sätter upp spir-bommarna, men som vanligt vrider vinden så vi får gå upp nattetid och plocka ner dem.

Vi seglar vidare i allt lättare vindar men sen vrider vinden mot nord och då får vi motvind, och vindbyar upptill 40 knop. Vågorna är branta och kommer med kort mellanrum, de sköljer över båten fyller hela vår ankarbox med saltvatten. Vi får larm om vatten intrång i främre delen av båten tar ut cirka 10 liter, och vi pumpar ut mer än 500 liter från ankarboxen, det känns inte så bra. Vi bestämmer då att starta motorn för vi klarar inte hålla höjd mot Minerva reef.

Det skulle vi inte ha gjort! vi får larm om för hög temperatur, och måste stänga av motorn. Efter 26 timmar lugnar vädret ner sig och Tommy byter impellen och kollar kylvattnet samt oljan, motorn startar snällt och vi bestämmer oss för att försöka nå Minerva. Anledningen till att motorn gick varm var att vi hade otroligt höga vågor, så motorn sög in luft genom vatten intaget under båten. Tyvärr hinner vi inte fram innan det blir mörkt. Så vi lägger oss 5 distans bort och driver med strömmen tills solen går upp.

Vi går in genom den stora revöppningen på cirka 75 meter, det är bara ett ringrev som syns när det är lågvatten. Vattnet är 24 grader varmt och lika klart som vi upplevde vattnet på Bonair. Helt turkosblått med små bläckfiskar som simmar runt båten i stimm. Vi ser ankaret på 15 meters djup helt klart. Det kändes så skönt att äntligen få se detta omtalade rev, och åter kunna vara i turkosblått vatten.

Tyvärr hinner vi inte stanna då vädret och dessa lågtryck åter är i farten, det lågtrycket som kommer nu hotar att bli en tropisk cyklon. Så vi stannade bara i 8 timmar. Men vi han simma lite och städa ur båten, och upptäcka varifrån vattnet i kölsvinet kom! Det är den främre toalettens söt vatten spolning som runnit över! Vilken tur ! Och vattnet från ankarboxen kan inte komma in i båten då det är ett slutet skott emellan. Så vi njuter av den vackra kvällssolen det kändes som en svensk sommarkväll. Sen ut på havet igen för att hinna före ovädret till Fiji.

Men man får aldrig vara glad, mest motorgång blir det för det är ingen vind, men vi fick upp Genackern i fyra timmar och seglade i 7 knop en härlig dag med sol och ljumma vindar. Jag kunde till och med sola på fördäck i bikini, vilket var länge sen. Det är härligt med värmen igen. Men sen på med motorn igen. Antingen har vi full storm eller stiltje! Verkar inte finnas något mellanting när man seglar från NZ och norrut.

Nu börjar flera av båtarna som seglade samtidigt som oss få ont om diesel men då vi fortfarande har diesel kvar tuffar vi på, och räknar med att angöra SavuSavu Fiji fredags morgon. Kommer man in på helgen är det en övertidsavgift på 2000 kr vilket vi inte vill betala.

Då vi bara har cirka 8 timmar kvar hamnar vi i en rejäl storm. Vinden kom med vindstyrka över 40 knop från noll till hundra klockan tio på kvällen då vi går för motor, vågorna bygger upp väldigt snabbt, det fortsätter blåsa hela natten vi mäter vindstyrka 52 knop som högst. Eftersom vi är så nära kusten måste vi driva och på bara riggen gör vi 2,5 knop framåt.Det här fanns inte på någon väderprognos och inger förstår hur man kunnat missa detta lågtryck.

Vi angör Suvasuva klockan 9 på morgonen och lägger oss stilla på en boj utanför Waitui Kelekele Marina, tullen, hälsomyndigheten, immigration och security kommer ombord, det är många papper att fylla i och många papper för kaptenen att signera. Men allt går bra de är väldigt vänliga och trevliga att ha och göra med här. Så nu har vi äntligen tagit oss till Fiji och det känns skönt.

Men skulle vi ställas inför samma val en gång till, så skulle vi inte segla till Nya Zealand. Nu när vi vet hur det är, så skulle vi stannat på Tonga över orkansäsongen, flugit ner till NZ och hyrt en bil och gjort både norr och sydön. Men det alltid lätt att vara efterklok, men kanske kan det vara ett tips till andra som tänker sig segla ner till NZ.

Vid pennan Helene